Från Selma till folkhemmet

Backstugan i Hålehall

Stenhuggarfamiljen Frans Håkansson, (Selma) torp m. beteckningen Förslöv 1:4
Stenhuggarfamiljen Frans Håkansson, (Selma) torp m. beteckningen Förslöv 1:4

En berättelse erhållen från NST
Ruinen efter den lilla backstugan på Hallandsåsens sluttning gömmer berättelsen om folkhemmets framväxt ur fattig-Sverige. Huvudpersoner är änkan Selma Håkansson och hennes åtta faderlösa barn, som tog sig från nästan obegriplig misär till ett burget liv i huvudstaden.

HÅLEHALL. Det är nästan 20 år sedan jag första gången gick förbi resterna av “Selmas torp” och fascinerades av tanken på människorna som en gång bott här.
En liten skylt intill ruinen berättar att här bodde en gång stenhuggaren Frans August Håkansson och hustrun Selma Gabrielsson med så småningom åtta barn. Den yngste sonen föddes 1918, samma år som Frans dog.

Ända till 1937 bodde Selma kvar här i den lilla backstugan i skogsgläntan. Hur klarade hon att försörja sig och alla barnen i den lilla stugan på Hallandsåsens sluttning?
Nu ville jag veta, men hur skulle det gå till? Selma och hennes barn måste ju vara borta allihop. Men hennes barnbarn lever förstås. Och rätt snart råkade jag på Kuno Håkansson, son till Selmas fjärde barn Tage. Sedan snart 40 år bor han i Helsingborg, medan hans syskon och kusiner är spridda över hela nordvästra Skåne och i Stockholmstrakten. Dit flyttade nämligen fem av Selmas barn och till slut även hon själv. Men Kuno hade inte bara fått höra om livet i torpet av sin far och hans syskon. Han hade även egna minnen därifrån. Ja,inte bara det. Det visade sig att han själv var född i stugan.
– Vi flyttade därifrån när jag var fem och ett halvt år, berättar han.
– Då var även min syster Vanja född.

Tage och hans unga hustru, Kunos mamma Edit, flyttade alltså in hos Selma när de gift sig.
– Mina två yngsta farbröder bodde då fortfarande kvar, men höll mest till hos “Kalidalen”, slaktaren längre ner på åsens sluttning. Där hade farmor fått arbete som hushållerska. Min yngste farbror Allan är bara tio år äldre än jag.
Kuno minns precis hur det lilla torpet såg ut där det låg ingrävt i backen.
– Huset var ganska långt. I ena änden bodde vi, i den andra fanns lada och stall. Farmor, Anders och Allan bodde i rummet till vänster om ingången. Rakt fram låg köket och så bodde vi i rummet till höger närmast fähuset. För Kuno var det här en lycklig tid. Han var för liten att se och förstå fattigdomen. Den värsta misären var dessutom förbi sedan Selmas äldsta barn flyttat hemifrån och hon själv fått fast arbete hos slaktaren.

– Trots att hon hade det svårt var farmor alltid glad och sjöng ofta. Särskilda högtidsstunder var det när grannen Henning Karlsson kom med sitt durdragspel.
Då bleknade minnet av de värsta åren, då Selma tvingats till fattigvården för att få mat för dagen till sina åtta barn. Tiden då familjen ibland måste leva enbart på rågmjölsgröt och potatisskal. När hon tvingades se på när 7-årige sonen Verner ackorderades ut på bygden. Hur han vantrivdes hos bonden som mest velat ha billig arbetskraft och till slut rymde till den snälle smeden i Förslöv. Där hade han varit med sin far innan denne dog i engelska sjukan. Landsfiskalen fick vända tillbaka, för hos smeden fick Verner stanna ända till konfirmationen, den tidens gräns mot vuxenlivet.

Nästan glömd var också den gång då socknen kom med tapeter och tapetklister för att lysa upp i stugan. Några tapeter kom dock aldrig upp på väggarna. De svältande barnen åt helt enkelt upp klistret som var kokat på vetemjöl.
– Det berättas också att min farbror Åke en gång åt upp den nyköpta sillen rå. Han var så hungrig att han inte kunde vänta på att den skulle stekas, berättar Kuno.
Kring 1930 hade det blivit lättare för Selma även om hon fortfarande fick slita hårt.
– Pappa flyttade nog in för att hjälpa farmor lite, tror Kuno.
– Det var ju bara han kvar i bygden förutom de yngsta pågarna. De andra var lite mer äventyrliga av sig.

Kuno minns att hans farmor vid den här tiden hade en ko och en gris och kanske några får. Och vid bäcken nedanför stugan gick ankor och höns.
– Och så fanns det vinbärsbuskar och två stora bigarråträd. Och farmors vita, ljuvligt doftande rosor.Bigarråträden är borta sedan länge, men en förvildad vinbärsbuske står ännu framför det som en gång var förstukvisten.
Och rosorna, ja, de har Kuno flyttat med till sin egen trädgård i Ramlösa. För denna sin farmors extravaganta utsvävning blev Kunos yrke. Han blev trädgårdsanläggare.
– När vi bodde i torpet fanns ingen granskog och utsikten gick ända till Danmark, säger han och ler lyckligt vid minnet.

Här fanns åkrar och ängar och skogen var full av vilda djur.
– Jag har sett både tjäder och orre där. Och så fanns det älg. En gång när vi kom hem stod en stor älgtjur intill vägen och svängde hotfullt med hornen och sprätte ilsket med foten så jorden rök. Försiktigt gick vi mot huset. När vi kom nästan ända fram såg vi en älgko med kalv. Det var därför tjuren varit så arg.
Kunos mor trivdes däremot aldrig här i skogen. 1933 flyttade familjen till hennes gamla hemtrakter i Grevie nere vid havet. Selma blev kvar i stugan fyra år till innan hon flyttade längre ner i dalen och till slut till Stockholm.
Där togs hon om hand växelvis av de fem numera välbärgade barnen där. Verner, som gått tills sjöss efter sin tid hos smeden, hade gått iland och blev så småningom stor grosshandlare.Han köpte sig först lantgård i Sorunda och sedan fin villa i Hässelby Strand.

Åke, som ätit rå sill som barn, blev fastighetsmäklare och fick råd till villa både i Lidingö och Spanien. Anders blev målare och Allan, den yngste som bara var några månader när fadern dog, sålde annonser på Arbetet i Landskrona i 34 år.
– Min egen far hade egen rörelse och sålde bland annat höns, ankor och gäss på Sundstorget i Helsingborg. Det var så jag hamnade här i stan, berättar Kuno.
Selma dog 1960. Sina sista år kunde hon ta det lugnt. Hon upptäckte folkbiblioteket och hennes läshunger lär ha varit stor. Kanske läste hon de nya arbetarförfattarna som gjort liv som hennes till litteratur.

Källa: “Selma – ett levnadsöde på Hallandsåsen” av Colibrine Sandström, skollärarinnans dotter och Kunos klasskamrat i Grevie.

Vid Håkanssons torp 1930. Jennys dotter, Selmas syster Jenny, Selma, sonen Allan, sonen Anders.
Vid Håkanssons torp 1930. Jennys dotter, Selmas syster Jenny, Selma, sonen Allan, sonen Anders.

Bildtext: Här sitter Selma Håkansson framför backstugan där hon levde under nästan 40 år. Till höger om henne sitter hennes yngsta söner Allan och Anders. Till vänster ses systern som gift sig i Danmark och hennes dotter.
Den historia som lockades fram ur dessa rester av en gammal backstuga avslöjar inte bara en familjs levnadsöde utan ett helt lands.
Vägen hem. Här på skogsvägen kunde man ta sig med häst och vagn ända fram till backstugan uppe på åsen. Hästen lånades av grannen. Någon egen hade familjen inte råd till. Foto: Anette Eriksson
Kuno Håkansson föddes i backstugan och minns än idag hur farmors stuga såg ut.