Sven Andersson berättar

Anders Ragnarsson skriver. Nedtecknat med början vintern 2003 och efter flera kontakter färdigskrivet i okt 2004. Färgkorten är tagna när Anders och Sven en varm junikväll (2003-06-02) gick runt uppe kring föräldrahemmet och tittade på var torpen fanns och hade funnits.

Jag är nummer tre av en syskonskara på nio barn och född i Vantinge, Barkåkra församling. Våra föräldrar var Nils och Natalia Andersson och båda var från Förslöv. Någon stamtavla om föräldrarna har jag aldrig fått eller tagit reda på. Min farmor var Emelie Nilsson som gick under namnet ”Strygerskans Emeli”. Hon försörjde sig med att tvätta och stryka samtidigt som hon hade matgäster. Hon var en barsk och bestämd kvinna. Vi barn hade inte så stor gemenskap med henne. Jag tror aldrig vi sade farmor till henne. Farfar har jag aldrig sett eftersom han dog ganska ung. Han härstammade från Hjärnarp. Jag är inte säker, men jag tror mig ha hört att han var slaktare.
Mormor och morfar var Kristina och Nils Petter Calderon. Det efternamnet har förbryllat mig mycket och jag har aldrig fått något svar på varifrån det kommit. Morfar sysslade troligtvis med dagsverken hos bönderna runt om.

Inne bland buskarna kunde vi se stenarna från nederdelen på någon vägg.

Det lilla torpet (RT90: O1316000, N6251845) som de bodde i hörde till Olstorp och var endast på fyra fem tunnland. En ko, en gris och några höns hade dom. Inte mycket för en familj på sex barn och två vuxna. Detta torp skulle sedermera bli mitt barndomshem. När mormor och morfar dog vet jag inte, men senare flyttade mor och far till Olstorp och ett nytt liv började för mig och mina två syskon Inga och Erik.

Svens hem.

Det första jag kommer ihåg efter att vi flyttat till Olstorp var en gammal gubbe som bodde i Lillstua. Lillstua blev vårt sovrum när Nils-Petter hade gått bort. Nils-Petter var vår farmors sambo, om vi använder nutida begrepp. Mormor hade tur för annars hade hon inte klarat av torpet. Jag tror att gubben kom från Grevie.
Tiden gick och allting blev annorlunda. Vi hade fått en granne som hette Pär Johansson och kallades ”Johannesa Pär”. (O1316060, N6251900)

Detta är vad som finns kvar av Pers torp. Vad som syns på bilden är en källare i bakgrunden.

I våra ögon var han nog mycket äldre än vad han verkligen var. Han blev vår kompis så länge han levde. Minnena från honom skulle fylla flera sidor, men något nämner jag här. Ett mycket fint minne från Pärs tid var att varje söndagsförmiddag läste han ur postillan söndagens högmässo-text. Texten var skriven på gammal-svenska och för oss obegriplig. Det var inte många söndagar vi inte lyssnade på honom.
Ett annat minne från honom var när han började berätta om de ”knytta” väsen som sprang omkring i skogen, särskilt vättarna som bodde i Röhall, en bergknalle som låg på HåleJönsa ägor. Dessa varelser vandrade på natten fram till Jönsa stall och flätade manar och svansar på hästarna, vidare om Bäckahästen, en stor vit häst som sprang längs bäcken varje sommarkväll. Jag kommer ihåg hur vi smög vid en gärdesgård för att få se Bäckahästen. Men vi fick aldrig se den. Vidare kommer jag ihåg om Pär var att när vintern kom skulle han göra kvastar ”sobekåstar”. Han gjorde dem till bönderna runt om som använde dem i stallen. Han hade under hösten varit ute i skogen och snitt björkris till kvastarna. Han fyllde hela stugan med ris och där inne var det varmt och gott så vi lekte och byggde kojor i riset.
Varje vår hjälpte vi honom med hans hönor. De började bli liggesjuka. Då gällde det att få tag på en skrocka. Vi fick hjälpa till att jaga den. Mycket spännande. Vi lyckades alltid naturligtvis och under tiden hade Pär gjort i ordning redet där hon skulle ligga. Där hade han lagt tjugo stycken ägg. Tre veckor skulle hon ligga på äggen. Lång tid, men en dag började det pipa i redet. Pär lyfte på hönan. Oj, vad fina dom var dessa små dunbollar.
Pär hade en syster som hette Stina och hon hade en son vi kallade ”Långe Janne”. Stina och Janne hade vi inte så mycket kontakt med eftersom de båda flyttade till Fogdarp där Janne blev bonde. Janne gifte sig med Anna som var syster med Jöns i Håle.
Johannesa Pers torp tillhörde också Olstorp. Han hade en ko, en gris och några höns. Vad han försörjde sig med förutom torpet vet jag inte. Per hade mycket att berätta från tider som varit. När Per dog införlivades hans mark med vår, men jag vet inte på vilket sätt. I närheten fanns två torpruiner, Ola Bergs som låg i vägkorsningen vid Karl Ols och Olstorp och ett annat (O1315790, N6251940) som låg en bit längre upp vid Rosenhults gräns som vi kallade för ”Petter Assors”. Intill detta ute i åkern ligger en kulle vi kallade ”Attehögen”. Troligen en fornlämning eftersom den icke fick tas bort.

Längre ner på sluttningen mot Rosenhult bodde Stina och Karl Gren och deras dotter Ida. Också detta torp var av samma storlek som de andra. Går vi sen en lite bit längre ner för sluttningen mot det som vi kallade för Kronoskogen fanns ännu ett torp som ägdes av en Karl Blixt och hans fru som jag inte vet namnet på.
Åren gick och jag fyllde sju år i april. Till hösten skulle jag börja i skolan. Ett mera allvarligt och krävande liv skulle börja. Samtidigt som det skulle bli roligt var där en liten tvekan, jag visste inte vad som skulle hända. Så var det tid något datum i första halvan av augusti. Morgonen var lite jobbig. Jag var lite fundersam vad som skulle hända innan kväll.
Mor hade klätt mig i den dagens mode. Knäbyxor med selar, långa svarta hemmastickade strumpor med strumpeband och livstycke och så det viktigaste, tofflorna nyputsade och fina. Så var jag nästan startklar, bara ryggsäcken fattades. Mor höll på att bre mina smörmada som var en delad skiva av en hembakad kaka med en korvskiva av den hemlagade korven på varje brödskiva. En halvlitersflaska med mjölk hörde också till lunchen. Jag fick min ryggsäck på ryggen, den var ny och den var min. oj vad jag var stolt. Glöm nu inte att hälsa fint när du kommer till skolan, var mors sista uppmaning. Jag gick med gråten i halsen. Jag hade fyra gärdesgårdar att klättra över innan jag kom fram till Hålevägen. Därefter fick jag gå över snickare Perens backe för att komma fram till stora landsvägen i höjd

blixtahuset

Bilden: Karl Blixt torp med ”Silla-Gustav” och där jag bara hade en liten bit kvar till skolan i Fogdarp.

”Silla-Gustav” hade inte flyttat dit då utan på den tiden bodde där en väldigt konstig gubbe som vi kallade ”Mobber” och hans fru som vi kallade för ”Mobberskan”. De bodde i ett torp som sen ”Silla-Gustav” rev och byggde sin villa. Nu tillbaks till första skoldagens morgon. Nu började det att kännas lite konstigt i magen, vad skulle jag säga när jag kom in, skulle jag knacka innan jag gick in, skulle jag sätta tofflorna i farstun? Jag behövde inte oroa mig. Dörren öppnades av en fin gammal dam som frågade om jag var Sven. Du är välkommen till skolan sade hon och hjälpte mig av med ryggsäcken och rocken. ”Det är jag som skall vara din lärarinna och jag heter Mathilda Bondesson”.
Nu hade jag börjat i skolan, mycket på en gång, läsning, skrivning och mycket annat. Jag fick nya kamrater för förut hade jag bara haft mina syskon att leka med eftersom vi bodde lite isolerade där upp i Olstorp. Jag skall försöka komma ihåg namnen på mina skolkamrater i första och andra klass där vi var sjustycken. Här nerifrån var det Greta Svensson och Ingeborg i andra klass. Borta ifrån Fogdarp var det Bertil Österlind och Nils Karlsson från Karstorps Utmark båda var i min klass. Maj-Britt Berntsson vars pappa var rättare på Penarpsgården som då ägdes av en Holmblad. Brita Thor och Sonja som båda bodde vid Viarpebacken i två gamla torp. Sen var det Gunnar Svensson och sist var det en liten pojke som hette Torsten från Viarpshult. Han var en liten särling på så sätt att han hade ofta något som saknades utöver smörgåsarna som han alltid hade glömt. Det tyckte jag var konstigt för när vi skulle äta våra smörgåsar kom alltid fröken Bondesson med två fina smörgåsar och ett glas mjölk och bjöd Torsten. Förmodligen hade han ingen som kunde ta hand om honom på morgnarna.
Jag var den som hade längst till skolan, men det var på vintern jag märkte det när jag måste gå hemifrån när det var mörkt och hade en fyra fem gärdesgårdar att passera. Vi gick i skolan till klockan tre på eftermiddagen. På vintern fick jag mestadels gå på landsvägen ner till ”KalOls” eftersom jag inte kunde gina på grund av snödrivorna.
På rasterna fick vi leka ute på fäladen där det var träd och enebuskar. Denna fälad tillhörde Anton Johansson, fadern till Hugo Johanssons som i en annan berättelse arbetade i Åkessons affär. I slutet på andra klass blev vi av Hugos bröder förbjudna att leka där eftersom som dom sade ”vi slet upp gräset”. När det ibland hände att vi sprang ut dit fick vi stå en tio femton minuter i samlingsrummet och skämmas innan vi gick in i klassrummet.
Två år gick fort. De två åren var de bästa och finaste under min skoltid. Detta vill jag tacka min lärarinna för. Hon var den mest underbara människa jag råkat.
Så blev jag flyttad till klass tre. Förslövs folkskola och fröken Rödholm. Det bästa med detta var att jag slapp snödrivorna och gärdesgårdarna. Vi var årsklass tre och fyra som hade gemensam undervisning och lite fler barn än tidigare för mig. Dessa två klasser gav mig en hel del till skillnad från första och andra klass där vi endast lärde oss bokstäver och siffror, dessutom fick jag låna böcker bland andra äventyrsböcker som öppnade en helt ny värld för mig. Liksom det var nytt för mig att börja första klass var det lika svårt att böja i tredje eftersom jag lämnade det familjära och träffade barn ifrån byn där jag aldrig hade varit. Barnen från byn var ”sammansvetsade” och höll ihop och det var svårt att komma med där.
En sak som etsades in i mitt minne var när vi åkte på bussutfärd till Kronborgs slott i Helsingör. Jag hade då aldrig tidigare varit utanför Förslöv och du förstår hur mycket nytt jag fick se.
En episod jag skall berätta var att i trädgården som tillhörde skolan men brukades av lärarna fick vi lov att plocka fallfrukt i. En dag blev alla skolans elever uppställda och utskällda av lärare Vinke . Det blev utan handgripligheter men det var inte människovärde vi hade när vi bara barnen blev utsatta för hans vredesutbrott för som lärare skall man ju föregå med gott exempel. Det fanns dock ett skäl till att vi skulle bli tillsagda förståss och det var att han hade sett hur några av oss försökte åstadkomma fallfrukt genom att kasta sen på päronen i trädet. Några sympatier för fröken Rödholm fick jag aldrig. Hon skilde på barn med skor och tofflor och vad man än presterade. Om man hade trätofflor fick man ett minustecken i slutet.
Jag hade Folke Lundvall som lärare i femte och sjätte klass och han var en mycket fin man. Lugn och harmonisk och han gjorde ingen rangskillnad. Jag hade fortfarande tofflor men inga minustecken. Jag lärde mig mycket med honom som lärare eftersom han var mycket duktig på att lära ut saker.
Sjunde klass med Henry Vinke som lärare blev en helomvändning, den kunde jag mycket väl varit utan för till skillnad mot lärare Lundvall så lärde lärare Vinke ut något. Jag kände mig mycket osäker, man visste inte från ena stunden till den andra vad som skulle hända. Detta hans arroganta uppträdande och tidvis förnedrande uttal hör inte hemma i en skola. Jag hörde berättas om ett par syskon Håkansson som bodde uppe i Backarna och dom gick i sjunde klass när jag gick i tredje klass. Lärare Vinke hade en cykel stående ute och där var sällan eller aldrig luft i den cykeln eftersom den både var luftad och punkterad. Vinke var en aning skraj för dessa pågar eftersom dom var rätt kraftiga.
Så blev då sjunde klass avklarad och jag skulle läsa fram till min konfirmation, där jag som lärare hade domprost Carl Anselm. Alla i klassen hade en stor respekt för honom. Han var en mycket fin man och ganska så krävande. Vi gick i kyrkan varje söndag med förhör på predikan dagen efter. Det var mycket i bibeln som skulle läras utantill för att inte tala om alla de psalmverser vi skulle kunna och många sitter kvar än i dag.
Konfirmationsdagen började närma sig. Det kändes lite nervöst. En då ganska stor dag i livet. Jag tänkte och funderade lite grann över hur mitt liv skulle komma att gestalta sig efter konfirmationen då jag skulle få klara mig själv.
Oj vad fin man var när allt var färdigt. Egen hel kostym, vit skjorta med slips och nya skor. Inget livstycke och långstrumpor längre. Visst var det högtidligt och vackert i kyrkan, men jag kände mig lite ensam bland alla de andra. De flesta hade sina föräldrar med sig. Det blev inga blommor hellre. Vid sådana tillfällen känner man skillnaden på hög och låg.
Nu var jag fri. Inget skoltvång längre. Jag fick själv bestämma över mitt liv. Jag skulle börja jobba och tjäna egna pengar, men vad man kan bli besviken när inget blir som man tänkt sig.
Den första maj hade far ordnat arbete till mig som bonnadräng. Upp klockan sex på morgonen och arbete till halv sju på kvällen med endast två fridagar, som var söndagar, i månaden. Månadslönen jag erhöll var tjugo kronor. Jag hade aldrig tidigare mjölkat en ko eller kört ett par hästar. I två år stod jag ut med detta på rak sak sagt rena helvetet.
Jag hade fyllt sjutton år. Livet blev ju inte vad jag hade tänkt mig – jag skulle inte vara dräng längre.
Jag tog Gud i hågen och åkte till Halmstad och regementet I 16 och tog värvning. Vilken förändring det blev! Vilket härligt gäng killar vi var från Lappland i norr till Skåne i söder. Jag stannade vid regementet i tre år. Det var ett ganska hårt liv, men ett liv som jag har ångrat att jag lämnade. Mitt kontraktet gick ut i november år 1942. jag var lite villrådig om jag skulle stanna kvar, men lönen fick avgöra. Femtio kronor i månaden var inte så mycket och livet krävde mer och mer.
Jag lämnade I 16 och gick över till arbetslivet. Det var en ganska så svår omställning.
Det började med ett år på SJ som lokföraraspirant, men det tog ett raskt slut när jag vid en läkarundersökning befanns ha ett färgsynfel på ögonen.
Sedan arbetade jag två år som portier på Tyringe Hotell och det var mycket roligt och lärorikt.
Därefter började som affärsbiträde där jag jobbade på olika platser i Bjäre såsom Förslöv, Båstad, Grevie och Slättaröd.
Första platsen började jag i mitten på 1945 som biträde hos Knut Hansson i Förslöv. Hos knut arbetade då även Signe Nilsson som var en ”inventariesak” från Blixts tid. Hos Knut arbetade jag i två år.
Anders ber här Sven berätta vilka som arbetade i Förslövs övriga butiker.
Hos Erik Perssons arbetade fröken Larsson som var mycket stram.
Hos Ebba Olssons arbetade Torsten som kom från Slättaröd.
Hos Ivan Magnusson arbetade Anders och Maj Trädgård.
Bredvid Ivan Magnussons affär låg den affär som Torsten Persson köpt sedan de förra innehavarna gått bort. Här arbetade Ingmar ”Pysse” Svensson, Barbro Ljunggren och Folke Lundin.
Kemikalieaffären sköttes av fru Kjellander och dottern efter Folke Kjellanders död.
I Anders mors affär, Modeaffären, var Svea Jansson biträde.
Mitt emot Knut Hansson låg charketuriet som innehades av Eriksson och där arbetade Svens kusin Alfhild från Dalen.
Hos Heberleins fanns ingen extra expedit.

Efter att ha arbetat hos olika handlare övertog jag en Blomster- och Grönsaksaffär i Ängelholm. I fem år hade jag butiken i Ängelholm. Under denna tiden hade jag gift mig med Anna från Vistorp. Vi bodde kvar i Förslöv. Vi pratades vid om att ha en egen speceributik. Det blev så att vi flyttade till Ormastorp vilket var en liten by utanför Nyvång. Det blev hela tio år där. Omsättningen i butiken var inte så stor så jag behövde arbeta lite extra vid posten i Nyvång.
Efter de tio åren överlät vi butiken och flyttade till Strövelstorp med lite större butik innebärande lite större omsättning i ett större samhälle. I Strövelstorp stannade vi i femton år. Under de femton åren hände mycket inom affärsvärlden. Stormarknaderna började komma in på knutarna.
Vi hade en tomt i Förslöv. Det virvlade runt lite och vi visste inte hur vi skulle göra. Till sist blev det att vi byggde en villa på SvenPers hörna och sålde butiken som fortfarande i dag år 2004 finns kvar. Så blev vi då Förslövsbor igen. Hösten 1977 flyttade vi in. En härlig känsla att komma tillbaka till skogen och havet.
Under dessa åren har mycket förändrats i Olstorp. Det finns inte mycket kvar mer än tankar och minnen.