Kurrabok

KurrabokenFös-sn 0001a276red

Kurraboken var ett välkänt och populärt utflyktsmål för många generationer Förslövsbor. Man fotvandrade, färdades med häst och vagn eller använde sig, som I början av förra seklet,av nymodigheten velociped (= cykeln).

Den tidens amatörkameror dög inte till stora fotografier med hög upplösning, varför professionell fotograf ofta anlitades, silveremulsion på glasplatta användes som negativ. – Bilderna kunde även retuscheras efteråt, ett knep, som flitigt användes.

Förslövs ursprungliga gymnastik och idrottsförening arrenderade under sina första år en bit mark av lantbr. Alfred Zackrissons på Önnarps gård. Ganska snart, dvs I början av 1930-talet, flyttade FIF ner till nuvarande idrottsplats I tätorten, Bjärevallen, där verksamheten efterhand expanderat.

Denna bild av skyttefest vid kurraboken saknar datering men torde vara från tiden vid förra sekelskiftet 18/1900, av klädsel att döma. – Nästan komplett deltagarelista finnes emellertid, (se nedan).

Kurrabok

Gruppfoto från skyttefest vid gamla kurraboken:

Herrar, översta raden: Herrar,näst översta raden:

1) Hjalmar Uddman 1) Johansson I Kroken

2) Karl Pålsson. Förslöv 2) Johan Lundvall

3) Ludvig Johansson 3) Arvid Olsson, Förslöv

4) Jöns Johansson, Håle 4) ? Forslund, kyrkbacken

5) Carl Thurén 5) Albert Johansson, Grevie

6) S.L. Byberg 6) Arvid Olsson, Ranarp

7) P.A. Söderholm 7) Johan Johansson, Viarp 8

8) Einar Olsson 8) ????

9) Karl Svensson 9) Karl Johansson, slaktare

10) Johannes Lundberg 10) Karl Mattsson, V.Ljungby

11) Hilmer Borgman

Musiken, sist Gustav Persson, Kvinnaböske.

Damer, översta raden: Damer: nedersta raden

1) Hanna Lundberg, Viarp 2 1) ???

2) Sigrid Johansson 2) Engla Sonesson

3) Ellen ?, halvsyster med Ebba I Sandbäcksgården 3) ???

4) Ellen Johansson 4) Emma Mattsson, V Ljby

5) Edla Brodén 5) Jeanette Troedsson,

6) Alma Gren Spångagården

7) ???? 6) Ida Mattsson

8) fru Uddman 7) ?? mejerska, gift m. Karl

9) Hanna Söderholm Svensson I Nötte

10) Elin Olsson syster t. Arvid Olsson, Ranarp) 8) Eleonora Andersson

9) Anna Nilsson, Sandbäck

Förteckningen upprättad av Johan Johansson, f 1878-11-11. – Datering saknas.

Hembygdsforskaren Sante Gudmundsson har skrivit en utförlig artikel om den gamla kurraboken år 1950, den följer här nedan I lätt bearbetat skick:

Sägnen om kurrabok – ett av Sveriges märkligaste träd.

Uppteckningar av Sante Gudmundsson, efter gamla hörsägner.

Då en storm med våldsam kraft drog fram över Hallandsåsen den 29 augusti 1950, blev ett resultat härav, att det i Önnarps kronopark i Förslövs socken där befintliga, egendomliga trädet kallat ”Kurrabok” fick skatta åt förgängelsen.

För att bevara något om detta träd till eftervärlden, vill jag här försöka att skildra detta träd och den sägen, som jag av av äldre, numera avlidna personer hört berättas.

Trädslaget bok är i vanliga fall ett trädslag, som utmärker sig för sina höga, raka stammar, vilket också här på Hallandsåsen är förhållandet. Sålunda är det mycket mårkligt att se att dessa i vissa fall upp till en meter i diameter och till åtta meter, ja i något enstaka fall fall kanske ännu högre, raka, vackra bokar vilka i en cirkel runt hela kurrabok liksom bildat en skyddande vakt omkring detsamma.

Om kurrabokens ålder veta vi med bestämdhet ingenting, men har av ordföranden i Svenska Naturskyddsföreningen professor Rutger Serrander, Uppsala, som besökte platsen år 1929 uppskattats till minst 400 år. Således skulle dess barndom kunna sammanfalla med den danske kungen Kristian II ( i Sverige med epitetet ”Tyrann” och på danska ”den gode” ) – Om dess uppkomst finns en sägen, som jag längre fram i denna artikel återkommer till.

Om dess storhet och dess skönhet i forna tider kan vi inte göra oss någon föreställning, men vid ovannämnda besök uppmätte professor professor Serander dess omkrets i brösthöjd, en och en halv meter ovan marken , till 392 cm och kronans omfång till femton meter. – Nu är det att märka, att denna mätning företagits flera decennier efter det att träder börjat föra en tynande tillvaro och sålunda under inga förhållanden kan jäva de av de gamla lämnde uppgifterna om dess jättekrona med dess av dem beskrivna fantastiska grenformationer. – Sålunda beskrives dess krona som en ända ner till marken runtom hängande grenmassa med så underliga former, som en mängd djurformationer. Där fanns såväl häst, ko, kalv, får, hund och katt samt mera annat.

Vidare hade där bildats bord, stolar, ja till och med en soffa, allt inne i en riktig berså, vilket för övrigt de nedhängande grenarna runt stammen även gjorde. – När så grenverket var så krokigt att inte en rak gren på en meters längd kunde uppletas, och hängde ända ner till marken så är det inte att undra på att de 1000 och åter 1000 tals besökarna stege upp i kurrabokens egendomliga krona för att där tillbringa mången angenäm stund.

Det har talats om att i forna tider var det en formlig folkvandring till kurraboken och det vill ingen heller betvivla, då det på den tiden inte fanns några särskilda nöjestillställningar.

Det var helt naturligt att ungdomen hade detta träd till samlingsplats i all synnerhet som det alldeles intill Kurraboken fanns en större gräsbevuxen slätt, vilken rätt och slätt kallades för ”slätten”, på vilken de besökande ungdomarna kunde roa sig med lek och dans.

Det blev helt naturligt inte våra dagars danstillställningar utan här samlades i all enkelhet, ja man kom helt enkelt direkt från arbetet klädd i vadmalsdräkt och med träskor på fötterna och kanske i många fall med bås i träskorna.

Ack sentida ungdom, ni ska inte tro att dessa danslystna ungdomar hade mindre roligt än vad ni har i nutidens danspalats iklädda siden och lackskor. – Nej, här stod glädjen högt fast inte musiken utgjordes av vare sig någon skrällande mässingsorkester eller några jämrande och gnyende jazzband. Det kunde förstås hända, att spelmannens Johannes eller någon annan kom dit med en fejla eller att någon hade ett munspel med sig, men i de flesta fall fick dansen trådas efter ungdomens egen sång.

Ja, och så kunde det mycket väl hända, att när något älskande par blev trött och ville vila sig efter valsen, polskan, rinlandern, palskatten, eller kanske någon så kallad runten om dans, att de tog sin tillflykt upp i kurraboks lummiga grenar, där kanske många kärleksförbindelser för livet slutits. – Att besökarnas antal varit stort, vittnar än idag den stora mängd av inristade initialer om, såväl i själva boken som ock i de omgivande bokstammarna.

Här och var finner man två namn omgivna av ett med en pil genomborrat hjärta, eller omgivna av ett brinnande hjärta.

Vilken fröjd eller kanske vilken smärta, som vid sådana tillfällen fyllde de skrivandes sinne, det veta vi inte, men en vet det och han tiger. Det är den nu fallne älskande beskyddare kurrabok. (???)

Att söndagarna med kurraboks vandringen vore kära minnen, som inte så lätt förblekna, märkte man väl då man kom att tala med någon gammal ortsbo om kurrabok; det blev liksom något av sprudlande liv i hans eller hennes berättelse. Men allt har en förgängelse, så ock här. Kurrabok skulle försvinna och den har försvunnit.

Enligt vad det berättas, så skulle första etappen för trädets förstörelse ha uppkommit genom att en i närheten boende person, som inte med blida ögon såg den stora folkvandringen, en gång hade slagit ut saltlake runt trädet för att detta skulle gå bort.

Sanningsenligheten av detta nidingsdåd vågar emellertid nerskrivaren härav inte gå i borgen för. Men det kan vara troligt, att så har skett. – Trädets stora krona började glesna en del av dess märkliga grenformationer, dessa började torka bort och falla ned.(?).

När så trädets motståndskraft var bruten, så kom en ny skadegörelse i form av myror, som funne ett lämpligt byggnadsmaterial och en lämplig boplats i den alltmer uppmultnande stammen, varför dessa åte ut så gott som halva stammen, utan att någon kom sig för att stoppa upp detta, trots attframställning hade gjorts till naturskyddsmyndigheter.

I maj 1940 kom nästa etapp i förstörelsen genom att några småpojkar hade tänt eld på myrorna vid stammen, varför brandkåren inte hann ingripa och släcka elden. Så hade en hel del av stammen brunnit upp och likaså hade elden avsevärt skadat en av trädets största grenar.

Efter eldsvådan 13 maj 1940 dröjde det till 1942, innan nästa förstörelse kom genom att den brandskadade stora grenen föll ned.

Sedan dess har kurrabok tynat bort år efter år, och myrorna har ständigt förökat sig och ätit sig allt längre och längre in i den kvarvarande stammen.

Förra året, således 1949, gjorde nedskrivaren härav en hänvändelse till Bjäre härads hembygdsförening om hjälp och sakkunnig undersökning för att få trädet räddat till eftervärlden, men resultatet uteblev. – Jo, i dagspressen den 13/2 1950 läses, att inspektion verkställts och att det inte var någon fara med trädet, utan att det kunde komma att stå ännu i decennier. Men de decennierna blev inte så långa, ty som nämnts, så finnes inte kurrabok kvar mer.

Det är med verklig beklämning, ja sorg och vrede som att förslövsborna nu tänka på, att om det funnits lite god vilja och förståelse för saken, hade den kunnat stå ännu. Och vi hade kunnat vallfärda till kurrabok i oöverskådlig tid.

Det kan förtjäna nämnas att en för natur och minnen ömmande person för några år sen, i ett närstående träd, med kniv har ristat en pil, som pekar mot kurrabok och textat följande, rätt tänkvärda ord: ” Så vårda vi träden på 1900-talet”.

När man idag besöker den fallne skogsjätten, så kommer en viss beklämning över en och man kan inte undgå att i viss mån bli upprörd. Ja, ännu några dagar till och sedan trädets grenar och stam blivit bortförskaffade, så upphör folkvandringen till kurrabok.

Ja, gamla kära kurrabok, aldrig mer skall vi få tjusas av dessa underbara grenformationer, aldrig mer skall vi få i verklig högtidsstämning, under din stora lummiga krona lyssna till dina lövs sus.

För oss kan vi med lite fantasi som hjälp få höra berättelsen om din storhetstid, då människor vallfärdade dit och du som de älskandes förmyndare och beskyddare lät dem uppe i din lummiga krona kunna drömma ljusa framtidsdrömmar, som om de ginge i uppfyllelse eller kanske endast blevo en schimär, dårom veta vi intet.

Men fastän nu inte mer har kurrabok kvar, så skall dess minne leva kvar och så vill jag för att bevara den gamla hörsägnen berätta den, som jag av gamla, nu avlidna ortsbor hört den.

Långt, långt tillbaka i tiden var det en ung flicka, som blev anklagad för att ha begått ett mord, och i trots av att hon bedyrade sin oskuld, dömdes till döden. Då hennes bödlar inte ville bevekas av hennes ord om att hon var oskyldig, utropade hon: ” Om jag är oskyldig, skall som bevis härför, på denna plats uppväxa ett träd vars grenar skola växa, så som mitt blod kommer att rinna”.

Men intet hjälpte. Bödlarna utförde sitt arbete, men när huvudet skilts från kroppen, ringlade sig blodet i en mängd krökar och krummelurerned från den upphöjda avrättningsplatsen.

Efter någon tid uppväxte här en bokplanta, som med åren växte allt krokigare och underligare och till sist stod kurrabok där som ett bevis på att flickan avrättats oskyldig.

Det är helt naturligt, att denna sägen och trädets underliga form blev omgivet av mystik, i all synnerhet då folket förr i tiden var mycket vidskepligt.

Sålunda vågade sig ingen efter nattens inträde stanna kvar vid kurrabok, ty man trodde, att onda andar och allsköns troll och pysslingar där dreve sitt spel. Om trots allt något älskande par, som i sommarkvällens trollska skymning byggde luftslott, glömmande både tid och plats, stannade kvar, så visste de sedan att berätta om underliga ting.

De kunde sett såväl skogsråets gråa kappa skymta i backarna, som troll och småvättar m.fl. märkliga varelser, vilka enligt folktron hade sitt tillhåll i en i närheten belägen bergknall benämnd Röhall.

Jag skall vidare berätta om några egendomligheter, som jag iaktagit efter det att trädet fallit. – Nu kan man mera ingående studera detsamma och ett flertal foton har tagits, som inte tidigare var möjliga. Sålunda finns det i de egendomliga grenarna vissa säregna former. Man kan nu sålunda se konturerna av två människokroppar utan huvuden. I båda fallen är det ryggen, som synes samt benen.

Båda dess kroppar bildar så benen till en tredje kropp, denna också utan huvud. Vidare finnes en tydlig formation av ett litet barn, som klättrar bland grenarna.

Att detta inte blott är fantasier, bevisar att ovan nämnda egendomligheter syns fullt tydliga på kort, som tagits sedan trädet fallit. – Och detta egendomliga träd ska nu få ligga och ruttna, fast hjälp hade kunnat erhållas, så skulle det ännu i generationerkunnat stått kvar. Men vad som är gjort eller kanske rättare sagt inte gjort, det är inte gjort.

Ja, detta var sagan om kurrabok och Röhall. Men fast att kurrabok nu skattat åt förgängelsen, så är det inte så alldeles säkert, att minnet av detta träd också kommer att gå förgängelsen till mötes. En ny kurrabok har vuxit upp på en plats, unegför 1 km fågelvägen rakt nordlig riktning från gamla kurraboken. Denna plats kallas för ”Norraböke” och är belägen även den på kronans område, fast i detta fallet i Killeröd, Grevie socken. – Denna bok företer så stora likheter med den gamla att man kan ifrågasätta, om det inte kan vara en direkt avkomling, sålunda sådd med hjälp av fågelspillningl, just uppe i Norraböge.

Platsen där denna nya bok växer, är även den något upphöjd, allldeles intill en väg. Runt om växer inte bokar men granar, vilka ännu inte är så höga, ungefär 3-4 m. Hur gammal denna kurrabok är vet man inte, men att den stått där i ett 20.tal år, det kan intygas av ett flertal personer.

När nedskrivaren av denna berättelse besökte platsen den 17/9 1950, så uppskattades dess ena stam, den som strävar rätt upp, till ungefär 110 cm i omkrets. Utom denna stam finns det två andra, som till att börja med går utåt marken för att efter någon meter gå uppåt, i en skarp krök. Hela trädet bildar en mängd krokar och krumelurer. Dessa tre stammar uppbär en krona, som ju inte på något sätt kan mäta sig med den gamla kurraboken.

Den är iallafall egenartad och står som ett riktigt paraply över besökaren, när han stiger in under den eller rättare stiger upp i trädet, ty det är lätt gjort. Även jag steg upp i den, men inte hittade jag några stolar och soffa. Nog fanns det iallafall en gren, som lämpade sig utmärkt till sittplats. Trädkronans omfång beräknades till minst 25 m i omkrets. Inte heller här kan man uppleta en enda meterlång, rak gren. Att även här börjat bli folkvandring synes av att folk skurit in namn och initialer i trädets bark

*******************************

Addendum: Sante Gudmundsson, 1895 – 1962 var mångsysslare: utbildad bokbindare, extra stationskarl hos SJ, deklarationsmedhjälpare, annonsackvisitör åt Engelholmstidningen och emellanåt även lokalreporter och inte minst tidigt fotograf. Han hade ett brinnande intresse för sin socken/hembygd och skrev ett stort antal tidningsartiklar om människor och företeelser. Ett flertal artiklar finns i Bjåre hembygdsförenings årsböcker. – Hans mor var uppvuxen på en av de fattigaste torpen, Norrösatorpet, beläget i Önnarps kronoskog (numera militärt övningområde).

Viss redigering/bearbetning har gjorts i mars 2014 inför hemsidepublicering. (Esbjörn Hederström)

Skrivet I Mac / Libr Office Writer 2013-07-08 och senast bearbetat 2014-04-06 /eh