Personer på Hallandsåsens sluttning

Personer, som bodde i byarna på eller på sluttningen av Hallandsåsen.

av Sante Gudmundsson  (1895-1962).

En del av de gamle blev ofta gamla original och många var det, som både hade humorns ljusa levnadssyn och spydighetens kvicka slagfärdighet, många kunde med både förargliga och oförargliga skämt skaffa sig både vänner och ovänner. Ja, många kunde med en bitande ironi ge svar på tal så, att det kändes. Och man kan ju inte undra på, om det även fanns de, som var som man brukar säga, något efter, ty på den tiden bestods inte så särdeles stora kunskaper i skola eller på annat sätt. – Ack nej, det var en självlärd lärarinna och dito lärare, som gjorde till sina uppgifter att försöka få de yngre att pränta sitt namn och skapligt stava igenom ABC-boken, Psalmboken, Luthers långkatekes, Bibliskan och Evangelieboken samt kanske även en postilla.

Det var prästens uppgift, att försöka få in i kanske mången gång helt omöjliga begåvningar. Och nog för att de gamle talat om, att det fanns präster, som från predikostolen kunde dundra väldeliga mot den tidens ondska och villfarelser, och många var det säkert, som i kyrkan fick en rejäl bestraffning så, att alla hörde det.

När jag nu nämner en del personer, som äldre personer berättat om, så kommer jag att nämna dem med de namn, som de kallades för.

Jag kommer inte att gå efter någon särskild rangordning, utan jag blandar in dem lite huller om buller men börjar förstås med dem, som som hade det stora förtroendet att lära andra lite vett.

Det har berättats mig, att i Viarpsbacken bodde en som kallades Bolva-Paulen, och han var en ambulerande skollärare så, att han besökte husen och höll skola för dem, som ville komma, det var således en dag här och en dag där. – För de minsta var det Vingars Kerstin i Pugeged, som var lärarinna (om vi får kalla det så, att försöka få glöttarna att skriva sitt namn och stava ABC). – Prästerna går jag förbi i denna berättelse, då jag kommer, att i en annan skildring, berätta om dem.

Om Ola Friberg och hans hustru Kristina, som bodde på åsen skall jag särskilt omnämna deras stora hjälpsamhet och deras alltid uppoffrande arbete för andra. – Ja, det var människor med hjärtat på rätta stället, de delade gärna med sig och ingen behövande eller nödställd fick gå ohjälpt från deras dörr. Ja, det har berättats mig, att om inte dessa hjälpsamma människor varit, så hade nöden i många hus varit fruktansvärd.

De har för längesen lämnat här, men minnet lever, och säkert få de på den stora dagen höra orden ”Jag var hungrig och i gåven mig att äta.”

Ja, frid över deras minne.

 

Bland de många andra, som var folk behjälpliga med varjehanda, skall jag nämna Prästa-Johannesen, som var litet allt för alla. Han visste råd för allt, ja, han var doktor och tandläkare, han slog åder, stämde blod, spjälkade ihop ben-och armbrott. Tänder drog han ut med en vanlig hovtång för en tvåskilling (en eller två tänder betydde intet, huvudsaken var att tandvärken gick över). Och många var det säkert, som släpats runt stugan mer än ett varv, innan tanden följde med.

Han var hemmaslaktare, gick omkring och slaktade där någon hade något att slakta. Ja, han var även kodoktor och många äro de djur, som tack vare Prästa-Johannesen räddats till sina ägare. – Att han kallades för Prästa-Johannesen berodde på att han i unga dar haft tjänst hos prästen.

Förr i tiden drev prästerna sina jordbruk själva, och då var det helt naturligt, att det behövdes en dräng och ibland även andra arbetare. Prästa-Johannesen var inte den, som spottade i glaset, och i synnerhet vid slakt så var det brukligt, att slaktaren och hans medhjälpare trakterades med några rejäla dragnaglar, innan de gick till sitt ansvarsfulla arbete.

Så berättar en äldre person för mig en gång, när Prästa-Johannesen skulle slakta hos prästen, att de, som skulle hjälpa honom vid slakten, försökte skämta med honom och så där lite spydigt undrade: ”Hur tror Du Johannes, att de’ i dag ska kånna gau add fau lived au kräged, nårr Du ente faur nåd starkt?”  (= … ska kunna gå och få livet av kräket, när Du inte får något starkt?).

Johannes, som var en spjuver, blev inte svaret skyldig, utan kvickt kom det: ”Va ni ente brydda, för så vitt jau förstaur detta rätt, så ska darr nåck blaj de ni vill ha” (= var Ni inte brydda för så vitt jag förstår detta rätt, så ska där nog bli det ni vill ha”)

Nå, det kunde de inte tro, men Johannes han gav sig inte, utan var villig att hålla vad om att ”de han hade sat, de skålle ble åsse” (=det han hade sagt, skulle bli också).

Och det blev, ty när Johannes han kallades in till frukost i prästaköket, så kom prästen ut och frågade vad Johannes tycket om kräged, som skulle slaktas. Och då passade Johannes på och nämnde om, att när det var så stora oxar, som skulle slaktas, så brukar man alltid hälla i dem ett halvstop brännvin, “innan jag sticker”. ”fårr då bler ente suled sajt, men de’ kan ju ente hjälpas, fårr harr gaur de’ ju ente”

Men prästen han, ja han tyckte, att varför skulle inte det gå, och så kom brännvinet att anskaffas, och så kunde slakten börja, men det var nog inte kräged, som fick det mesta av det goda, och inte hellre blev drängarna särskilt missnöjda med att de förlorade vadet.

Ja, så lämnar vi Prästa-Johannesen fast det vore mycket att nämna om honom och så skall vi bekanta oss med Tysken.

Han var emellertid ingalunda av tysk härkomst, men att han fått detta namnet berodde väl på, att han hade lite svårt att tala så, att folk förstod honom riktigt.

Om honom har det berättats många historier. – Det var inte någon, som kunde skrämma honom eller få honom rädd. Och många var de äventyr, som en del spjuvertar ställde till för honom: en gång hade de lyckats få tag i  en folkilsken bock, och den ledde de till den grind vid kyrkogården, som de visste, att Tysken skulle gå igenom, när han en mörk kväll skulle gå hem.

Bocken band de fast vid kyrkogårdsgrinden, och så lade de sig på lur, för att se, om inte Tysken skulle lägga benen på ryggen. Men nej, därav blev intet, ty då Tysken kom bocken nära, så fick han sig en ordentlig stöt så, att han stöp, men när Tysken väl kravlat sig upp, så gick han fram till bocken och löste honom och sade: ”Stackare, har du fastnat här”

En annan gång hade samma personer tagit fast en vit gås och bundit vingarna på honom.

Nu visste de, att Tysken skulle, när han på kvällen gick hem, gå över kyrkogården, och då det just där han brukade gå, fanns en nyöppnad grav, så släppte de ned det arma djuret i graven. Man kan väl förstå vilket väsen gåsen höll i graven, då han inte kunde komma upp. Och så hände det, att Tysken hörde detta ingalunda vackra ljud från graven, men tro nu inte att han skulle få brått att komma förbi, nej, han gick lugnt fram till graven, tittade ner och fick syn på gåsen, som i mörkret lyste ännu vitare än vanligt. Tysken lade sig ner och lyckades få upp det arma djuret och släppte det i frihet. Så inte heller denna gång fick de, som ställt till spektaklet någonting att skratta åt.

Ja, många äro de berättelser om Tysken, som de gamla berättat, men vi skall inte nämna mer om honom, än att han var kolossalt svartsjuk på sin hustru Pilla, som i dagligt tal kallades Tyska-Pillan.

På grund härav blev det ganska klent beställt med husfriden, och det blev ju helt naturligt prästen, som fick sitta emellan genom att än den ene, än den andre gjorde besök hos honom och beklagade sig över varandra. – När så en gång prästen blivit trött på dessa ständigt återupprepade besök och jämmer, så rådde han Tysken, att han skulle slå sin hustru med Guds ord, så skulle det nog hjälpa.

Tysken tog rådet lite väl bokstavligt, så när han kom hem, så fick hans lagvigda  den stora, med träpärmar försedda bibeln i skallen så, att det kändes. – Så småningom kom Tysken på ålderdomshemmet, men Tyska-Pillan bodde kvar i ett hus i Fogdarp. Hon var vida känd som klok gumma och kvacksalvare.  – Särskilt var det skäver (engelska sjukan, C-vitaminbrist), som hon botade.

För detta behövde hon ett fettämne, som skulle smörjas på trasor, som skulle bindas om handlederna på dem, som skulle smörjas för skäver.

Detta fett hämtade hon vid myllerna (kvarnarna). Hon besökte regelbundet dessa för att taga den smörja, som bildades på kuggarna på kvarnhjulet, och det som fanns på kvarnhjulets axel. Det sistnämnda kallades ”arslamarja” eller ”arslafitt”, och det, som hon hämtade från kuggarna på hjulet, det var uppblandat med mjöldöst. Detta kallades för ”kåggamög” eller ”möllemög”.

Men det var inte bara att samla detta mög och fitt, utan det skulle särskilda ceremonier till. Sålunda skulle det hämtas på nätterna, och det var ingen, som fick se henne, när hon gick för att hämta sitt medicinförråd, och ingen fick hon heller tala med, när hon efter skäverkurens slut skulle gå till kyrkan med trasorna, för att vid månskiftet gräva ner dem på kyrkogården. Det var en hel del att iakttaga för att få skäverkuren att lyckas. – Förutom denna smörjning, som skulle göras två gånger, en gång på ny och en gång på nedan, så var det absolut förbjudet att byta linne.

Hon tycks ha haft stor framgång i sitt läkarkall, ty folk trodde blint på henne. Det var en gång en, som tillfrågades, om hans bror, som behandlats av Tyska-Pillan hade blivit fri från sin skäver. Svaret blev ”Åjo, sin Tyskan ha vad å smårt han med kåggamög och aslafitt sa ha han krytt se igen litta”. (= åjo, sedan Tyskan har varit och smort honom med kåggamög och aslafitt, så har han kryat på sig litegrann.”)

– Så tron verkade nog mer än Tyskans smorda lasar.

En annan, som lät tala om sig, var Ola-Bårrs Petter. Han hade en gång fått i skallen, att kunde fåglar flyga, så skulle han också kunna det, varför han med tvenne gåsvingar kröp upp på ladugårdstaket och så flaxade han med vingarna och tog språnget ut i rymden, men tydligen hade han inte hanterat vingarna rätt, ty det blev ingen flygfärd av, utan han hamnade på mokullen, vilket för i tiden gödselhögen kallades för.  – Ola-Bårrs Petter var specialist på klockor (mest lommeklockor), och i vilken lomma han än tog, så hade han en eller flera klockor, som han försökte byta bort. Det har berättats, att när han till sist skulle till fattighuset, så var det enda, som han medförde dit, klockor.  Ja, det skulle vara en hel engravakorg fylld med klockor, mer eller mindre säkra tidmätare.

I Pugeged bodde en, som hette Ingrid Holm. Hon var ”postkärring” och gick två dagar i veckan till Ängelholm efter post.

På den backe, som än idag kallas för Hjältabacken, bodde en smed, som kallades Hjältens Paul. Att han fick heta så, berodde på att Pauls far, som var husar, hade – som det kallades förr – skyldrat för namnet Hjält, och så fick backen namnet Hjältabacken.

På en annan backe bodde en, som hette Jenspetter och på grund av denna backe kallades för Grödalien, så fick han heta Grödajenspetteren.

Bland andra namn, som de äldre gärna talade om, kan nämnas Anderssons i Hemmelstorp (Himmelstorp), Hålebärsa Johannes, Himmelstorpa Nels, Kvessa Jens och Lina och Kvessa Jensa Kal.

Om dessa berättas, att Kvessa Jens han brukade att med en dragkärra köra till möllan för att få malet, och en gång skulle sonen Kal dra kärran för honom. När de skulle återvända hem, så var gubben trött, varför han satte sig upp i kärran och lät Kal vara häst. Nå, Kal var ju nog inte så bakom som man trodde, ty skulle han vara häst, så skulle han. Rätt ofta så brukade hästar på den tiden bli skrämda och skena, och så hände det, att även Kal helt hastigt satte av i sken, och han stannade inte förrän han hade kommit hem och hade vräkt av Kvessa Jens i mokullskårran  (gödselpölen invid gödselhögen).

När så Jens kravlat sig upp, så stod Kal och skälvde och hoppade mellan skaklarna till kärran. Då sa Jens: ”vaföör staur du darr och bladrar i boana, och varför sprant du sau?” – Kal svarade: ”ja e häst och ja blaj rädder fårr en ful, som flö opp vid väjakanten, så ja skente, och nu ska ja bladra au engang ja blar spag igen.”

Ja, så var det Bursels, de hade en son, som hette Johan, och om honom berättas det många historier. Bland annat så låtsades han vara köpare till ett par vagnhästar, varför han fick en känd hästhandlare till att köra till Ängelholms station med sina bästa och finaste hästar för att vid stationen möta honom, Mycket riktigt så kom hästhandlaren och hämtade Bursel och körde honom hem till gården, där det blev kalas, som hette duga, och så åter en provtur till stationen, innan han bestämde sig för hästarna. – Nå, det blev ju helt naturligt ingen affär av. Hästarna var bra, åkturerna bra och kalaset bra, men köparen var däremot inte bra.

Högt uppe på åsen bodde Karfelts Johanna, Drillen, Ola Nord och Nord-Agustan. Ja, så var det en som var särskilt specialist på att tillverka lieskaft och räfsor med träpinnar, han kallades för Ammans Jens. – Om Ammans Hanna Stina var hans hustru eller dotter, det har jag inte reda på. En, som antagligen varit krigare, kallades Gardisten.

En skvattemölla kallades för Påttemöllan, och så fick den, som ägde denna hette Påtten.

Johan Larsson bodde mitt emot kyrkan, han träffades ofta i vägdiken, då han brukade sitta och språka med folk, som kom förbi under det att hans get eller ko betade i dikena. Han var även dödgrävare och ringare. Många historier berättades om honom, men jag avstår från att återge dess, då jag inte med full visshet vet, om det var någon sanning i dem.

En mycket liten kvinna kallades för Bomans Anna-Stina. Ja, det var en hel del till: Lundströms, Hagströms, Björkens, Björkajenspetteren, Kausa Agusten, Kausa Pillan, Landgrens, Olsson, Olsamatildan, Olsafian och flera andra, dessa sista har jag särskilt nämnt i sammanhang med vår vandring på åsen.

Och så var det Elias Borg, kallades Bossen och hans hustru Bossa Kersti, men hon kallades också Bossakitta, Sven Hans Pilla, Sven Hans August och många, många andra.

En del av åsens befolkning reste till Amerika. En del kom åter, en del  däremot stannade kvar.

För tjänstgöring på Herrevadskloster kunde man få ända upp till 150 riksdaler eller, om man så ville, ett litet soldattorp att bruka, och hade man hustru, så var det ju mycket fördelaktigt, ty då kunde det bli arbeta för henne under det att mannen var på regementet. Ja, dessa soldattorp var rättså eftersträvansvärda, ty som det respektlöst kallades, så var det bra att veta, att kärringen inte behövde gå bort på dagsverke.

 

*****************