Kurt i Viarp berättar

En gammal Viarpsgårds historia, Viarp 5:18:

Johan Johansson, Kurts far, med sin första hustru Emma Persson, i trädgården till stället Viarp 5:8.

Berättaren Kurt Johansson

På och kring gården Viarp 5:18

Ursprungligen var den på 40 tunnland men efter en delning till många barn var den på 20 tunnland och så även när Kurt Johansson övertog den för att efter två uppköp åter bli 40 tunnland.

Jag som berättar heter Kurt Johansson, är född 1926 och är tionde generationen på gården. – (Kurts hustru Louise har skapat stensättningen, ovan beskriven.  red.anm)

Vi börjar med Jens Eriksson, han föddes i slutet av 1700-talet. Han fick en dotter som hette Boel och hon kallades för JensEriks Boel. Hon blev gift med Johan Svensson från Karstorp och övertog gården. De fick flera barn och en av dem var Johannes Johanson som i sin tur övertog gården, men inte hela. Här delades gården upp i sju delar där farfar köpte fyra delar som var lika med tjugo tunnland.

Två delar blev den gården där jag bor i dag. Den köpte farfars syster Kristina, gift med Nils Lundberg. En del låg på andra sidan vägen och köptes av systern.

Min farfar kallades för Jens Eriks Johannes och gifte sig med Johanna från Vystorp. De fick också flera barn och däribland min far Johan Johansson, kallad JensEriks Johan, född året 1878. Vid tjugoårsåldern hade han tillsammans med två kamrater, Rudolf Jansson och Johannes Lundberg en dansbana som låg i slutet på nuvarande Sigurdsvägen .

Johan var ämnad att ta över gården, men vid 22 års ålder åkte han och några kamrater, efter ett snabbt beslut, till Amerika för att söka lyckan. En av kamraterna var Stines Gottfrid och han var väldigt sjösjuk under hela resan men när de kom så nära land att de såg Frihetsgudinnan blev Gottfrid bättre och sade ”Nu tycker jag att vi skall ha en kaffegök”. Från New York där de kom i land åkte de vidare tvärs över hela Nordamerika. Vid en järnvägsstation i Arisona såg de de första indianerna, som ville sälja saker till resenärerna. Far köpte några stycken rökpipor. Slutmålet blev San José i Kalifornien där han arbetade i fyra år som möbelsnickare. Vid ett tillfälle såg far Buffalo Bill, när han uppträdde med att rida på en häst och skjuta ner ballonger. Att far reste hem efter fyra år blev bestämt lika hastigt som när han åkte dit. En dag blev det strejk på fabriken där han arbetade. Efter några dagar sade en av hans svenska vänner: ”Den här strejken kommer att vara länge, jag åker hem till Sverige”. ”Då följer jag med” sade far. Han sände inget brev i förväg för att meddela sitt beslut. När han kom med tåget och gått hem och kom in i huset och gått runt i köket och några rum för att leta efter sina föräldrar gick han ut igen och träffade då på sin mor, som trodde hon såg i syne när de träffades.

När han nu kom hem blev det tal om att han skulle överta gården, vilket han gjorde. Far hade nog pengar med sig från Amerika eftersom han gjorde stora förändringar på gården. När Järnvägen byggdes på 80-talet sålde farfar dels den marken som järnvägen tog i anspråk, men även en liten bit mark på andra sidan, där det byggdes en banvaktstuga. Överlåtelsesumman var 3000 kronor, som farfar använde till att bland annat köpa en tomt på andra sidan vägen och där bygga ett hus.

När far övertog gården fanns inga maskiner till jordbruket. Säden slog far med lie och hans syster Lilli tog upp och band den till kärvar med ett knippe strån. Efter ett par år köpte han en så kallad avläggare, som ersatte lien, men att forma kärvar skedde som förut. År 1945 köpte far en självbindare. Samma år övertog vägkassan ansvaret för vägen här ute.

Far gifte sig med en tös från Fogdarp som hette Emma, men oturligt nog dog hon i Spanskan året 1918. Nu blev han ensam några år innan han träffade och gifte sig året 1920 med Anna, som blev min mor. Jag fick fyra syskon och vi var en lycklig familj tills mor året 1939 dog i en hjärnblödning. Mor var 19 år yngre än far. Det blev en besvärlig tid, men det fick ju gå. – Min syster Gunni (f 1923) blev hemsyster i Rögle, Arne (f 1933) blev kyrkovaktmästare i Starby, Britt (f 1937) och Elsy (f 1921) gifte sig i Vejbystrand med en lastbilsåkare.

Jag började i småskolan i Slammarp, där Ellen Oldén var skolfröken.

Tredje och fjärde klass tillbringade jag i kyrkskolan och hade fröken Rödholm. Där hade jag sen Folke Lundvall, när jag gick i femte och sjätte och sist Henry Vinke i sjunde klass. Som konfirmationslärare hade jag prosten Anselm. – Far kunde inte mjölka, så det var jag och mina systrar som skötte det och det fick vi göra innan jag gick till skolan när jag gick i sjunde klass.

När jag slutat skolan började jag på heltid att arbeta på gården. Jag hade ingen lön utan när jag någon gång skulle ut och träffa andra fick jag be far om några slantar.

I bland gick jag ut och arbetade hos andra bönder, bland andra hos min morbror i hans skog och jag minns att för de första pengar jag tjänade, köpte jag kycklingar, som jag födde upp till värphöns, men naturligtvis med fars säd, och på så sätt kunde få egna pengar, när jag sålde äggen till KnutHans. På 40-talet var jag ibland med tröskan och fick tio kronor om dagen. Militärtjänstgöringen gjorde jag på K2 i Helsingborg, där jag lärde mig att rida. Det var en lycklig tid, som jag uppskattade mycket.

Min hustru Louise kommer från Karstorp och henne träffade jag på bussen efter en dans i Idrottsparken i Grevie året 1951. Vi har två barn Johnny och Erling . Erling har en gård i Fogdarp , den heter Sonnagård och Johnny och hans hustru Lisbet övertog gården.

På 1950-talet blev det tal om att jag skulle överta gården, vilket vi gjorde 1954, då vi köpte gården av far för 50000 kronor. och utförde alla körslor med häst. Vi hade ungefär tjugo suggor. Gården på tjugo tunnland växelbrukades så att jorden delades i sex delar och samma gröda återkom vart sjätte år. Normalt var det två lotter gräs, en lott potatis, en lott råg och två lotter vårsäd. Vi var medlemmar i en tröskeförening, så tröskan kom en gång om året. Allt säden tröskades på ett dagsverke hos oss.

Vi var ungefär 15 bönder, som ägde tröskan gemensamt i en förening. Gårdarna i föreningen var nere ifrån Hajen till Håle. Ordförandeskapet skiftades från år till år. Föreningen stod för underhåll och reparationer av traktor och tröska med lönen till tröskefolket fick bonden betala direkt till dem. Lönen var ungefär 10 kronor för en dag. Stationärt på tröskan var det fem personer. En skötte traktorn och två som skötte tröskan med iläggning, de stod på tröskebordet och skar band och en tog hand om säden och en man som satt på pressen och band balar. Gården folk hjälpte till med ett antal personer. Två personer jag kommer ihåg som var med tröskan var Edvin Sonesson och Arvid Österling. Tröskefolket skulle ha frukost, middag och kvällsmat. Före kriget var maten väl tilltagen för att bli betydligt sparsammare under kriget. Det hände att de klagade på att de fick hönsasoppa för ofta. På senare år fick de ingen kvällsmat utan de gick hem och åt den. Vi hade den stationära tröskan till på mitten av 70-talet.

Vi hade kor som vi alltid mjölkade för hand. Normalt hade vi sju kor. Dagligen fick vi 40 till 80 liter mjölk beroende på årstid och när korna fick kalvar. Vi satte ut mjölkatunnorna vid vägen och sedan kom Blixten och hämtade dem för att köra till mejeriet. Vid middagstid fick vi tunnorna i retur med cirka halva mängden skummjölk. Ville vi köpa smör skickade vi med en liten trälåda. Pengarna för mjölken fick vi på posten en gång i månaden, men när far hade gården kom jag ihåg att man fick gå till mejeriet och hämta dem. Någon mjölkmaskin köpte vi aldrig utan vi sålde korna efter tolv år i mitten på 60-talet och då köpte vi en traktor och började odla gurka och potatis och då bland annat nypotatis, som vi tjänade rätt så bra på. Året 1977 köpte vi in granngården på ca 10 tunnland av Sture Karlsson. Jag och Louise flyttade dit, när Johnny övertog gården.

På 1870-talet bodde här Kristina och Nils Lundberg. Det var Nils’ son Johannes, som hade dansbanan ihop med min far. Förutom att bruka jorden hade Nils en liten smedja. Ett minne jag hört om Kristina, som var farfars syster, var att hon en gång kom upp till min farmor och farmor såg henne på långt håll, men det dröjde onaturligt länge innan hon knackade på. Hon förklarade dröjsmålet med att hon varit ute och lyft hörnet på längan. Det sades att det skulle hjälp mot värk om längan var byggd så att den kunde röra sig när man lyfte den i ett hörn. Förutom Johannes hade de barnen Hanna, Ida och Ellen. Det var Hanna, som ägde affären i Förslöv, som Anders mor, Elsa Holmberg, övertog i slutet på 1930-talet. Efter att Hanna vid cirka 75 års ålder sålt affären byggde hon sig ett litet hus här på andra sidan Stationsvägen.

De två syskonen Ida och Johannes fortsatte att bruka gården, men brukade inte smedjan. Far sade om Johannes att ”Han vet precis hur ett jordbruk skall skötas, men han gör det bara inte själv”. En historia om de är att en gång kom en försäljare dit för att försöka sälja en separator. Försäljaren var enträgen, men Johannes tyckte den var alldeles för dyr. Till slut skrek han på Ida flera gånger. När hon till slut kom ut i dörren sade Johannes ”Tycker du vi skall sälja våra tre kor för att köpa en separator”. Då gick försäljaren.

På andra sidan av vägen hade farfars andra syster ett stycke mark på fem tunnland utan mangårdsbyggnader. Gården de bodde på låg nere i Vistorp tre kilometer därifrån. Hon gick och mjölkade korna här i Viarp och bar ner mjölken, en spann i vardera handen och ibland potatis i förklädet. Årtalet var ca 1870.

I huset väster om gården på samma sida om vägen bodde Nyes Petter och hans Elna. De hade haft ett ställe i Kroken dessförinnan. Det var Petter, som körde Kristusbilden av Thorvaldsen från järnvägstationen till Kyrkan i Förslöv.

På granngården väster intill oss bodde PerAnners Per och hans Fina. De hade två döttrar Klara och Ellen, som länge var ogifta tills den ena gifte sig med NystaNils, som sedan skötte stället. Han kunde utföra olika cirkuskonster. Jag såg honom lägga benen i kors som man gör med armarna och sedan springa på knäna. Per var en trevlig man som kunde sjunga väldigt bra. Han underhöll bland annat på byamötena. Fina hade en spinnrock hon spann på och sedan stickade strumpor. Årtalet var ca 1930. På andra sidan av vägen hade Sante Calderon en gård på 20 och 30-talet. Han var även en så kallad kodoktor och körde till bönderna när de kallade vid problem med kalvningen. På 30-talet dog hans hustru och tre barn i lungsot. Därefter tog han sitt eget liv. Näste ägare var Ljungdal.

Öster om gården på Johannes Olssons gård fanns Förslövs första fotbollsplan. När Einar Olsson övertog gården efter sin far ville han inte ha den där utan fotbollsföreningen fick skaffa ny plan och det blev väster om järnvägen i höjd med slutet på Sigurdsvägen. Därifrån flyttade man till Önnarp för att sedan flytta ner där den finns i dag.

När jag, Anders, skulle gå hem efter att ha spelat in intervjun på ett en och en halvttimmes band visade Kurt hur han med en hängare kunde lokalisera en vattenåder. Jag såg hur hängaren vred sig nittio grader ner mot golvet både i förstugan och i sängkammaren.

Denna skrift är en blandning av vad Kurt Johansson noterat och en intervju som Anders Ragnarsson gjorde hösten 2006. Nedtecknandet är gjort av Anders Ragnarsson.