Gert Heberlein om Brandkåren

Brandkåren i Förslöv

Intervju med Gert Heberlein som brandman i Förslöv gjord av Anders Ragnarsson på hösten år 2002..

När Gert vid 15 års ålder (1942) frågade dåvarande brandchefen i Förslöv, Henning Ljunggren, om han kunde få vara med i brandkåren svarade han:
– ”Nja”, sade han ”vi tar egentligen inte in så unga pågar, men du är ju stor o stark så du kan nog få va me”.
Första branden, det tutade på den tiden i en lufttuta som satt vid brandstationen, var i Karstorp i funkisvillan som Frans Lars Gunnar hade köpt. Han bodde där och hade taxirörelse. Det brände på ovanvåningen. Fast Gert inte hade varit med innan så sa Ljunggren till Gert att ta strålröret och klättra upp för stegen. Skagerberg, som var motorskötare, var glad att sätta full fart på sprutan så Gert hade svårt att hålla den, så Ljunggren som stod och rökte sin pipa fick den släckt av den oregerliga strålen. Det var det första minnet som Gert hade av Förslövs brandkår.
Det var mycket ladugårdar som brann på den tiden, påtända av tröskor, men Gert sa att de flesta bränder gick bra.

Brandmännen fick aldrig ersättning för förstörda kläder som de måste hålla med själv. Egentligen hade de alltid de kläder som de vid tillfället hade på sig när larmet gick. Det kunde vara den bästa söndagskostymen som kunde bli förstörd. Dock hade de en mössa och en vit rock. Hjälmar kom långt senare.

På den tiden var brandbilen en Ford V8 årsmodell 1935, en lastbil som var ombyggd till brandbil där det kunde sitta fyra till fem personer på varje sida.

Det brände rätt så många gånger uppe hos Lembkes. Det var ju mestadels skorstensbränder. Det var ju det roligaste brandalarmet, som gubbarna tyckte om, att just komma till Lembkes, för det gick alltid snabbt att släcka och sen var det full fest, för gamle Lembke kom alltid fram med starkare drycker. ”Jag minns särskilt en gång en söndag och det var aderton grader kallt när larmet gick att det brände uppe hos Lembkes. Vi var endast fyra man med bilen uppåt backarna och då brände det i Lenas rum som vi såg på håll. Detta var när Holmberg var brandchef, men han var inte med denna gång utan det var Wester som var vice brandchef.
Det var ju så kallt så vi kunde inte lägga ut någon slang. Då fattade Wester ett snabbt beslut.
”Gert, ta smalslangen och spring upp för trapporna. Vi skriker när trycket är fullt så öppnar du dörren och sprutar”. Det lyckades för dem att släcka branden. Det var tack vare att rutorna inte hade hunnit gå sönder. I samma ögonblick som Gert öppnade dörren gick rutorna sönder, men då klarade dimmunstycket att släcka branden. Gert sade ”Det var egentligen fantastiskt att vi på den tiden sittande fyra man på en öppen brandbil i aderton graders kyla lyckades släcka denna branden.” Det gick endast åt femton liter vatten på grund av dimmunstycket.
På lastbilen fanns en 200-liters tank med vatten.
En brand inträffade hos Bror Axelsson. Larmet gick mitt i en ”bankafest” när alla hade fått lite i västen. Men man hade börjat att avdela vakter så Gert och en till hade vakten just denna lördagen och söndagen. Det var kanske lite sorgligt med sakerna, för allt som man försökte rädda var man kanske inte tillräckligt varsamma med. En brandman som kom med brandbilen från Grevie var riktigt ”bra i gasen”. Polisen som var där tog honom i sin bil och körde hem honom. Men efter en liten stund kom han själv körande tillbaks till branden. Framåt natten blev ju alla lite hungriga så Gert körde hem och kokte soppa och tog skåpbilen tillbaks till branden med soppan. När han kom dit så tog polisen honom och bad honom blåsa och krävde att få se körkortet. Då sade Gert, ”Hur kan ni va så dumma så ni tror att man hann stoppa på sig körkort vid en utryckning”. Sen fick även polisen lite soppa.

Den nye brandbilen var en 57a Ford. Gert körde den när det brände hos Troedssons i Grevie samhälle och han tyckte det var fantastiskt med denna nya bil. Vid denna branden var Gert strålförare och då hände något som kunde gått galet. Det var en plåt som lossnade och kom med väldig fart, men den tog bara den yttersta spetsen på Gerts gummistövel.

En gång hade larmet gått och Gert kom med sin lastbil med köttkur på flaket upp till brandstationen. Nu hade brandbilen hunnit köra, men man skrev alltid upp med krita på en svart tavla vart man kört. Där stod att läsa Ulriksfällt. Nu var det inte endast Gert som inte hunnit i tid utan där var även Ahlstedt, Korgamagaren och även KB. Nu var goda råd dyra så Gert sa ”För sjutton, ni får minsann upp i skåpet där bak och sätta er så kör vi”.

”Hade vi inte lite brännvin stående på brandstationen så var det ingen brandstation liksom. Det skulle alltid till lite eftersläckning”.

”Vi hade våra fester rätt så ofta. Jag minns en gång, jag tror att det var när jag fyllade fyrtio, allihopa va ju glaa för brännvin som sjutton ju o man hade det ju inte så gott ställt. Jag tänkte va sjutton ska man kunna ge dem bara för att de ska kunna bli på snusen litta kvickt ju. Jag pratade med en som sa att du skall köpa Nyköpingsbrännvin för det var litta sött o med lakritssmak o det brukar slå på. Men roligt va det liksom”. Korgamagaren Sture tyckte att de va så gott o vi ble lite runna under fötterna allihop.

”Efter en brand torkade vi alltid slangarna nere på mejeriet uppe på ångpannan och vi blev oftast ombedda att ta det lugnt med damejanerna som stod där”

Henning Ljunggren var brandchef och Henry Holmberg var vice brandchef. När Henning dog blev Henry vald till brandchef och Erik Wester blev då vice brandchef. Detta var när Gert var 18 år och Gert var med exakt 25 år och slutade 1965.

Det brände lite här och lite där men ingen kom till skada att tala om.

Gert nämnde några andra bränder.

I Margaretetorp hos Martin Johns brände det så mycket att Förslövs brandkår fick kallas. Detta var en av de första som Gert varit med på.

Uppe hos Per Påls brände det stora stallet, men dom hade ett gjutet valv så inga djur kom till skada.

En annan brand var hos Sante Olsson på prästabostället. Det var mycket djur som var inne. När larmet gick såg Gert röken från branden så han körde direkt till branden och in i stallet och lossnade kreaturen. Jag kunde inte lossna den sista för det brann i väggen intill, men just då kom min fader och han sköt djuret. Det var en del andra djur som blev brända som vi måste avliva. Hästarna var ett problem eftersom de ville in i branden igen.

En gång brann det uppe på Stenhotten i en sommarstuga som ägdes av en av cheferna i rederi Gorton. Det var tidigt på morgonen, Erik Persson körde men han visste inte riktigt var det var någonstans. När vi kom lite ovanför Berndtssons såg han den röda solen och trodde att det var branden så det blev tvärstopp på brandbilen, men vi fick snart köra vidare. När vi kom fram brann det i halmtaket och så mycket att de befarade att skogen skulle ta fyr så Gert fick skjuts av en åskådare på motorcykel, det var Aron som körde vägbilarna han som senare var med i brandkåren, att åka ner till Berndtsson för att ringa efter Hjärnarps brandkår. Nu tog det aldrig fyr i skogen.

En gång när det var en skogsbrand uppe på åsen vid Atteköp hade brandkåren precis fått en gammal ”jeep”, det var en Dodge. Gert körde den, men när han hade kört ett tag så var bromsen borta. När han fick möte körde han ut en runda i åkern där det gick. Polisen var där också, så när Gert kom fram sa han till Holmberg att bilen inte hade tillstymmelse till broms. ”För fan” sade han ”håll tyst så polisen inte får reda på detta”.

Det var ofta brandkårsfest på Åselid. En gång, en söndag, festen började klockan tre och man gick man ur huse för att vara med på festen. Rätt som det var gick brandalarmet och det var timmergården i Grevie som brann. Det brännde så fantastiskt så många hus gick upp i lågorna.

Festerna på Åselid, som var årligen, var rätt stora tillställningar med dans, tombolor, korvförsäljning mm.

Pengarna användes till utrustning.

De olika brandkårerna runt omkring Förslöv hade ofta gemensamma övningar där det fanns tävlingsmoment inlagda.

På 1940-talet var det följande som var med i brandkåren: Henning Ljunggren, Svenning Olsson, Tore Ahlsedt, Einar Olin, Henry Holmberg, Erik Wester, Erik Persson, Knut Hansson, Sune Ljunggren, KB, Kurt Nilsson, Ivan Magnusson, Gunnar Gren, Manne Andersson och Erik Larsson.

Gert berättade lite om sin uppväxt.

– Jag föddes den 8 mars 1927 i Hjärnarp. Året 1932 flyttade vi till Förslöv där min far köpte slakteriet strax söder om kyrkan. (Om charketuriet Heberlein kommer det att skrivas på annan plats.)

”Vingerblixt” hade en son som hette Folke som Gert gick i skolan tillsammans med. Bland andra hade de Winke som lärare. Det var ju inte lätt för dom fattige pågarna på den tiden. Winke var en bra lärare, men hade ett särskilt agg till pojkar som inte var någonting.

Folke han fick sitta emellan många gånger. Gert minns särskilt en gång när Folke fick en lusing av Winke och skulle få mer pryl. Då flög Gert upp från bänken och skrek ”Det var inte han, slåss inte mer”. – Då blev Winke så djävla galen på mig så jag fick mig en sån djävla horring och det blev en stor djävla bula efter ringen som han hade. När jag kom hem till mor så sade hon ”vad har du gjort?” Jag sade ”ingenting”. ”Ljug nu inte utan tala om vad det är” sade hon. Och då sade jag precis som det var. ”Ja”, sa far, ”jag skall minsann ringa upp honom och kolla med Winke”. ”Ja, ja, ja” sa Winke, ”Det blev lite trassel det var inte meningen” och så blev det inte mer med det.

Sen var det under kriget när jag gick i sjunde klass, jag var rakt inte den bäste när jag gick i skolan utan jag kunde sällan läxorna och sånt där vidare. Man var mycket nere på Karlssons Café på den tiden och där samlades vi pågar för där satt Karlsson och Dikare Henning och alla di där gubbarna i en hörna och spelade tolva och vi pågar spelade korrongspel för det var ju trevligt och nog sjutton kom Winke förjämt ner och skulle ha cigarr ju och det fick man ju höra för man kunde ju inte läxan och ”vad är det för drumlar du springer med ja Gert Heberlein du sitter där och låtsas som ingenting du är ute och springer om kvällarna”. Och sen kom det då fram i bilden här att han rökte cigarr och då hände det under timmen att då skrek han ”Du Gert Heberlein som sitter där du springer ner till Karlssons Café och hämtar en Havanna 2 till mig. Du vet ju var det är någonstans”.

– Sen skall jag berätta att, det var ju under kriget det här, jag cyklade innan jag började skolan på mornarna hemma ifrån till Torsten Påls och Martin Johns i Margaretetorp, Folke Olssons i Hjärnarp plus filialen, rätt över där till Tegnels i Engeltofta (strax innan där det är ljusfabrik nu) upp till prästen Ede och läraren Agell med matvaror. Vi hade ju inga däck till bilarna så det var till att cykla. Och kallt va de så in i sjuttons. Och du vet att då kom man ju lite granna för sent till skolan ibland ju. Men det var ju ingen problem för det är ju livsmedel du kör med så det var ju bra.

Även om det inte blev mycket pengar utav det så var pengar då inte som pengar är i dag. Man tjänade ändå på det.

Jag cyklade mycket till gästis i Margaretetorp. Det var ju varenda da ju. Man fick cykla dit efter skolan och lämna varor till dom ju.

Man cyklade upp till Lembkes, man cyklade uppför Stenhotten till Ebba Schyberg som bodde där uppe. Hon hade en privatchaufför som hette Jean.

Alla fick jobba då på den tiden.

Innan oss hade Gustav Andersson, som senare blev fiskahandlare, kört ut med kött som han själv slaktat där som GP bodde senare. Han körde ut med häst och vagn och lade ett lakan över köttet, det gick sommar som vinter på detta viset. På den tiden höll sig köttet helt annorlunda än vad det gör i dag. Du tycker kanske det är underligt att jag säger på detta viset, men det är faktiskt sant. Förr i tiden när man slaktade och då även på somrarna, då så var luften annorlunda med mer vind och även fuktigheten var annorlunda. Köttet torkade med en enda gång och det blev en hinna på köttet. När så denna hinna hade blivit så kunde köttet hålla sig en tre, fyra dagar. Och detta köttet blev mört och bra alltid. I dag är det svårt att få tag på mört kött om det inte är speciella djur. I dag slaktas det och är varmt och sedan åker det in i en kyl som är tre till fyra grader. Då chockas köttet.

Jag arbetade även nere på Bjäre industrier när de gjorde must. (Gerts berättelse om musttillverkningen kommer att finnas på annan plats.)

När de försökte att börja tillverka apelsinmarmelad var det vår kvarn som damerna använde på nätterna för att mala sönder apelsinerna. Men blev aldrig mer än försök.