Föredrag om emigrationen från Förslöv

ca 1860-1930 av Magnus Persson.

För de som inte vet vem jag är så tänkte jag börja med att presentera mig själv och vad jag sysslar med. Mitt namn är Magnus Persson och jag doktorerar i historia vid Lunds Universitet. Jag håller på att forska om emigrationen från Bjärehalvön och främst om de människor som återvände till Bjäre efter en tid i Amerika. Det som jag främst vill ta reda på är vad de som varit i Amerika gjorde efter hemkomsten. Köpte man sig gårdar, startade man företag, blev man invald i politiken, engagerade man sig i olika föreningar och så vidare. Ämnet är inte undersökt i någon större utsträckning tidigare och det finns hur mycket som helst att titta närmare på. Jag har i dagsläget hållit på i ganska exakt ett år och jag hoppas kunna återkomma när jag kommit längre med min forskning. Det är första gången som jag är ute och berättar om min forskning och därför kan det hända att det blir lite rörigt men det hoppas jag att ni har överseende med.

Mellan åren 1862 och 1930 utvandrade cirka 1063 personer från Förslövs församling och jag säger cirka eftersom en del emigranter aldrig registrerades i kyrkobokföringen och vissa av dessa 1063 personer är samma människa som rest fram och tillbaka flera gånger. Resorna gick främst till Amerika (998 st) men även till Danmark (58 st), Tyskland (2 st), Finland (2 st) och Brasilien (1 st). Antagligen var utvandringen till Danmark mycket större än vad siffrorna visar eftersom detta i de flesta fallen var fråga om arbetsvandringar och prästerna därför var mindre noggranna med att anteckna detta. Prästerna hade ibland också andra problem som har gjort att den officiella utvandringsstatistiken ibland är missvisande. Statistiken baseras nämligen på utdrag ur flyttningslängderna som sedan skickats till Statistiska Centralbyrån. Dessa flyttningslängder innehåller långt ifrån alla emigranter utan bara oftast bara de som tagit ut flyttningsbetyg och ibland inte ens dessa! I fallet med Förslöv finns det en lucka i flyttningslängderna 1871-1875. Under de här åren utvandrade det enligt statistiken inga människor från Förslöv. I verkligheten utvandrade minst 67 personer under de här åren. Förklaringen kan nog ligga i att prästen i Förslöv och Grevie, Carl Ambrosius Jönsson var en gammal man som avled 1875 vid närmare 77-års ålder och han var antagligen inte i stånd att sköta sitt arbete fullt ut de sista åren av sitt liv. De allra flesta utvandrarna var unga människor i tjugoårsåldern, ofta yngre söner och döttrar till hemmansägare. Familjeutvandring förekom men var sällsynt. En klar majoritet var födda i Förslövs socken men en hel del var födda i grannsocknarna, främst Grevie, Barkåkra och Hjärnarp, liknande förhållande gäller förövrigt utvandringen från dessa socknar. Ifrån Grevie utvandrade tillexempel 61 personer födda i Förslövs socken under perioden 1860-1930.
Förslövs befolkning sjönk från 2286 invånare 1880 till 1991 år 1910 mycket beroende på utvandringen. Denna minskning var dock marginell jämfört med tillexempel Västra Karup där befolkningen minskade från 3802 invånare 1880 till 2755 år 1910. Den svenska staten såg allvarligt på emigrationen som man menade utarmade landet på folk i arbetsför ålder och man tillsatte därför en stor utredning för att komma tillrätta med problemet. Denna utredning presenterade 1913 sitt huvudbetänkande som är en nätt liten bok på 892 sidor som ni kan se! Dessutom kom TJUGO (!) bilagor på vardera cirka 300 sidor.
Varför utvandrade man då från Sverige vid den här tiden?
De klassiska orsakerna till emigrationen är missväxten på 1860-talet, befolkningsökningen under hela 1800-talet som ledde till brist på jordbruksmark, missnöje med värnplikten och missnöje med den religiösa intoleransen. I Skåne var det framför allt 1868 som var ett missväxtår. På andra platser i Sverige var även 1867 ett dåligt år. Torparen Henrik Persson här i Förslöv skrev i sin anteckningsbok 1868 att det var svår torka och att den från den 30 april till den 22 juni inte föll en droppe regn. På många håll i Sverige ledde detta till svält och elände, men på Bjärehalvön gick sillen till i stora mängder i augusti och räddade därmed människorna här undan de värsta följderna av missväxten. I Engelholms Tidning skrev man 1868-1869 inget om missväxt här i trakten, däremot fanns några artiklar om missväxten i Norrland och insamlingar till de nödlidande där.
Missväxten här på Bjärehalvön gav troligen inte upphov till någon större emigration på grund av hungersnöden men den skapade andra problem för de många småbrukarna här i trakten. Jag ska strax åter komma till dessa problem men låt oss först titta på befolkningssituationen här på Bjäre.
Under 1800-talet skedde en stor befolkningsökning i Kristianstads län och detta ledde till att det blev brist på mark för nyodling. Befolkningen på Bjäre hade ökat med 76 % mellan 1810 och 1870. Bristen på mark ledde till att allt fler gårdar delades i mindre och mindre enheter. Enligt Hushållningssällskapet var denna uppdelning av gårdarna speciellt omfattande i Kristianstads län och ledde på många håll till att man blev tvungen att söka sig andra sysselsättningar vid sidan av lantbruket för att kunna överleva. Situationen på Bjärehalvön var om möjligt ännu värre för medan en genomsnittlig gård i länet var på 73,3 tunnland jord (inklusive betes och skogsmark) så var den på Bjärehalvön 37,3. Det genomfördes alltså många hemmansklyvningar i Bjäre härad. Hemmansklyvningarna skapade ett behov av andra inkomstkällor eftersom många av de små gårdarna inte kunde försörja sina brukare fullt ut.
Det vanligaste extra yrket här var sjöman. Man gick helt enkelt till sjöss för att tjäna ihop pengar medan familjen skötte gården här hemma. Inkomsterna från sjöfarten gjorde att man kunde klara sig på sina små gårdar och detta innebar att häradet kunde behålla sin växande befolkning längre än på andra ställen. När missväxten kom 1868 räckte inte extrainkomsterna från sjöfart och hantverk till för att ersätta den förlust som missväxten skapade. Emigrationen tog fart från Bjäre och den första utvandringstoppen kommer 1869-1870.
En bit in på 1870-talet kom nästa problematiska händelse eller snarare händelser. Under perioden 1830-1870 genomgick segelfartygen en fantastisk utveckling och perioden kan betraktas som segelfartygens guldålder. Sjöfarten var lönsam och det gick att tjäna pengar som sjöman. Men under den ekonomiska depressionen 1873 och en del år framåt drabbades sjöfarten av problem. Detta gällde både svenska och utländska rederier. För många svenska redare blev målet att överleva med de fartyg man redan hade investerat i och man investerade därför inte i många nya fartyg (Rinman, Thorsten & Brodefors, Rigmor, Sjöfartens historia, Göteborg, 1982, s 74). Detta innebar alltså att det inte var lika intressant för unga bjärebor att gå till sjöss längre.
Problemet med att gårdarna var för små för att försörja en växande befolkning utan extra inkomster uppmärksammades av provinsialläkaren i Båstads distrikt Christer Nilsson som skrev i sitt utlåtande till emigrationsutredningen 1908 följande om orsaken till emigrationen inom hans distrikt:

“Orsaken är, att jorden i mitt distrikt, som från skånsk synpunkt sedt får betraktas vara af tredje klassens sädesjord, är delad i hemman på 15-40 tunnland, därtill med något tunnland skogsbacke, och att detta hemman således ej kan föda hela familjen på 4-6-8 pers. Så skola några ut, och de gå till Amerika af gammal tradition.” (Emigrationsutredningen Bilaga 17, Stockholm, 1909, s 200)
Värnplikten lanserades också som en orsak till emigrationen. Utbildningstiden hade förlängts till 240 dagar 1902 och förhållandena under tjänstgöringstiden var erkänt dåliga. Men de undersökningar som gjorts har visat att den enda synbara påverkan som värnplikten hade på emigrationen var NÄR folk emigrerade. Det vill säga att det finns inga tecken på en massemigration av tjugoåriga män efter att värnpliktstiden förlängts. Däremot förefaller det troligt att folk som ändå hade tänkt emigrera gjorde det innan man gjort sin värnplikt.
Den religiösa intoleransen har jag inte funnit några tecken på att den spelat en viktig roll i emigrationen från Bjäre. Däremot var den viktig för mycket av den tidiga svenska utvandringen från Värmland och Bergslagen.

Hur tog man sig då från Förslöv till Amerika?
Innan järnvägen färdigställdes 1885 fanns det egentligen bara tre sätt att resa från Förslöv och vidare ut i världen. Det första var till fots, det andra var med hästskjuts och det tredje var med båt. Att gå till Helsingborg med sin amerikakoffert var antagligen inte ett realistiskt alternativ och hästskjutsarna var långsamma och med många byten. Den smidigaste vägen ut var båtvägen oavsett om man tänkte emigrera via Göteborg eller Köpenhamn. Den reguljära båttrafiken mellan Bjäre härad och resten av världen sköttes av Halländska Ångfartygsaktiebolaget sedan 1852. Rutten gick mellan Göteborg-Köpenhamn-Lübeck. På vägen till Lübeck angjordes även hamnarna Varberg, Halmstad, Torekov, Helsingborg, Landskrona, Köpenhamn och Malmö. Från Helsingborg fanns det goda möjligheter att ta sig både vidare inrikes och ut i vida världen. Trafik mellan Sverige och Danmark via Helsingborg har alltid förekommit, men det var först 1842 som en hjulångare sattes in på rutten Köpenhamn-Helsingör-Helsingborg-Köpenhamn. Därefter eskalerade trafiken över sundet snabbt och ett flertal olika aktörer dök upp på scenen. Efter 1885 var järnvägen det enklaste sättet att lämna Förslöv. Vare sig man reste via Göteborg eller Köpenhamn så var fick man i de flesta fallen mellanlanda i England, ofta i Hull och därifrån ta tåget till Liverpool och därifrån Atlantångare till Amerika.
Enligt den traditionella bilden av den svenska utvandringen så reste de flesta svenska emigranterna från Göteborg till Amerika. Men så var inte fallet med utvandringen från Bjärehalvön. Endast 68 av utvandrarna från Förslövs socken har rest via Göteborg, 2 via Helsingborg och 9 via Malmö. En klar majoritet har rest via Danmark och då främst Köpenhamn men även Esbjerg. Utvandringen via Danmark är svår att få grepp om, dels så förde danskarna inte speciellt noggranna register över de svenska utvandrarna, ofta noterades de till exempel bara som födda i Sverige och namnen fördanskades ofta i registren. Detta gör att det är ganska svårt att hitta personer med vanliga Son efternamn i det danska registret. Till saken hör också det faktum att man i Köpenhamn kunde köpa sig något som kallades för en amerikaväst vilken innehöll biljett och alla papper man behövde för att kunna emigrera. Detta gör att en del emigranter inte förekommer under sitt riktiga namn i registret och är därmed omöjliga att hitta. Det här med amerikavästen beror i hög grad på det faktum att man för att få lov att köpa en amerikabiljett i Sverige behövde ett godkänt flyttningsbetyg och det fick man oftast inte om man var man och i värnpliktig ålder. Därför reste så många via Köpenhamn att den svenska regeringen vid ett par tillfällen skrev till den danska regeringen och framförde klagomål på detta. Danskarna svarade att det inte var deras sak att stoppa svenska värnpliktiga från att emigrera utan att det borde väl de svenska myndigheterna kunna klara av själva.
Jag har inte gjort någon grundlig genomgång av Förslövs emigranter som rest via Köpenhamn, däremot har jag undersökt destinationen för de 79 emigranter som rest via svenska hamnar. Av dessa 79 har 55 stycken haft New York som destination. Detta är i sig inget förvånande eftersom New York var ett vanligt första stopp på resan och här skaffade man sig ofta biljetter vidare till andra destinationer inom USA. Därför går det inte att säga hur många som faktiskt stannade i New York.

Var slog man sig då ned i Amerika?
Generellt sätt brukar man tro att de flesta svenska emigranterna slog sig ned i Minnesota eftersom det gjorde ju Mobergs Karl-Oskar och Kristina, men det är inte hela sanningen. Mer än hälften av all utvandring från Förslöv ägde rum efter 1890 alltså relativt sent. När emigrationen från Förslöv och Bjäre drog i gång på allvar var redan mycket av den bästa jorden i Amerika upptagen. Detta gjorde att det var bland de tidiga emigranterna som jordbruksbygderna i Amerika dominerade, men bland de senare var det städerna som lockade. Faktum är att vid sekelskiftet 1900 var Chicago den stad i världen efter Stockholm där det bodde flest svenskar.
Industristaden Brockton i delstaten Massachusetts, cirka tio mil söder om Boston på USA:s östkust var en av de platser som lockade de senare Förslövs emigranterna. I Brockton bodde där vid sekelskiftet 1900 cirka 100 000 invånare, varav cirka en tredjedel var svenskar. Många av dessa arbetade i någon av stadens många skofabriker. Några av emigranterna från Förslöv slog sig ned i just Brockton var ett par som emigrerade från Önnarp den 20 September 1887. Nämligen Nils Petter Olsson, född 1849 i Båstad och hans fru Petronella Svensdotter, född 1840 i Grevie. Nils Petter var sjöman från början men blev senare skomakare i Brockton. Dessa båda grundade tillsammans med ett 30-tal andra Bjärebor, Gethesmane Lutheran Church i Brockton 1895. Kyrkan på bilden byggdes 1911.
Ett annat ställe i Amerika där många Bjärebor hamnade var Kalifornien. Inte minst städerna och San Francisco lockade naturligtvis många. Men även Kaliforniens klimat och goda förutsättningar för jordbruk drog mycket folk. Vid en koll i de svenskamerikanska kyrkoböckerna som i stor utsträckning finns mikrofilmade på Svenska Emigrantinstitutet i Växjö återfann jag 23 Förslövsbor som medlemmar i den svenskamerikanska kyrkan i San José i södra Kalifornien. Det var dock långt ifrån alla som var medlemmar i de svenskamerikanska kyrkorna. I San José bodde till exempel även Otto Wilhelm Svensson, född 28 oktober 1871 i Viarp tillsammans med sin fru Johanna Carolina Nilsson, född 10 maj 1873 i Ranarp och deras familj och dessa var inte med i Emanuelförsamlingen i San Jose.
John Wenstrom 1835-09-24 Förslöv
Nils Petter Jönsson 1849-04-11 Förslöv
Charlotta Nilsson 1852-11-17 Förslöv
Nikolina Lindau Svensson 1854-04-06 Förslöv
Carolina Celander 1860-08-12 Förslöv
Linda Johansson 1863-04-03 Förslöv
Olof Persson 1864-05-01 Förslöv
Nellie 1864-12-04 Förslöv
Thilda Josefina 1865-04-14 Förslöv
Christina Landström 1866-06-18 Förslöv
Johanna Kristina Petersson 1871-03-26 Förslöv
Lilly Charlotta Nelson 1873-06-12 Förslöv
Lillie Kristina Nilsson 1873-06-12 Förslöv
Lilly Erika Öberg 1875-11-00 Förslöv
Hilda Nilsson 1876-03-21 Förslöv
Oläsligt 1876-08-07 Förslöv
Ida A Sundin? 1877-12-09 Förslöv
Alma Josefina Oskarsson 1878-11-08 Förslöv
Johan Johansson 1878-11-11 Förslöv
Nore Sundin? 1880-04-28 Förslöv
Frida Oskarsson 1885-08-28 Förslöv
Alfred Hansson 1886-11-22 Förslöv
Carl Oskar Andersson 1877-10-14 Förslöv
Exempel på människor födda i Förslöv som emigrerade och slog sig ned på den amerikanska landsbygden är till exempel Christina Persdotter. Hon var född den 16 februari 1854 i Fogdarp och var näst äldst av 9 syskon. Strax efter hennes födsel flyttade familjen till Böskestorp i Grevie och senare till Axelstorp. Hon tog ut flyttningsbetyg till Amerika den 10 april 1883 och hon reste från Köpenhamn den 20 April med biljett till staden Hudson i delstaten Wisconsin i USA. Biljetten var antagligen betald av hennes blivande make, Troed Månsson som var född i Grevie och hade utvandrat 1881. Dessa båda gifte sig den 21 Juli 1883 i staden Hayward i nordvästra Wisconsin och har i dagsläget ett hundratal ättlingar spridda över hela USA.
Ett annat exempel är Johanna Lovisa Sjöberg som föddes i Ranarp den 15 november 1858. Hon emigrerade den 31 juli 1882 från Västra Karup och gifte sig den 19 januari 1889 med Carl Jansson från Öllöv i staden Clinton i Wisconsin.
Detsamma gäller Tilda Nilsson, född i Ranarp den 17 november 1874. Hon emigrerade till Amerika den 12 september 1897 och hamnade så småningom i staden Ione i Oregon i nordvästra USA. Där gifte hon sig med Johan Troedsson från Öllöv och fick med tiden fem barn var av den siste, Verner Troedson dog så sent som 1997.
Ifrån Himmelstorp utvandrade många av barnen till Johannes Bengtsson och Elna Nilsdotter. Två av dem Nils Peter och Börje kom att bli kvar i Amerika för gott. Nils Peter dog redan 1897 troligen i en olycka i samband med skogsavverkning och hans fru och barn återvände då till Sverige. De andra två, Thilda och Anders återvände till Sverige. Thilda gifte sig med Carl Granberg från Grevie och blev köpmansfru i Skellefteå medan brodern Anders blev lantbrukare i Svenstad i Västra Karup.
Många av emigranterna var hemma i Förslöv någon gång i sitt liv och en del människor återvände för gott efter en varierade tid utomlands. Det är främst dessa människor som jag forskar om i mitt arbete på Universitetet. Jag undersöker hur amerikavistelsen har påverkat dem och hur denna påverkan gestaltar sig efter hemkomsten till Bjäre. Det vill säga vad gör man efter hemkomsten? Köper man sig en gård? Startar man ett företag (NP Nilsson i Grevie, Olof Anderssons UR i Båstad, Nore Blixt i Förslöv)? Engagerar man sig i kommunpolitiken eller i rikspolitiken? I kommunpolitiken finns det flera exempel här på Bjäre, tex Janne Andersson som var kommunalordförande i Grevie under 1920 och 1930 talen, Helmer Viktor i Hov och Per Paulsson i Förslöv. Per Paulsson var född 1866, han emigrerade 1885 till Amerika och kom hem 1889. Efter hemkomsten övertog han föräldrahemmet i Förslöv och införde en del nya jordbruksmetoder. Han blev ordförande i Kommunalnämnden och i Kommunalstämman. Andra frågor som intresserar mig är huruvida man engagerade sig i olika folkrörelser, till exempel nykterhetsrörelsen, missionsföreningar eller skytteföreningar och även var sådant material kan tänkas finnas bevarat. Jag är också på jakt efter brev och dagböcker från människor som varit i Amerika eller som beskriver livet i Förslöv och på Bjäre under perioden 1860-1930 just för att få en bild av hur man såg på Amerika och de som varit i Amerika.