Torpväsendets utveckling i allmänhet och i Förslövs socknen i synnerhet.

Torpväsendet i Förslövs socken – bakgrundshistorik

Torp och torpare: Torp betecknar en enstaka, för sig liggande gård, till skillnad från byn med dess flera gårdar. Man skiljer på jordbrukstorp och skogstorp. En särskild kategori är soldattorpen, som skapades i samband med den militära organisationen med indelningverket (Karl XI, 1680-talet fram till 1901).

Torpen låg i allmänhet på en bestämd jordbruksfastighets utmarker (= avlägset belägna lågproduktiva arealer av typ betesmarker, skog, strandängar, skog, torvmossar dvs i princip ej odlingsbara marker. Motsatsen, inmarker, var odlade, inhägnade arealer kring byarna, centralt belägna i förhållande till bebyggelse

De var alltså från början ofria, små jordbruks-eller skogsbruksenheter. Företeelsen omnämnes både i danska lagar och i de svenska landskapslagarna.  – Under mitten av 1500-talet avsågs jordlägenhet (enhet), som var för liten att åsättas eget mantal men stor nog att inbringa någon ränta åt Kronan. – Gustav Vasa upprättade under sin regeringstid en jordebok, där all Sveriges jord värderades och registrerades i mantal, som ett mått på vilken skatt, som skulle erläggas till Kronan. – Rent praktiskt utgjorde ett typiskt torp ett knappt 1/4 mantal.

Torp uppkom också på  by-allmänningarna, men i senare fallet kallades enheten på 17-1800-talet för backstugor eller ”gadehus”. Dessa hade ingen eller obetydligt med egen, brukbar jordareal, oftast endast en kålhage (som trädgårdar benämndes förr, för odling av kål, majrovor och senare potatis

År 1750 fanns c.a 28.000 torp. Då fanns lagar och bestämmelser, som motverkade avsöndring av torpen till självständiga enheter, i syfte att minimera ägodelning och uppsplittring.

Vid senare delen av 1700-talet uppluckrades dessa bestämmelser under trycket av allt större brist på jord med den kraftiga befolkningstillväxten.

År 1800 hade antalet torp vuxit till c:a 65.000 för att kulminera kring år 1860 med c:a 100.000 st. I samband med laga skiftesreformen i mitten av 1800-talet avstyckades en del torp (framför allt de större torpen) till självständiga enheter.  De andra förblev i stammfastigheternas ägo. – Kring 1860 var bristen på jord som mest uttalad, och mycken jordbruksmark hade brutits på mindre lämpliga ställen. Den odlade arealen nådde då sin största omfattning  någonsin i Sverige.

Under slutet av 1800-talet minskade antalet torp drastiskt till stor del på grund av att folkminskning genom att emigrationen till Nordamerika tagit fart, samt att de alltför små enheterna dåligt kunde försörja den ökande folkmängden. – Levnadsstandarden sjönk snabbt i mitten av 1800-talet pga bristen på försörjningsmöjligheter.

Den ökande industrialiseringen verkade i samma riktning, alltså minskning av antal torp. De sämsta torpen lades igen redan i slutet av 1800 talet, och en del av den brutna marken skogplanterades. Man var noga med att riva obebodda torp, för att de inte skulle bli tillhåll för s.k. ”löst folk”.

År 1910 räknades antalet torp till 63.000, 1920 till 35.200 och år 1930 till blott 17.700 st. – Alltså försiggick en mycket betydande strukturomvandling inom jordbruksnäringen mellan år 1860 och 1930, väldigt märkbar i vår bygd.

För Hallandsåsens del innebar det, att en del små åkerlyckor skogplanterades, men också att de stora öppna ljunghedar, som varit karakteristiska för landskapet, och som berodde på alltför stort virkesuttag framför allt under den danska tiden*, skogplanterades igen. – Hallandsåsen avfolkades alltmer i och med torpens försvinnande.

*) Storstaden Köpenhamns bränslebehov hämtades genom rovdrift på Hallandsåsens skogar)

År 1943 upphörde torpstadgan, och det blev förbjudet att erlägga betalning i form av dagsverken. De kvarvarande torpen skulle fortsättningvis erlägga brukningsavgift dvs arrende till ägarna.Avstyckning till självständiga enheter fortgick. (Jämför också upphävandet av statarsystemet år 1944. )

Enligt den s.k. legostadgan från år 1664 ålades man, om man inte hade jord, att ta anställning hos någon, t.ex. bonde eller borgare och bli tjänstehjon.  Annars kunde man, om man var man, bli indelt soldat. Ett annat alternativ var att bli torpare. Man fick däremot inte vara lösdrivare dvs utan fast bostad och arbete. (med dagens språkbruk fick man inte”flumma omkring”). Lösdriverilagen, som reglerade detta, upphävdes inte förrän kring 1920. – Hantverkarna i städerna  hade sitt skråväsende, som noga reglerade utbildning och etablering. Skråväsendet upphävdes på 1840-talet.

Att bli torpare underlättades inte till en början, eftersom böndernas behov av tjänstefolk skulle tillgodoses liksom Kronans behov av indelta soldater. På 1700-talet, I synnerhet under dess första hälft, rådde viss befolkningsbrist och särskilt på män, eftersom alla Sveriges krig under 1600-talet medfört stor mansspillan. Dessutom medförde böldpesten kring år 1713 extra hög dödlighet. – I slutet av 1700-talet och under 1800-talet växte befolkningen däremot kraftigt.

Då kunde inte jordbruket suga upp det ökande arbetskraftsutbudet, och behovet av soldater blev mindre, i brist på krig. Torpinstitutionen kom att växa kraftigt, samt blev det tillåtet att avstycka torp från stammfastigheterna vid laga skiftesreformen.- Stora barnkullar medförde fortgående uppdelning av jordbruksenheter genom s.k. hemmansklyvning. Många små enheter omfattade till slut bara bråkdelar av ett mantal, från början riktmärkdet som skulle kunna försörja en jordbrukarfamilj.

Mot slutet av 1800-talet kom emigrationen  att lätta på befolkningstrycket liksom den begynnande industrialiseringen med inflyttning till städer och tätorter, inte minst till dem, som uppstod längs de nydragna järnvägslinjerna, jämför Förslöv-Förslövsholm.

Bjäre härad har haft den procentuellt största emigrationen bland skånska härader, och den årliga procentuella utvandringen från häradet var dubbelt så stor, som riksgenomsnittet, vilket säger en del om den utbredda fattigdomen i vår bygd.- Vi tillhör den s.k. risbygden dvs mellanting mellan slättlandets goda jordbruk och skogslandet, som förr hade lågt värde jmfört med dagens mått.

Backstuga, ”gadehus” och backstugusittare: Backstuga var hus/stuga, som i regel låg på byarnas allmänningar. Backstugusittarna försörjde sig som daglönare hos olika bönder men också med diverse arbeten såsom vagnmakare, murare, smeder, hovslagare, snickare, toffelmakare med flera. Backstugusittarna var fattigare än torparna, stod i egenskap av jord-och egendomslösa lägst ner på den sociala skalan i det gamla bondesamhället.Denna grupp ökade påtagligt under1800-talets första 2/3, (ungefär till 1870-talet).

I många sammanhang användes beteckningen backstugusittare synonymt med torpare för att beteckna de egendomslösa, men det är egentligen ej korrekt.

Torparnas sociala ställning:

De ansågs tillhöra det jordlösa landsbygdsproletariatet men inom denna kategori stod de över backstugusittarna, och folket i gadehusen, men givetvis, under de självägande bönderna – Torparna hade i regel ett litet stycke odlad jord, lite betesmark och/eller skog. Inom torparklassen kan urskiljas 1) torpare boende på en jordbruksfastighets utmarker, 2) kronotorparna, som fick tillstånd att bosätta sig på Kronans marker, samt  3) soldattorpen, som tillhandahölls av en grupp skatteskyldiga bönder (=en rote), och där torparen var en indelt soldat med skyldighet att delta i krig och vissa övningar i fredstid.

Grupp nr 2) tillkom av nödtvång från och med 1800-talet, för att praktiskt möta den snabbt ökande efterfrågan på jord.

Befolkningsförhållanden i Förslövs socken:

I Förslövs socken fanns år 1658  186 män och 41 gårdar. – År1680 noteras bara 81 män, beroende på krigsförluster, snapphanestrider och i några fall utvandring till Danmark i samband med försvenskningen, som många motsatte sig.

År 1805 var antalet innevånare  i Förslövs socken 1.075 inv för att år 1865  ha vuxit till 2.234 inv, dvs en fördubbling av folkmängden på 60 år, samma tendens som i landet i övrigt.År 1904  hade folkmängden minskat till 1.972 invånare för att år 1912 åter nå över 2.000-strecket. Emigrationen minskade  från och med 1:a världskriget och en del emigranter återvände hem, sen de sparat ihop en slant i Nordamerika.

Betydande del av södra Hallandsåsen ägdes av storgodsen Engeltofta och Krapperup samt av Kronan.Här fanns en blandning av alla torpslagen men också av backstugusittare och gadehusinnevånare.

Beskrivning av ett typiskt Hallandsås- torp:

Torpen på Hallandåsen var ofta enkla små stugor, av typ backstugor uppförda på eneslänter eller i ljungbackar. En eller flera väggar grävdes in i backen, som då bildade vägg/väggar. – Oftast fanns en liten uppodlad jordplätt samt liten betesröjning i anslutning till stugan. Enheterna var i storleksordningen 0,5-2 ha. I regel kunde man hålla en ko och en gris, eventuellt också några får och höns.

Av husförhörslängderna framgår, att ett torp eller en backstuga kunde härbärgera mer än en familj eller ett hushåll. Inte ovanlig var att ogifta drängar och pigor var inneboende även på torpställen. – I kyrkbokföringen/husförhörslängderna kan alla innevånare på ett torp stå på samma fastighet, alltså stammfastigheten.

Från och med 1890-talet upphörde husförhören och därmed de värdefulla protokollen, och kvar blir bara den obligatoriska kyrkobokföringen. Trots tillgång på inskannade och mikrofilmade kyrkböcker är tolkningen många gånger svår på grund av bleknat papper och bläck, tätskrivna sidor, och strykningar och överskrivningar, svårtydd handstil samt olika ambitionsnivåer hos ansvarig präst.

Fig 1, typiskt torp på Hallandsåsen, ur Svenska turistföreningens årskrift

Fig 1   Text till bild: “ Typiskt torp på Hallandsåsen. Ur Svenska turistföreningens årsbok år 1899.

Norrösatorpet, Önnarps kronoskog, teckning av Hugo Karlsson, Himmelstorp

 

 

 

 

 

 

 

Två  Förslövsbor, som ägnat mycken tid åt bygdeforskning är Sante Gudmundsson, bokbindare och skriftställare, som levde 1895-1962 och Thure Karlsson,1924 – 2006.Sante skrev på sin tid flitigt i lokalpressen och i årsböcker utgivna av Bjäre härads hembygdsförening. Thure, som var lantbrukare och innehade gården Flickebäck i Slammarp gjorde detsamma och fortsatte i Santes spår. – Gården har funnits i hans släkts ägo i åtskilliga generationer. Hembygdsforskningen var hans stora hobby livet igenom, och han samlade ihop ett digert material om Hallandsåstorpens historia och innevånare förutom annat material från Förslövs socken, däribland också många fotografier från tidigt 1900-tal. Genom många år ledde Thure torpvandringar på Hallandsåsen.- Allt Thures efterlämnade material ss, manuskript, artiklar, böcker om lokalhistoria samt fotografier har omhändertagits av vår förening

Torpvandring på 1960-talet: Almer Karlsson med käppen, Thure Karlsson till hö om Almer.

 

 

 

 

 

 

 

En annan välkänd Förslövsbo var kyrkovaktmästare Edvin Sandgren  1913-1999 medlem i Bygdegårdsföreningen. Han deltog i torpinventering i socknen, den började på 1970-talet, initierad av “Bjärevandrarna”,  avknoppad av Södra Bjäre Pensionärsförening, som förtjänstfullt satte upp välgjorda minnestavlor vid torpruiner, med uppgifter om torparna och deras familjer.

Kyrkovaktmästare Edvin Sandgren 1913-1999.

Underlag för ovanstående översikt om torpens framväxt i vår socken har hämtats från Santes och Thures efterlämnade manuskript och anteckningar och gamla tidningsurklipp. Generella – faktauppgifter har också hämtats från Mats Gustafssons bok: ”Bondesamhällets omvandling i Nordvästra Skåne” samt Sv. Uppslagsbok; Nationalencyklopedin, Bjäre hembygdsförenings årsböcker samt egna historieböcker. – Manuskripten har renskrivits av isht Anders Ragnarsson och i ett senare skede  lätt redigerats av nuvarande sekreterare för anpassning till hemsidan och för att underlätta läsbarheten /E.H -2007 och 2011.