Torpväsendet i Förslövs socken – bakgrundshistorik

Torp och torpare: Torp betecknar en enstaka, för sig liggande gård, till skillnad från byn med dess flera gårdar. Man skiljer på jordbrukstorp och skogstorp. En särskild kategori är soldattorpen, som skapades i samband med den militära organisationen med indelningverket (Karl XI, 1680-talet fram till 1901).

Torpen låg i allmänhet på en bestämd jordbruksfastighets utmarker (= avlägset belägna lågproduktiva arealer av typ betesmarker, skog, strandängar, skog, torvmossar dvs i princip ej odlingsbara marker. Motsatsen, inmarker, var odlade, inhägnade arealer kring byarna, centralt belägna i förhållande till bebyggelse

De var alltså från början ofria, små jordbruks-eller skogsbruksenheter. Företeelsen omnämnes både i danska lagar och i de svenska landskapslagarna.  – Under mitten av 1500-talet avsågs jordlägenhet (enhet), som var för liten att åsättas eget mantal men stor nog att inbringa någon ränta åt Kronan. – Gustav Vasa upprättade under sin regeringstid en jordebok, där all Sveriges jord värderades och registrerades i mantal, som ett mått på vilken skatt, som skulle erläggas till Kronan. – Rent praktiskt utgjorde ett typiskt torp ett knappt 1/4 mantal.

Torp uppkom också på  by-allmänningarna, men i senare fallet kallades enheten på 17-1800-talet för backstugor eller ”gadehus”. Dessa hade ingen eller obetydligt med egen, brukbar jordareal, oftast endast en kålhage (som trädgårdar benämndes förr, för odling av kål, majrovor och senare potatis

År 1750 fanns c.a 28.000 torp. Då fanns lagar och bestämmelser, som motverkade avsöndring av torpen till självständiga enheter, i syfte att minimera ägodelning och uppsplittring.

Vid senare delen av 1700-talet uppluckrades dessa bestämmelser under trycket av allt större brist på jord med den kraftiga befolkningstillväxten.

År 1800 hade antalet torp vuxit till c:a 65.000 för att kulminera kring år 1860 med c:a 100.000 st. I samband med laga skiftesreformen i mitten av 1800-talet avstyckades en del torp (framför allt de större torpen) till självständiga enheter.  De andra förblev i stammfastigheternas ägo. – Kring 1860 var bristen på jord som mest uttalad, och mycken jordbruksmark hade brutits på mindre lämpliga ställen. Den odlade arealen nådde då sin största omfattning  någonsin i Sverige.

Under slutet av 1800-talet minskade antalet torp drastiskt till stor del på grund av att folkminskning genom att emigrationen till Nordamerika tagit fart, samt att de alltför små enheterna dåligt kunde försörja den ökande folkmängden. – Levnadsstandarden sjönk snabbt i mitten av 1800-talet pga bristen på försörjningsmöjligheter.

Den ökande industrialiseringen verkade i samma riktning, alltså minskning av antal torp. De sämsta torpen lades igen redan i slutet av 1800 talet, och en del av den brutna marken skogplanterades. Man var noga med att riva obebodda torp, för att de inte skulle bli tillhåll för s.k. ”löst folk”.

År 1910 räknades antalet torp till 63.000, 1920 till 35.200 och år 1930 till blott 17.700 st. – Alltså försiggick en mycket betydande strukturomvandling inom jordbruksnäringen mellan år 1860 och 1930, väldigt märkbar i vår bygd.

För Hallandsåsens del innebar det, att en del små åkerlyckor skogplanterades, men också att de stora öppna ljunghedar, som varit karakteristiska för landskapet, och som berodde på alltför stort virkesuttag framför allt under den danska tiden*, skogplanterades igen. – Hallandsåsen avfolkades alltmer i och med torpens försvinnande.

*) Storstaden Köpenhamns bränslebehov hämtades genom rovdrift på Hallandsåsens skogar)

År 1943 upphörde torpstadgan, och det blev förbjudet att erlägga betalning i form av dagsverken. De kvarvarande torpen skulle fortsättningvis erlägga brukningsavgift dvs arrende till ägarna.Avstyckning till självständiga enheter fortgick. (Jämför också upphävandet av statarsystemet år 1944. )

Enligt den s.k. legostadgan från år 1664 ålades man, om man inte hade jord, att ta anställning hos någon, t.ex. bonde eller borgare och bli tjänstehjon.  Annars kunde man, om man var man, bli indelt soldat. Ett annat alternativ var att bli torpare. Man fick däremot inte vara lösdrivare dvs utan fast bostad och arbete. (med dagens språkbruk fick man inte”flumma omkring”). Lösdriverilagen, som reglerade detta, upphävdes inte förrän kring 1920. – Hantverkarna i städerna  hade sitt skråväsende, som noga reglerade utbildning och etablering. Skråväsendet upphävdes på 1840-talet.

Att bli torpare underlättades inte till en början, eftersom böndernas behov av tjänstefolk skulle tillgodoses liksom Kronans behov av indelta soldater. På 1700-talet, I synnerhet under dess första hälft, rådde viss befolkningsbrist och särskilt på män, eftersom alla Sveriges krig under 1600-talet medfört stor mansspillan. Dessutom medförde böldpesten kring år 1713 extra hög dödlighet. – I slutet av 1700-talet och under 1800-talet växte befolkningen däremot kraftigt.

Då kunde inte jordbruket suga upp det ökande arbetskraftsutbudet, och behovet av soldater blev mindre, i brist på krig. Torpinstitutionen kom att växa kraftigt, samt blev det tillåtet att avstycka torp från stammfastigheterna vid laga skiftesreformen.- Stora barnkullar medförde fortgående uppdelning av jordbruksenheter genom s.k. hemmansklyvning. Många små enheter omfattade till slut bara bråkdelar av ett mantal, från början riktmärkdet som skulle kunna försörja en jordbrukarfamilj.

Mot slutet av 1800-talet kom emigrationen  att lätta på befolkningstrycket liksom den begynnande industrialiseringen med inflyttning till städer och tätorter, inte minst till dem, som uppstod längs de nydragna järnvägslinjerna, jämför Förslöv-Förslövsholm.

Bjäre härad har haft den procentuellt största emigrationen bland skånska härader, och den årliga procentuella utvandringen från häradet var dubbelt så stor, som riksgenomsnittet, vilket säger en del om den utbredda fattigdomen i vår bygd.- Vi tillhör den s.k. risbygden dvs mellanting mellan slättlandets goda jordbruk och skogslandet, som förr hade lågt värde jmfört med dagens mått.

 

Backstuga, ”gadehus” och backstugusittare: Backstuga var hus/stuga, som i regel låg på byarnas allmänningar. Backstugusittarna försörjde sig som daglönare hos olika bönder men också med diverse arbeten såsom vagnmakare, murare, smeder, hovslagare, snickare, toffelmakare med flera. Backstugusittarna var fattigare än torparna, stod i egenskap av jord-och egendomslösa lägst ner på den sociala skalan i det gamla bondesamhället.Denna grupp ökade påtagligt under1800-talets första 2/3, (ungefär till 1870-talet).

I många sammanhang användes beteckningen backstugusittare synonymt med torpare för att beteckna de egendomslösa, men det är egentligen ej korrekt.

Torparnas sociala ställning:

De ansågs tillhöra det jordlösa landsbygdsproletariatet men inom denna kategori stod de över backstugusittarna, och folket i gadehusen, men givetvis, under de självägande bönderna – Torparna hade i regel ett litet stycke odlad jord, lite betesmark och/eller skog. Inom torparklassen kan urskiljas 1) torpare boende på en jordbruksfastighets utmarker, 2) kronotorparna, som fick tillstånd att bosätta sig på Kronans marker, samt  3) soldattorpen, som tillhandahölls av en grupp skatteskyldiga bönder (=en rote), och där torparen var en indelt soldat med skyldighet att delta i krig och vissa övningar i fredstid.

Grupp nr 2) tillkom av nödtvång från och med 1800-talet, för att praktiskt möta den snabbt ökande efterfrågan på jord.

Befolkningsförhållanden i Förslövs socken:

I Förslövs socken fanns år 1658  186 män och 41 gårdar. – År1680 noteras bara 81 män, beroende på krigsförluster, snapphanestrider och i några fall utvandring till Danmark i samband med försvenskningen, som många motsatte sig.

År 1805 var antalet innevånare  i Förslövs socken 1.075 inv för att år 1865  ha vuxit till 2.234 inv, dvs en fördubbling av folkmängden på 60 år, samma tendens som i landet i övrigt.År 1904  hade folkmängden minskat till 1.972 invånare för att år 1912 åter nå över 2.000-strecket. Emigrationen minskade  från och med 1:a världskriget och en del emigranter återvände hem, sen de sparat ihop en slant i Nordamerika.

Betydande del av södra Hallandsåsen ägdes av storgodsen Engeltofta och Krapperup samt av Kronan.Här fanns en blandning av alla torpslagen men också av backstugusittare och gadehusinnevånare.

 

Beskrivning av ett typiskt Hallandsås- torp:

Torpen på Hallandåsen var ofta enkla små stugor, av typ backstugor uppförda på eneslänter eller i ljungbackar. En eller flera väggar grävdes in i backen, som då bildade vägg/väggar. – Oftast fanns en liten uppodlad jordplätt samt liten betesröjning i anslutning till stugan. Enheterna var i storleksordningen 0,5-2 ha. I regel kunde man hålla en ko och en gris, eventuellt också några får och höns.

Av husförhörslängderna framgår, att ett torp eller en backstuga kunde härbärgera mer än en familj eller ett hushåll. Inte ovanlig var att ogifta drängar och pigor var inneboende även på torpställen. – I kyrkbokföringen/husförhörslängderna kan alla innevånare på ett torp stå på samma fastighet, alltså stammfastigheten.

Från och med 1890-talet upphörde husförhören och därmed de värdefulla protokollen, och kvar blir bara den obligatoriska kyrkobokföringen. Trots tillgång på inskannade och mikrofilmade kyrkböcker är tolkningen många gånger svår på grund av bleknat papper och bläck, tätskrivna sidor, och strykningar och överskrivningar, svårtydd handstil samt olika ambitionsnivåer hos ansvarig präst.

Fig 1   Text till bild: “ Typiskt torp på Hallandsåsen. Ur Svenska turistföreningens årsbok år 1899.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Två  Förslövsbor, som ägnat mycken tid åt bygdeforskning är Sante Gudmundsson, bokbindare och skriftställare, som levde 1895-1962 och Thure Karlsson,1924 – 2006.Sante skrev på sin tid flitigt i lokalpressen och i årsböcker utgivna av Bjäre härads hembygdsförening. Thure, som var lantbrukare och innehade gården Flickebäck i Slammarp gjorde detsamma och fortsatte i Santes spår. – Gården har funnits i hans släkts ägo i åtskilliga generationer. Hembygdsforskningen var hans stora hobby livet igenom, och han samlade ihop ett digert material om Hallandsåstorpens historia och innevånare förutom annat material från Förslövs socken, däribland också många fotografier från tidigt 1900-tal. Genom många år ledde Thure torpvandringar på Hallandsåsen.- Allt Thures efterlämnade material ss, manuskript, artiklar, böcker om lokalhistoria samt fotografier har omhändertagits av vår förening

 

 

 

 

 

En annan välkänd Förslövsbo var kyrkovaktmästare Edvin Sandgren  1913-1999 medlem i Bygdegårdsföreningen. Han deltog i torpinventering i socknen, den började på 1970-talet, initierad av “Bjärevandrarna”,  avknoppad av Södra Bjäre Pensionärsförening, som förtjänstfullt satte upp välgjorda minnestavlor vid torpruiner, med uppgifter om torparna och deras familjer.

 

 

 

 

 

Underlag för ovanstående översikt om torpens framväxt i vår socken har hämtats från Santes och Thures efterlämnade manuskript och anteckningar och gamla tidningsurklipp. Generella – faktauppgifter har också hämtats från Mats Gustafssons bok: ”Bondesamhällets omvandling i Nordvästra Skåne” samt Sv. Uppslagsbok; Nationalencyklopedin, Bjäre hembygdsförenings årsböcker samt egna historieböcker. – Manuskripten har renskrivits av isht Anders Ragnarsson och i ett senare skede  lätt redigerats av nuvarande sekreterare för anpassning till hemsidan och för att underlätta läsbarheten /E.H -2007 och 2011.

********************************************************************

 

 

 

Här följer 3 berättelser med anknytning till torpen och dess innevånare på Hallandsåsens sydsluttning, i Förslövs socken. En del episoder beskrives på mer än 1 ställe.

Typiskt torp.

 

 

 

Fattiga torpare byggde torftiga hem under stor möda på karg Hallandsås.

 

av Sante Gudmundsson, Förslöv (1895-1962).

Förslövsholm för ungefär 100 år sedan (c:a 1850) har inte mycket gemensamt med det samhälle, som idag ligger på Hallandsåsens sydsluttning. Kyrkan fanns, vidare en skola och några enstaka hus. Handelsbutikerna kom så småningom, men på den tiden hade folk i allmänhet inte mycket att handla för. Man gjorde mest affärer med gårdfarihandlare och så kallade lasasånkare (lumphandlare).

En mycket stor del av jorden (på Hallandsåsen) hörde till storgodsen Krapperup och Engeltofta samt Kronan, men det fanns även storbönder. Både de sistnämnda och godsägarna behövde arbetskraft, varför de bl.a. på den magra Hallandsåsen byggde små torp, vilka utarrenderades till folk, som i stället för att betala arrende, var villiga att göra dagsverken. Det kunde emellertid även ordnas så, att man gav en dagsverkare en enebacke att odla och bygga sitt hus på.

Helt naturligt tog de fattiga dagsverkarna tillfället i akt att skaffa sig ett eget hem på det sistnämnda sättet. På så vis kom Hallandsåsen att befolkas av fattiga människor, som med svett och möda parad med okuvlig energi, skapade ett kärt hem, som de kanske älskade mycket mer än vi i våra moderna lantgårdar, fina villor och bostadshus.

Torparens lön var dålig. I regel betalades ett karladagsverke med 2 daler (=35 öre) – vid tyngre arbete med 3 daler. Kvinnorna betalades med en tolvskilling (=25 öre). I stället för pengar betalades många gånger med råg, korn eller potatis. Med sådana betalningsförhållanden förstår man, att torparna fick genomlida många umbäranden för att kunna bygga ett eget hus och uppodla en egen tomt. – fast anställda drängar och pigor hade det betydligt bättre ur ekonomisk synpunkt, ty deras lön var i runt tal 100 respektive 50 kr om året, men även deras löner betalades delvis med kläder, skor och dylikt.

Sedan torparen fått enebacken eller i bästa fall en ljungafälad upplåten åt sig, blev det strävsamt att bygga huset. Den lämpligaste platsen för boningshuset var i regel en backe, ty där kunde man gräva in sig så, att man sparade en vägg, kanske en gavel. När utgrävningen var klar och jordväggen lagom hög, staplades gråsten upp vid denna för att jorden inte skulle rasa in i huset. Gavlarna lavades också upp av gråsten.

Husets framsida bygdes först med stolpar och tvärträn-lösholt, som bildade fyrkantiga fält, vilka skulle fyllas. Bräder var för dyrt, och tegel fanns det heller inte gott om. Däremot var det inte brist på enekäppar, varför sådana sattes lodrätt i de tomma rutorna. Mellan dessa käppar flätades enris eller halm varefter en lervälling smetades på, och så var väggen färdig.

Taket täcktes i de flesta fall med ett tunt lager lager halm, enris eller ljung och ovanpå detta lades stora och ganska tjocka grästorvor. Torvorna växte sedan samman så att taket var en helt liten gräsäng. Hade man tillgång till bräder, lades ett loft, i annat fall fick det vara en ryggåsstuga.

Golven hade man i regel minst besvär med, då det oftast bestod av tilltrampad jord. En skorsten och bakugn staplades upp av gråsten, och av gråsten byggdes också den s.k. håddan. en liten tillbyggnad med platt tak av grästorvor, vid ena gaveln (se bild i berättelsen av Santes mor, längre fram). När håddan var klar, var huset färdigt att flytta in i.

Det var säkert inga sötebrödsdagar dessa beklagansvärda fattiga hade. Man förstår, att de istället för att gå på så kallad omgång, d.v.s. en viss tid arbeta hos en bonde mot lite mat och dålig logi för att sedan fortsätta till nästa eller bortauktioneras på en fattigauktion, själva försökte skaffa sig arbete och bostad. Ty hur bristfälliga och usla dessa små torp på Hallandsåsen än var, så hade de iallafall något, som de fattiga torparna kunde kalla sitt.

Hade de bara kunnat skaffa sig ett litet hus, så gick det kanske senare att krångla sig till ett fattigunderstöd, som gavs av socknen i särskilda fall.

En familj om fyra personer, därav 2 barn erhöll av socknen år1873 för ett år 4 strukna skäppor råg, 8 skäppor korn samt 2 kr i kontanter. En änka med 2 barn erhöll 1879 fri bostad i ett gammalt fallfärdigt hus samt dessutom kvartalsvis 1 fot och 50 tum råg och lika mycket korn. I liter räknat ungefär 28 av vardera sorten.

Att de maktägande inte slösade något i onödan på de fattiga, visar Förslövs sockens räkenskaper från år 1883, där för underhåll av fattighjon anslogs 300 kr samt till extra utgifter för hjälp åt de fattiga 250 kr. Samma år betalades 650 kr för bortauktionerade fattighjon. – Men det fanns även de med hjärtat på rätta stället, som aldrig lät en nödställd gå ohjälpt. Till denna senare kategori hörde bl.a. en på åsen bosatt Ola Friberg och hans hustru Kristina samt Anders Johansson i Grevie.

Många av de personer, som bodde på åsen, lever kvar i ortsbornas minne. De namn, som de i regel kallades för, var varken skälls-eller öknamn  utan bars med heder och ära, men skulle dylika användas idag, vore vi nog inte nöjda.  – I Väralyckan bodde Spelmannens Johannes, som brukade spela fiol på danser och julagillen.

Vingars Kerstin i Pukeged var lärarinna, om man får kalla henne så. Hon lärde småbarnen läsa och skriva sitt namn. I Pukeged bodde också Ingrid Holm, som var ”postkärring”, och som 2 dagar i veckan gick till Ängelholm efter post.

Ett särskilt omnämnande bör Prästa Johannes få. Sitt namn fick han på grund av att han tidigare tjänt dräng hos prästen.  – Han var något av allt i allo. Ville någon ha slaktat, gjorde han det, men han var även doktor och kvacksalvare, och det är åtskilliga brutna armar och ben han spjälat. -  Det är inte att förglömma, att han också var tanddoktor. Han drog ut värkande tänder på folk för 25 öre.

Ola-Bårrs Petter bytte klockor, och det var sällan, att han hade en klocka mer än en dag. När han på gamla dagar skulle transporteras till fattighuset, så hade han med sig en hel engravakorg med klockor.

Slutligen fanns det en person, som hette Anders Danielsson men på grund av att han talade dåligt, kallades han Tysken. Ingenting kunde skrämma honom, men det var några personer, som ofta försökte.

****

__________________________________________________________________________

Personer, som bodde i byarna på eller på sluttningen av Hallandsåsen.

 

av Sante Gudmundsson  (1895-1962).

En del av de gamle blev ofta gamla original och många var det, som både hade humorns ljusa levnadssyn och spydighetens kvicka slagfärdighet, många kunde med både förargliga och oförargliga skämt skaffa sig både vänner och ovänner. Ja, många kunde med en bitande ironi ge svar på tal så, att det kändes. Och man kan ju inte undra på, om det även fanns de, som var som man brukar säga, något efter, ty på den tiden bestods inte så särdeles stora kunskaper i skola eller på annat sätt. – Ack nej, det var en självlärd lärarinna och dito lärare, som gjorde till sina uppgifter att försöka få de yngre att pränta sitt namn och skapligt stava igenom ABC-boken, Psalmboken, Luthers långkatekes, Bibliskan och Evangelieboken samt kanske även en postilla.

Det var prästens uppgift, att försöka få in i kanske mången gång helt omöjliga begåvningar. Och nog för att de gamle talat om, att det fanns präster, som från predikostolen kunde dundra väldeliga mot den tidens ondska och villfarelser, och många var det säkert, som i kyrkan fick en rejäl bestraffning så, att alla hörde det.

När jag nu nämner en del personer, som äldre personer berättat om, så kommer jag att nämna dem med de namn, som de kallades för.

Jag kommer inte att gå efter någon särskild rangordning, utan jag blandar in dem lite huller om buller men börjar förstås med dem, som som hade det stora förtroendet att lära andra lite vett.

Det har berättats mig, att i Viarpsbacken bodde en som kallades Bolva-Paulen, och han var en ambulerande skollärare så, att han besökte husen och höll skola för dem, som ville komma, det var således en dag här och en dag där. – För de minsta var det Vingars Kerstin i Pugeged, som var lärarinna (om vi får kalla det så, att försöka få glöttarna att skriva sitt namn och stava ABC). – Prästerna går jag förbi i denna berättelse, då jag kommer, att i en annan skildring, berätta om dem.

Om Ola Friberg och hans hustru Kristina, som bodde på åsen skall jag särskilt omnämna deras stora hjälpsamhet och deras alltid uppoffrande arbete för andra. – Ja, det var människor med hjärtat på rätta stället, de delade gärna med sig och ingen behövande eller nödställd fick gå ohjälpt från deras dörr. Ja, det har berättats mig, att om inte dessa hjälpsamma människor varit, så hade nöden i många hus varit fruktansvärd.

De har för längesen lämnat här, men minnet lever, och säkert få de på den stora dagen höra orden ”Jag var hungrig och i gåven mig att äta.”

Ja, frid över deras minne.

 

Bland de många andra, som var folk behjälpliga med varjehanda, skall jag nämna Prästa-Johannesen, som var litet allt för alla. Han visste råd för allt, ja, han var doktor och tandläkare, han slog åder, stämde blod, spjälkade ihop ben-och armbrott. Tänder drog han ut med en vanlig hovtång för en tvåskilling (en eller två tänder betydde intet, huvudsaken var att tandvärken gick över). Och många var det säkert, som släpats runt stugan mer än ett varv, innan tanden följde med.

Han var hemmaslaktare, gick omkring och slaktade där någon hade något att slakta. Ja, han var även kodoktor och många äro de djur, som tack vare Prästa-Johannesen räddats till sina ägare. – Att han kallades för Prästa-Johannesen berodde på att han i unga dar haft tjänst hos prästen.

Förr i tiden drev prästerna sina jordbruk själva, och då var det helt naturligt, att det behövdes en dräng och ibland även andra arbetare. Prästa-Johannesen var inte den, som spottade i glaset, och i synnerhet vid slakt så var det brukligt, att slaktaren och hans medhjälpare trakterades med några rejäla dragnaglar, innan de gick till sitt ansvarsfulla arbete.

Så berättar en äldre person för mig en gång, när Prästa-Johannesen skulle slakta hos prästen, att de, som skulle hjälpa honom vid slakten, försökte skämta med honom och så där lite spydigt undrade: ”Hur tror Du Johannes, att de’ i dag ska kånna gau add fau lived au kräged, nårr Du ente faur nåd starkt?”  (= … ska kunna gå och få livet av kräket, när Du inte får något starkt?).

Johannes, som var en spjuver, blev inte svaret skyldig, utan kvickt kom det: ”Va ni ente brydda, för så vitt jau förstaur detta rätt, så ska darr nåck blaj de ni vill ha” (= var Ni inte brydda för så vitt jag förstår detta rätt, så ska där nog bli det ni vill ha”)

Nå, det kunde de inte tro, men Johannes han gav sig inte, utan var villig att hålla vad om att ”de han hade sat, de skålle ble åsse” (=det han hade sagt, skulle bli också).

Och det blev, ty när Johannes han kallades in till frukost i prästaköket, så kom prästen ut och frågade vad Johannes tycket om kräged, som skulle slaktas. Och då passade Johannes på och nämnde om, att när det var så stora oxar, som skulle slaktas, så brukar man alltid hälla i dem ett halvstop brännvin, “innan jag sticker”. ”fårr då bler ente suled sajt, men de’ kan ju ente hjälpas, fårr harr gaur de’ ju ente”

Men prästen han, ja han tyckte, att varför skulle inte det gå, och så kom brännvinet att anskaffas, och så kunde slakten börja, men det var nog inte kräged, som fick det mesta av det goda, och inte hellre blev drängarna särskilt missnöjda med att de förlorade vadet.

Ja, så lämnar vi Prästa-Johannesen fast det vore mycket att nämna om honom och så skall vi bekanta oss med Tysken.

Han var emellertid ingalunda av tysk härkomst, men att han fått detta namnet berodde väl på, att han hade lite svårt att tala så, att folk förstod honom riktigt.

Om honom har det berättats många historier. – Det var inte någon, som kunde skrämma honom eller få honom rädd. Och många var de äventyr, som en del spjuvertar ställde till för honom: en gång hade de lyckats få tag i  en folkilsken bock, och den ledde de till den grind vid kyrkogården, som de visste, att Tysken skulle gå igenom, när han en mörk kväll skulle gå hem.

Bocken band de fast vid kyrkogårdsgrinden, och så lade de sig på lur, för att se, om inte Tysken skulle lägga benen på ryggen. Men nej, därav blev intet, ty då Tysken kom bocken nära, så fick han sig en ordentlig stöt så, att han stöp, men när Tysken väl kravlat sig upp, så gick han fram till bocken och löste honom och sade: ”Stackare, har du fastnat här”

En annan gång hade samma personer tagit fast en vit gås och bundit vingarna på honom.

Nu visste de, att Tysken skulle, när han på kvällen gick hem, gå över kyrkogården, och då det just där han brukade gå, fanns en nyöppnad grav, så släppte de ned det arma djuret i graven. Man kan väl förstå vilket väsen gåsen höll i graven, då han inte kunde komma upp. Och så hände det, att Tysken hörde detta ingalunda vackra ljud från graven, men tro nu inte att han skulle få brått att komma förbi, nej, han gick lugnt fram till graven, tittade ner och fick syn på gåsen, som i mörkret lyste ännu vitare än vanligt. Tysken lade sig ner och lyckades få upp det arma djuret och släppte det i frihet. Så inte heller denna gång fick de, som ställt till spektaklet någonting att skratta åt.

Ja, många äro de berättelser om Tysken, som de gamla berättat, men vi skall inte nämna mer om honom, än att han var kolossalt svartsjuk på sin hustru Pilla, som i dagligt tal kallades Tyska-Pillan.

På grund härav blev det ganska klent beställt med husfriden, och det blev ju helt naturligt prästen, som fick sitta emellan genom att än den ene, än den andre gjorde besök hos honom och beklagade sig över varandra. – När så en gång prästen blivit trött på dessa ständigt återupprepade besök och jämmer, så rådde han Tysken, att han skulle slå sin hustru med Guds ord, så skulle det nog hjälpa.

Tysken tog rådet lite väl bokstavligt, så när han kom hem, så fick hans lagvigda  den stora, med träpärmar försedda bibeln i skallen så, att det kändes. – Så småningom kom Tysken på ålderdomshemmet, men Tyska-Pillan bodde kvar i ett hus i Fogdarp. Hon var vida känd som klok gumma och kvacksalvare.  – Särskilt var det skäver (engelska sjukan, C-vitaminbrist), som hon botade.

För detta behövde hon ett fettämne, som skulle smörjas på trasor, som skulle bindas om handlederna på dem, som skulle smörjas för skäver.

Detta fett hämtade hon vid myllerna (kvarnarna). Hon besökte regelbundet dessa för att taga den smörja, som bildades på kuggarna på kvarnhjulet, och det som fanns på kvarnhjulets axel. Det sistnämnda kallades ”arslamarja” eller ”arslafitt”, och det, som hon hämtade från kuggarna på hjulet, det var uppblandat med mjöldöst. Detta kallades för ”kåggamög” eller ”möllemög”.

Men det var inte bara att samla detta mög och fitt, utan det skulle särskilda ceremonier till. Sålunda skulle det hämtas på nätterna, och det var ingen, som fick se henne, när hon gick för att hämta sitt medicinförråd, och ingen fick hon heller tala med, när hon efter skäverkurens slut skulle gå till kyrkan med trasorna, för att vid månskiftet gräva ner dem på kyrkogården. Det var en hel del att iakttaga för att få skäverkuren att lyckas. – Förutom denna smörjning, som skulle göras två gånger, en gång på ny och en gång på nedan, så var det absolut förbjudet att byta linne.

Hon tycks ha haft stor framgång i sitt läkarkall, ty folk trodde blint på henne. Det var en gång en, som tillfrågades, om hans bror, som behandlats av Tyska-Pillan hade blivit fri från sin skäver. Svaret blev ”Åjo, sin Tyskan ha vad å smårt han med kåggamög och aslafitt sa ha han krytt se igen litta”. (= åjo, sedan Tyskan har varit och smort honom med kåggamög och aslafitt, så har han kryat på sig litegrann.”)

- Så tron verkade nog mer än Tyskans smorda lasar.

En annan, som lät tala om sig, var Ola-Bårrs Petter. Han hade en gång fått i skallen, att kunde fåglar flyga, så skulle han också kunna det, varför han med tvenne gåsvingar kröp upp på ladugårdstaket och så flaxade han med vingarna och tog språnget ut i rymden, men tydligen hade han inte hanterat vingarna rätt, ty det blev ingen flygfärd av, utan han hamnade på mokullen, vilket för i tiden gödselhögen kallades för.  – Ola-Bårrs Petter var specialist på klockor (mest lommeklockor), och i vilken lomma han än tog, så hade han en eller flera klockor, som han försökte byta bort. Det har berättats, att när han till sist skulle till fattighuset, så var det enda, som han medförde dit, klockor.  Ja, det skulle vara en hel engravakorg fylld med klockor, mer eller mindre säkra tidmätare.

I Pugeged bodde en, som hette Ingrid Holm. Hon var ”postkärring” och gick två dagar i veckan till Ängelholm efter post.

På den backe, som än idag kallas för Hjältabacken, bodde en smed, som kallades Hjältens Paul. Att han fick heta så, berodde på att Pauls far, som var husar, hade – som det kallades förr – skyldrat för namnet Hjält, och så fick backen namnet Hjältabacken.

På en annan backe bodde en, som hette Jenspetter och på grund av denna backe kallades för Grödalien, så fick han heta Grödajenspetteren.

Bland andra namn, som de äldre gärna talade om, kan nämnas Anderssons i Hemmelstorp (Himmelstorp), Hålebärsa Johannes, Himmelstorpa Nels, Kvessa Jens och Lina och Kvessa Jensa Kal.

Om dessa berättas, att Kvessa Jens han brukade att med en dragkärra köra till möllan för att få malet, och en gång skulle sonen Kal dra kärran för honom. När de skulle återvända hem, så var gubben trött, varför han satte sig upp i kärran och lät Kal vara häst. Nå, Kal var ju nog inte så bakom som man trodde, ty skulle han vara häst, så skulle han. Rätt ofta så brukade hästar på den tiden bli skrämda och skena, och så hände det, att även Kal helt hastigt satte av i sken, och han stannade inte förrän han hade kommit hem och hade vräkt av Kvessa Jens i mokullskårran  (gödselpölen invid gödselhögen).

När så Jens kravlat sig upp, så stod Kal och skälvde och hoppade mellan skaklarna till kärran. Då sa Jens: ”vaföör staur du darr och bladrar i boana, och varför sprant du sau?” – Kal svarade: ”ja e häst och ja blaj rädder fårr en ful, som flö opp vid väjakanten, så ja skente, och nu ska ja bladra au engang ja blar spag igen.”

Ja, så var det Bursels, de hade en son, som hette Johan, och om honom berättas det många historier. Bland annat så låtsades han vara köpare till ett par vagnhästar, varför han fick en känd hästhandlare till att köra till Ängelholms station med sina bästa och finaste hästar för att vid stationen möta honom, Mycket riktigt så kom hästhandlaren och hämtade Bursel och körde honom hem till gården, där det blev kalas, som hette duga, och så åter en provtur till stationen, innan han bestämde sig för hästarna. – Nå, det blev ju helt naturligt ingen affär av. Hästarna var bra, åkturerna bra och kalaset bra, men köparen var däremot inte bra.

Högt uppe på åsen bodde Karfelts Johanna, Drillen, Ola Nord och Nord-Agustan. Ja, så var det en som var särskilt specialist på att tillverka lieskaft och räfsor med träpinnar, han kallades för Ammans Jens. – Om Ammans Hanna Stina var hans hustru eller dotter, det har jag inte reda på. En, som antagligen varit krigare, kallades Gardisten.

En skvattemölla kallades för Påttemöllan, och så fick den, som ägde denna hette Påtten.

Johan Larsson bodde mitt emot kyrkan, han träffades ofta i vägdiken, då han brukade sitta och språka med folk, som kom förbi under det att hans get eller ko betade i dikena. Han var även dödgrävare och ringare. Många historier berättades om honom, men jag avstår från att återge dess, då jag inte med full visshet vet, om det var någon sanning i dem.

En mycket liten kvinna kallades för Bomans Anna-Stina. Ja, det var en hel del till: Lundströms, Hagströms, Björkens, Björkajenspetteren, Kausa Agusten, Kausa Pillan, Landgrens, Olsson, Olsamatildan, Olsafian och flera andra, dessa sista har jag särskilt nämnt i sammanhang med vår vandring på åsen.

Och så var det Elias Borg, kallades Bossen och hans hustru Bossa Kersti, men hon kallades också Bossakitta, Sven Hans Pilla, Sven Hans August och många, många andra.

En del av åsens befolkning reste till Amerika. En del kom åter, en del  däremot stannade kvar.

För tjänstgöring på Herrevadskloster kunde man få ända upp till 150 riksdaler eller, om man så ville, ett litet soldattorp att bruka, och hade man hustru, så var det ju mycket fördelaktigt, ty då kunde det bli arbeta för henne under det att mannen var på regementet. Ja, dessa soldattorp var rättså eftersträvansvärda, ty som det respektlöst kallades, så var det bra att veta, att kärringen inte behövde gå bort på dagsverke.

 

*****************

Sante Gudmundsson berättar om sin mor, Kristina Pålsson 1857-1944.

 

Kristina Pålsson föddes och växte upp på Norrösa–torpet, Önnarp, en av de fattigaste torpen, som revs redan kring 1880.- Från år 1919 bodde hon hos sonen nere I Förslövs by

 

 

 

 

 

Ovanstående teckning ger en bra uppfattning om hur de flesta torpen i Önnarp-Himmelstorp var lokaliserade (skissen dock ej skalenlig):

1) Bengtas lycka = Marjatorpet, 2) Björkajens-Petter, 3) =Magnus Landgren, 4) Högaltekällan, 5)=Kausatorpet, 6)= Norrösatorpet, Santes mors torp, 7)=Johannes Bengtsson, 8)= Spelemanstorpet, 9)= Olsalyckan, 10)= Martin Andersson, 11)=Karl Andersson.

Av dessa torp finns mkt diskreta rester kvar år 2009. Endast ett par stenar här o. var vilka kan ha utgjort husgrunder. Flertalet torplämningar finns inom Önnarps militärövningsområde, där tillträdet varit försvårat och där skogen fått fylls igen tidigare eventuella odlingslotter.

“Här har mor framlevt sin barndom i den mest skriande nöd och fattigdom, som kan tänkas. Jag skall något närmare beröra hur en familj kämpade mot svält och sjukdom, nöd och elände. Jag sätter mig ner på en sten vid lämningarna, som endast är ett stenröse och ser då för min inre syn en gammal, värkbruten, krokig gubbe, som inte kunde gå utan att förflytta sig på kryckor, och hans hustru, tjugo år yngre mager och klen men ändå seg och stark. Ja, så ser jag en pojke och tre flickor alla fattigt och uselt klädda och bleka och undernärda, – Jag skall närmare redogöra för dessa människors kamp mot svälten.

Innan jag går vidare i min berättelse, skall jag försöka att beskriva, hur det hus såg ut, som en gång varit en människoboning, och som nu endast dessa stenkummel finns kvar av.

Hur såg det första torpet ut, i Önnarp är svårt att säga. Det förstördes av eld, när Mor endast var I barnaåren.Vi befinner oss således på Hallandsåsens sydsluttning, närmre bestämt på Önnarps kronopark, eller som det då kallades “fälad”

Huset var ingrävt i en backe på så sätt, att ena långsidan och ena gaveln, den vänstra, utgjordes av utgrävningen, varvid det endast behövdes att lägga upp en gråstensmur intill jordväggen, så var halva husets undre del färdigt.

Den andra långsidan och den östra gaveln var uppförda av korsvirke, sålunda att det bildades ungefär en och en halv alens fyrkantiga fält, vilka tätades med att där insattes lodräta klena enekäppar, vilka sedan kringflätades med enris och halm eller lågt gräs. Sedan överklentes dessa käppar med en lervälling, först tunnare, som fick torka i enriset, därefter fortsattes med tjockare lervälling, och så var väggen färdig.

En dörr och ett fönster placerades på lämplig plats, och så var nedre delen av huset färdigt, sedan de största hålen i gråstensväggarna i husets ingrävda del, också igenfyllts med lera.

Taket, som på norra sidan placerades direkt på marken, var täckt med delvis halm och delvis med grästorvor. Gavlarna ovan vägghöjden var av grövre enekäppar, som kringflätats med enriskäppar. (en så kallad enrisgavel) -  Ja, så ungefär såg detta boningshus ut, men ännu är beskrivningen inte riktigt färdig. Golvet var av tilltrampad jord.

Vid östra gaveln var det av gråsten uppbyggt en så kallad “hådda” eller som vi i våra dagar brukar säga, luta. (Antagligen därför att på denna ej finnes någon egentlig takstol, utan taket så att säga lutar från den ena väggen till den andra).

Denna hådda var den egentliga förstugan på så sätt att – fast det fanns en dörr på framsidan av huset – det blev genom denna håddas låga dörr, som man kom in och ut.

Golvet i såväl hus  som hådda bestod av tilltrampad jord. Skorstenen och bakugnen voro uppförda av gråsten. Jag skall försöka, att med en kartskiss som hjälp beskriva, hur detta hus var inrett. Med siffror inom ( ) gör jag hänvisningar till denna karta. Vi föreställer oss att vi gör ett besök i denna boning, som omkring år 1880 igenrasade.

Vi går in genom håddan (3), denna består av endast ett rum. Vid norra sidan står en kista , det är den enda möbel, som finnes i denna, skall vi kalla det för förstuga. Här är mörkt, då inte fönster finns, men här och var tränger dagern in genom de uppstaplade gråstenarna, som utgör väggarna. Här har inte lervällingen kunnat fylla öppningarna riktigt. Vi hittar en dörr och genom den kommer vi in i stugan (2). Denna dagligstuga användes även till sovrum. -  Mitt på västra väggen står den gamla udeläggaren med bilder, som föreställer Adam och Eva i paradiset (5). Denna udeläggare eldades från köket sålunda, att man eldade på den öppna spiselhällen, och så matade man in torv eller ved, som sålunda uppvärmde järnplattorna.

Vid sydsidan under det lilla fönstret stod det grova, kraftiga lämmabordet (6)). Från östra väggen fram till bordet var en så kallad bänk (7), som även den fick användas till sovplats. Vid stugans västra vägg hade soffan (9) sin plats. Vid norra väggen, som var av gråsten ingrävd i backen, där var inte någon möbel placerad, antagligen därför att det var kallt och fuktigt.

Vid östra sidan, längs mot norr, där hade den stora tvåmannasängen sin plats (8). -  Så har vi tittat i stugan, men på kartan finnes ännu ett nummer (12) mitt i stugan. Vad skall detta vara?

Ungefär så här såg en torpstuga ut. OBS enrisgaveln och håddan. (Torpet på bilden är inte Santes mors barndomshem).

 

 

 

Det finns inget bevarat fotografi av Norrösa-torpet, endast en något idealiserad  teckningen (i början av berättelsen) av torpet.

 

Det var en grov trästång, som tjänade till att hålla det hårt belastade loftet, som bestod av runda trädstammar. (Om inte jag minnes fel, så brukades dylika trä användas i loglänger och kallades då för hjälla trä.)

Dessa trä var placerade på loftbjälkarna, ungefär med ett kavarte (6 tum) avstånd från varandra. På dessa hjällaträ var det brett ut ett lager enris, och så var loftet färdigt, kanske lite riskfyllt att gå på, men utan stolpen mitt i stugan hade det kanske varit mer riskfullt för dem, som voro under, ty det kunde vid vissa tider vara en ganska stor mängd torv, som lades upp på detta loft. Torven var ju det huvudsakliga bränslet, och det kostade inte annat än arbete att framställa det.

I ett gammalt stämmoprotokoll från den 14 januari 1871 har jag funnit följande:
§ 2. För trenne fattighjon, som bo på Önnarps ägor, och där erhålla husplats, kålhage och ellebrand till husbehov, den de dock själv upptaga från boställets torvmossar, utfäster sig församlingen, att årligen betala 10 riksmynt för varje hushåll eller tillhopa 30 riksmynt, med förbehåll, att summan icke ökas.

Av detta protokoll framgår, att Önnarps boställe fick 30 riksmynt årligen, som hyra av socknen för att tre fattiga familjer här fick bo i var sitt ruckel till hus, samt att dessa beklagansvärda mänskor fick lov att rena så gott som uttömda torvgravar.

Mor har berättat, att de fick taga torv, sedan först Önnarpsgården (eller den som gården lämnat ut rättentill) tagit, vad de ville först.

Man kan lätt föreställa sig, vilket arbete det varit att gå från den ena torvgraven till den andra kanske ganska djupa, kanske nästan fyllda med vatten, för att skrapa ihop lite torv för vinterbehov, och så skulle gården ha betalt för deras rensningar av torvgravarna.

Nåja, det var ju bättre detta än frysa, och så gick det. Och mot höstsidan hade det placerats ett ganska stort torvlager på de ovannämnda hjällaträn, så det var nog säkrast att sätta en stötta under, för att inte det hela skulle braka ner alltihop.

Så fortsätter vi vårt besök och kommer genom en liten dörr ut i köket (1). Men innan vi går dit in, stannar vi och funderar över varför just vid köksväggen var en fördjupning i golvet och ett hål under golvträt (golvstocken kallas det visst för nu). Jo, det har mor berättat för mig om. Det tjänade till avlopp för att avleda det vatten, som tärde fram genom gråstenarna i den norra väggen. Ja, det är ju helt naturligt, att just från denna i marken ingrävda vägg skulle det tära fram vatten mer eller mindre beroende på regnförhållandena. Särskilt i tjällossningen kunde det vara stora mängder vatten, som fick som en liten bäck rinna tvärs över stugan ut genom detta hål.

Mor berättade att en gång hade hålet blivit tilltäppt med någon säck eller dylikt med den påföljden att, när husets innevånare en morgon vaknade, så var golvet förvandlat till en liten sjö i vilken träskor och andra lösa persedlar seglade omkring i rummet. Mor berättade, att vattnet nådde en kvarter högt (6 tum) men bara hålet i väggen blivit öppnat, så tömmdes den tillfälliga sjö rätt snart.

Men vattnet kunde vid flera tillfällen hålla på att som en bäck rinna genom stugan i flera dagar. Ja, Mor har berättat att, det inte bara var vattnet som kunde bli besvärligt, utan när det föll stora mängder snö, så kunde huset bli så gott som helt igensnöat, och då dörrarna i såväl huset som håddan gick utåt, så kunde det bli svårt att komma ut i all synnerhet, som mannen var på grund av värk urståndsatt  att förflytta sig utan kryckor.

Och då var det inte annat att göra än förlita sig på närboendes hjälpsamhet, och det behövde de inte häller göra förgäves. Särskilt var det en, som fast han bodde ganska långt därifrån, som brukade komma och skotta bort snön, så de kunde komma ut. Det var en person, som hette Friberg, som vid många tillfällen var de fattigas räddare och hjälpare.

Friberg och Fribergs Kristina kunde Mor aldrig glömma, och hon hade alltid endast beröm och tacksamhet mot dessa männskor. Vi ägna dessa männskovänner en tacksamhetens tanke, och så fortsätter vi att titta på köket i detta fattiga hus. Köket (1) var beläget i den sydvästra delen av huset. Det var ganska stort ja, gott och väl fjärdedelen av hela husets utrymme. Mer än en tredjedel av husets västra halva upptogs av bakugnen (10), som var uppförd av gråsten.

Den ganska stora skorstenen (5) var även den uppförd av gråsten. Den öppna spisen var även den uppförd av gråsten. På denna eldades det så, att även genom udeläggaren kunde bli varmt i stugan. I köket fanns sålunda ej någon köksspis.

“Vi går ut I köket. I dess nordöstra hörn invid skorstenen var en öpen spis samt bakugnen, som upptog kökets hela norra sida. Bakugnen fick dock för det mesta stå obegagnad beroende på, att det inte fanns något mjöl att baka av. Den övriga utrustningen i köket bestod av ett skåp, samt en vattenspann och en sillfjärding, som för det mesta stod tom.

Mor har berättat mig, att en gang då hennes mor var sjuk, hade de intet att äta, och då hon var hungrig, bad hon Mor om att gå ut och se, om inte det fanns en sill kvar i sillfjärdingen, men det fanns endast ett par sillhuvud.

Dessa tog hon då, och som det kallades, lurade (det var att slå in dem i papper och så lägga dem in i ugnen, lika med att lägga dem i glöderna på den öppna spisen för att på detta sätt få dem stekta. Det var nog inte särdeles lämplig mat för en sjuk. Men då det inte fanns annat, så fick det gå, och det var iallafall mat.”

Härmed tror jag mig ha så gott jag format skildrat dessa fattiga människors hus och delvis även deras levnadsförhållanden.”

Mor har berättat, att för att taga vara på värmen, så brukade de att på den öppna spisen lägga en stor järngryta upp och ner, (en sådan där som brukade stå på tre fötter, då man kunde elda under den).

När det så eldades under den välvda grytan, så blev den varm och utstrålade värmen bättre i köket. Av denna gryta fick mor ett minne för livet på, så sätt, att när hon var liten tös, så kom hon att med ena handen taga om ett av grytans ben, och att detta var varmt, det fick hon veta, ty senorna på två fingrar brändes av och då läkarehjälp ej fanns att få, så fick hon sedan i hela sitt liv gå med två krokiga fingrar, som hon aldrig kunde räta ut.

Ja, så tror jag inte jag har mer att berätta om detta hus annat än att familjens tre höns hade sin plats i håddan, och var det riktigt kallt, så delade de stugan med familjen. – Nu är allt detta försvunnet, men gråstenskummlet minner om, att detta varit en människoboning. Ur denna stenhög plockade jag ett par stenar, som medförde hem som minne från Mors stuga.

Några andra minnen har jag även kvar av vad som en gång varit i denna stuga. Jag har sålunda bevarat en mindre oljelampa, som Mor fick av någon god vän och hjälpsam människa, då hon var 13 år gammal eller år 1868.

En anteckningsbok från Mors konfirmation är också ett dyrbart minne från länge sedan svunnen tid. Det var nog inte så konstigt, att människor, som bodde så primitivt i ett dylikt hus, skulle brytas ned av sjukdom. Reumatismen, lungsot (kallad häkti) och andra dylika sjukdomar var rätt så vanliga.

Den familj, som bodde i detta hus, var i särskilt hög grad svårt ansatt av prövningar och motgångar. Innan de fick inflytta i detta hus hade de delat ett annat litet torp med en annan familj, Lundströms* Detta hus brände ned och så följde olyckor och sjukdom samt otur.

*) troligen fel namn. Ska sannolikt vara Lundsten (indelt soldat) eller torparfamiljen Landgren. /eh

Dagsverken, som skulle göras för bostaden, blevo för svåra för mannen, som led av värk så han kunde ej utföra den, varför det blev hustrun, som fick taga fatt och gå på gården i mannens ställe. Men inte häller för henne räckte krafterna till och så blev hennes hälsa undergrävd. För att hålla svälte borta så måste denna familj vända sig till socknens fattigvård, som lät dem som fattighjon inflytta i detta ruckel till hus, som skulle bli deras tillflycktsort tills de fick flytta hem till en bättre värld.

Den för fattighjon avsedda tilldelningen var 3 fod säd varje tremånadersdag varav 1 fod råg och 2 fod korn, detta blev tillsammans 2 tunnor säd per år samt dessutom 50 öre pengar i kvartalet eller 2 kr per år. Det var nog ingen avundsvärd tillvaro, som denna och alla andra fattiga familjer hade.

*********************************

(Avskriven från originalet för hemside-bearbetning: Anders Ragnarsson, redigerat och kompletterat 2007 och 2011/Esbjörn Hederström.

__________________________________________________________________________

Återbesök vid barndomshemmet:

Av Sante Gudmundsson

Den 17 november 1938 reste mor och jag I bil upp till Himmelstorp. Vi hade sällskap med fru Hulda Olsson, som är född I Himmelstorp. Vi hade en angenäm färd och vårt sällskap gjorde en träffande jämförelse med nutidens och den gamla tidens fortskaffningsmedel, med följande fråga framställd till Mor: “så fint och bekvämt som idag reste Ni väl inte till Himmelstorp för 60 à 70 år sen?” – “Nej, då fick man allt vara nöjd med att använda fötterna, och hade man träskor på dem, så var det storartat, men I de flesta fall fick man springa I enrisbackarna med bara fötter”, blev Mors svar. Men det var inte om dylikt jag nu skulle berätta utan om vårt besök vid Mors gamla hem.

Då bilen inte kunde komma ända fram till den plats vi skulle besöka, så fingo vi gå en del. Ja, så letade vi rätt på den plats, där Mors hem en gång stått, och något hundratal meter inne I den numer med stora granar beväxta backen fann vi resterna av ett hus, som nedrivits för en 60 år sedan.

Vi fann en del stenar, som utgjorde rester av väggarna till huset. Således fanns ännu kvar en I backen ingrävd, av gråstenar upplagd mur, och de fogar, som funnits mellan stenarna voro fyllda med lera eller lerbruk – som enligt Mors utsago – hade klents dit av hennes mor. Detta lerbruks hållfasthet befanns ännu idag vara av ganska god styrka, ty då jag med hjälp av en mindre, spetsig sten petade ut detta för att lösgöra en sten, som var fastkilad mellan två store stenar, följde med denna sten, en del lerbruk, som satt rättså fast.

Denna sten, som jag fick ut, fick följa med hem som ett minna efter Mors gamla hem. Vid närmre undersökning av platsen, trodde Mor sig kunna igenkänna en stor, flat sten, vilken än idag var sotig, liksom den sten varit, som de använde de första åren de bebodde stugan och då använt som eldstad på så sätt, att de på den uppstaplat en gammal järngryta med botten upp, varvid man eldade under densamma.- Jag har tidigare I denna berättelse omnämnt, att Mor fick bränt sig på  denna gryta. Då jag närmre undersökte platsen, så får jag hålla Mors antagande för riktigt, enär jag fann andra stenar, som även voro sotiga, vilka troligen tillhört den av gråsten uppmurade skorstenen. Vidare fann vi rester av bakugnen och av den så kallade håddan, samt de stenar, som utgjorde gränsen till den något upphöjda gårdplanen.

Vidare igenkände Mor en del stigar med på dem jordfasta stenar, som hon många gånger snavat på. Vi besökte också den något hundra meter I östlig riktning befintliga bäcken, vilken dock Mor tyckte, att den blivit mindre än förr, men det var dock samma bäck, som livligt porlande rann fram idag som förr, ja, ungefär för ett 60-tal år sedan, då hade säkert denna lilla bäck mycket mer att porla för än nu. En egendomlighet är väl att nu ungefär mitt I där husets stuga varit, eller där – enligt Mors tidigare lämnade beskrivning – de hade med en stolpe stöttat upp det sviktande taket, där hade nu växt upp en stor, hög, vacker gran. En f.d. Himmelstorpsbo har för oss berättat, att för några år sedan, blixten slagit ned I en gran, som också växt just där huset stått och splittrat denna. Och mycket riktigt fanns strax intill den ovannämnda granen en granstubbe kvar.

Det var en verklig högtidsstämning för oss att vandra på denna minnesrika plats under de höga, vackra granarna, och då novemberdagen var klar och vacker med ett flödande solsken, så flydde tiden fort. Dessa gamla minnen, som belystes av lekande solstrålar och skuggor från höga granar, vilket gjorde, att den vackra platsen blev ännu vackrare.

 

Kurrabok

Det var Mors sista besök vid sitt gamla barndomshem, och så blev även ett besök, som Mor och jag gjorde vid den gamla Kurraboken, som vi något tidigare hade besökt. Här hade också Mor många minnen att berätta, och det var för henne en verklig högtidsstund, då hon fick stå under den gamla bokens – nu glesa, förr så lummiga och yviga – krona.

Ja, här hade Mor haft många lyckliga stunder och många voro de gånger, då hon suttit uppe I den gamla boken. Ja, jag kan så väl föreställa mig, hur Mor kände det, när hon fick låta tankarna fara tillbaka på de lyckliga stunder hon här upplevat. Och kunna I minnet låta alla de underbara kvällar – då hon jämte andra ungdomar samlats här för att roa sig – passera revy.

Ja, Kurrabok var I forna tider en samlingsplats, som vi nutidsmänniskor skulle kunna avundas dåtida ungdomar. Ackja, så hur mycket har inte Mor berättat om den gamla kurrabok, och hur mycket har icke Mor berättat om sitt gamla  barndomshem och om Himmelstorp och dess befolkning, om dessas strävsamma och av fattigdom uppfyllda liv, om såväl egna som ock andras glada – och för all del även sorgliga – dagar, om den nöd och umbärande, som dåtidens folk fick vidkännas.

Ja, hon har berätta om Gudsfruktan, om kyrkobesök, om sin konfirmation – den enligt hennes berättelse – lyckligaste tiden I hennes liv, trots att hon då hade plats, och att hon för att kunna få I ostörd ro läsa läxor, så måste hon göra det, innan hon gick till sin tjänst, därför blev det många gånger en gravkulle på kyrkogården, som blev platsen, där hon läste sina läxor. Ja, mycket har mor berättat om sin konfirmation. Hennes konfirmationsdag var den 22 juni 1873.

Av de psalmer, som då sjöngs kommer jag inte ihåg mer än en, och det var 213 I gamla psalmboken, 120 I nya (1917 års) “Jesus är min vän den bäste”. – Ämnet som prästen talade övervar “Behåll det du haver att ingen må taga din krona”

Första nattvardsgången var den 24 juni 1873. Ingångsord var:”Nu ären I icke mer gäster eller främlingar på jorden, utan medborgare I himmelen”, som slutämne “Vad är människan av sig själv”

Mor har gjort anteckningarom sin konfirmation I en liten anteckningsbok, som jag ännu bevarar som ett mycket kärt minne.I denna anteckningsbok fines nedskrivet många vackra bibelord, som de fick lära. Ja, har Mor berättat om sin ungdomstid, om sina platser både I Förslöv och  ??? ,  mycket har Mor berättat om sina ungdomsvänner.

Mors arbete, hennes rastlösa flit, hennes omsorg om alla, hennes vackra livsgärning, hennes hjälpsamhet, om detta skulle mycket kunna skrivas, mend det må vara nog sagt, när jag sager, att sedan Mor kommit från den värsta fattigdomen, så var det ingen behövande, som gick ohjälpt från henne.

Mor fick hela sitt liv kämpa med motgångar och besvikelser, sorger och sjukdomar. Då jag nu I föreliggande skildrat något av hennes barndom och ungdomsår, så skall jag även nämna något om hennes sista levnadsår.

Den 9 juli 1944 lämnade Mor denna världen, och den 13:e juli fördes hon till den eviga vilan på Förslövs kyrkogård. – Mors sista levnadsår eller sedan 1919 tillbringade Mor hos mig. De sista levnadsåren hade Mor en rätt svår astma att kämpa med, och det blev denna som jämte ålderdossvaghet ändade hennes på motgångar och prövningar så rikt uppfyllda liv.

Renskrivet av Anders Ragnarsson, redigerat 2007 av E.H:

*******************************

Almer Karlsson, Himmelstorp, 1899-1969

Han kallades även “Älgjägarens son efter fadern Karl Andersson – (Undertecknad har dock hört benämningen “Björnjägarens son”, eftersom fadern varit I Canada I unga år och där bl.a. jagat björn).

Almer var en baddare på “sanna jakthistorier” , han hade på 1920-talet slagit ihjäl en anfallande örn med gevärskolven. – Almer kände till det mesta om de torp, som fanns mellan Grevie och Hjärnarp och deras innebyggare och har berättat om dåtidens levnadsförhållanden, för både Sante Gudmundsson, Thure Karlsson och för andra släkt- och bygdeintresserade - Följande är utdrag ur en intervju gjord på 1960-talet och tryckt I okänd tidning på 1970-talet:

“Torparna for rysligt illa. Det var fattigt och dåligt på alla vis. När det kom någon gumma hem, bjöd mor på kaffe och en bulle. Men gumman nändes inte äta upp bullen utan tog hem den I en näsduk. Den skulle hon ha att bjuda på, om någon kom hem till henne. Så kunde en bulle vandra runt I 2-3 månader”, säger Almer bl.a.i intervjun.

“Fattigt var det förr, men brännvin skulle man ha. Spriten brände man själv, och det skulle alltid stå en brännvinsflaska på bordet. Den, som kom på besök hade sen bara att gå dit och förse sig själv. Så var seden.

Maten I torparstugorna bestod I stort sett av bröd, potatis och sill. Man började dagen med brännvinsbröd, vilket var detsamma som kavring blött I brännvin.

Vid 10-tiden var det dags för frukost, vilken bestod av sill och potatis. Till middag blev det ofta enbart potatis.”

Som en följd av fattigdomen var det många torpare, som emigrerade till Amerika. Det gjorde t.ex Almers Karlssons far, men han kom tillbaka med en sparad slant och därför kunde familjen leva drägligare än många andra torpare. (Undertecknad kommer ihåg Almer under benämningen småbrukare)

“Om någon blev sjuk på åsen för 50-60 år sen, kunde man skaffa doktor, som kom med häst och vagn: Min far var ända in till Ängelholm och hämtade doktor mitt i natten” , berättar Almer.

“Det hände, när jag var 7 år (1906) och hade brutit armen: Då körde han till Ängelholm och hem igen på 2 timmar. Det var fort på den tiden.”

Almer Karlsson kommer in på fattigdomen vid flera tillfällen: “Många gånger fick man gå och tigga, och många gånger svalt man också”, säger han.

Men glädjeämnen och mänsklig värme saknades inte trots misären. Stora Stina – många torpare var bara kända under sina smek-och öknamn – “var så bred, att hon inte kom igenom dörren”  Men hon var snäll och brukade alltid lämna en femöring, när någon kom till henne. Hade hon inte så mycket, blev det en tvåöring eller en ettöring. Trots att hon var så fattig, försökte hon hjälpa andra.

Almer kommer ihåg många torparöden. Om Johannes Bengtsson, bror till Almers farfar säger han att “han levde uteslutande på brännvin. Det höll liv I karlen, han skötte inget annat” – Farfadern Andreas skötte sig bättre. Han var smed och åkte in till Helsingborg för att sälja sina yxor och knivar”.

Frans Håkansson tyckte t o m den fattigaste torpare synd om. – Han hade det så knapert, att kommunen fick skjuta till en slant i månaden för, att han överhuvudtaget skulle överleva. Han hade knappt några kläder att ta på sig och utrymmet i det lilla torpet delade han med en ko och en gris.

Annars var det vanligaste plagget bland torparna på åsen fårskinnspäls. Den hade de på sig året runt, även I högsommarvärmen. Förklaringen var enkel: De hade inga andra kläder.

Den av Almer Karlssons många historier, som etsar sig fast mest  och också säger det mesta om torparnas villkor ska vi avsluta med: En av torparna hade avlidit och två av grannarna stod och resonerade. “Så länge han levde, var det ingen, som visste vad han levde av. Nu är han död och ingen som vet vad han är död av”:

/sammanställt av E.H. som själv har själv tydliga minnen av Almer Karlsson från 1950-talet./

 

 

 

Torvskärning och torvupptagning

Av Thure Karlsson, Förslöv år 2001.

 

Jag har aldrig själv varit med om att tillverka torv, men min far berättade hur det gick till. I slutet av maj efter avslutad sådd vidtog torvskärningen. Varje hemman hade sin särskilda mosse där torv skars huvudsakligen till husbehov. Med torv eldades såväl i järnkakelugnen som under den stora inbyggda kitteln i brygghuset eller sterset. I somliga byar hade man en vid skiftet undantagen gemensam torvmosse, i vilken varje hemman i byn hade en utstakad lott. Även vid torvskärningen, som pågick en eller två dagar allt efter behovet och antalet arbetare, engagerades främmande hjälp, några manliga torvskärare, med sina skarpslipade torvspadar samt ett motsvarande antal kvinnor utrustade med torvbårar. Männen borde helst även medföra träskostövlar eftersom det ofta kom vatten i torvgraven.

 

Torvskärarna lade upp de rektangulära torvorna på mossen invid graven, där kvinnorna tog dem med händerna, lastade dem på rullebören och körde bort dem till ”brajan” där torven ställdes på lut för torkning. Torvskärningen var ett ganska ansträngande arbete, men torvmåsafolket bestods också en frikostig bespisning såsom alltid då man hade främmande arbetsfolk på en gård. Dagen hade inletts med kaffefrukost hemma på gården, men daver, middag och mer oftan bars färdiglagad, om inte mossen låg nära gården, ut till arbetsplatsen, där man både åt och tog sin middagslur i det fria under något skuggigt träd. Matmodern hade givetvis inte glömt flaskan hemma och både män och kvinnor tog gärna sin lilla sup till maten, varvid kvinnorna dock i regel nöjde sig med en halv. Ett ankare med svagdricka hade medförts på en torvbör redan på morgonen. Torven vändes sedan fram på sommaren och efter ytterligare torkning sattes den i röglar varefter den senare kördes hem och lades in i torvhuset.

 

En torvskärares daglön under slutet av 1800-talet var en krona om dagen och kvinnorna 75 öre. Där mossen var torr och fast var torvskärningsmetoden vanlig. Där mossen var blötare, så att den inte gick att skära ut i bitar, måste man göra klappetorv. Man grävde då upp den blöta torvmassan ur mossen. Massan breddes ut på en i förväg iordninggjord plats. Där trampades massan för att torven skulle bli av jämn kvalitet och överflödigt vatten skulle förmås att rinna bort sedan torvmassan på detta sätt bearbetats, klappades den ut till en kaka med hjälp av torvspadar. I kakan ritsade man ut torvstyckena med en hötjuga. Torvkakan fick sedan ligga och torka.

 

Den bästa torven som var nästan svart till färgen, ansågs vara nästan lika bra att elda med som stenkol. Det förekom någon gång att strötorven tillverkades på sommaren. Man banade då av markytan på mossen och körde därefter med harv flera gånger och rev upp ytan. Då det upprivna ytskiktet torkat, samlade man ihop strötorven och körde hem den.

 

Då jag under årens lopp har intervjuat många människor, även torpare och torparbarn, så har de berättat att i slutet av 1800-talet och långt in på 1900-talet så kom bönderna i Karstorp och Fogdarp körande med häst och vagn lastad med folk, torvbörar och torvspadar. De hållde till i ett torp som låg på deras ägor. De hade också mat med sig och något att dricka. Då var det fest i torparstugorna och särskilt barnen kunde få äta sig mätta ty de levde annars på svältgränsen med mest sill och potatis, någon gång en fläskbit. På hösten när bären var mogna, det var blåbär, lingon, hallon och hjortron, kunde detta hjälpa till att stilla hungern.. bönderna körde hemmaifrån vid femtiden på morgonen och slutade arbetet så att de kunde vara hemma vid sjutiden på kvällen, någon gång tidigare för myggen kunde vara väldigt besvärliga, här fanns ju ingen myggsalva på den tiden.

 

Min far som var född 1879 berättade att han i slutet av 1800-talet fick följa med min farfar, Johannes Persson, upp till Mutarehultet för att hämta torv. Mutarehultet ligger alldeles intill Hallandsgränsen, ägaren hette Sven-Petter Olsson och kallades för ”Grammers SvenPetter.

 

Det var lång väg att köra, uppför Stenhotten så följde man en mycket dålig väg som i början delar Karstorp och Fogdarps byar åt. Här upp var det lite bokskog annars var det mest kala och sterila marker. Min farfar kände de flesta av torpen och han nämnde namn som : Boles Johannes, Drillens, Nordens, Plådra Pillan, Israels, Kronotorpet och Värslahuset.

/renskrivet för hemsidan av Anders Ragnarsson, bearbetat 2007 och 2911/eh.