Den indelte soldaten från Hallandsåsen: Victor Lejon – verklighet och dikt

 

Victor Lejon: indelt soldat från Hallandsåsen – dikt och verklighet.

Många av Hallandsåstorpen var soldattorp. – År 1935 utkom romanen ”Victor Lejon” – en roman från Hallandsåsen. Författare var Fredrik Böök, som från 1938 och till sin död 1961 bodde i Önnarp (Förslövs socken) 5-6 månader varje år. Fröet till romanen hade berättats för F.B. av gästgivaren på Margretetorps gästgivargård, Carl Ekberg, samt även av torparen Alex Svensson, Hulubäcksröd. Den ursprungliga, autentiska berättelsen, som återgives nedan, fanns i julnumret 1934 i tidningen ”Vårt hem”, och hette ”På Victors backe”

Romanen V.L:, som utkom året därpå var däremot en fiktiv berättelse om en indelt soldat, Victor Lejon, från Hallandsåsen och hans upplevelser och livsöden, under mitten av 1800-talet.Den verklige soldaten Nils Victor (1827-1895) har stått modell för romanfiguren Victor Lejon men i romanen finns händelser och drag, som författaren hämtat också från annat håll.

Även om både romanen och berättelsen ”På Victor backe”, utspelas huvudsakligen i Hjärnarps socken, finns mycket lokalfärg från Hallandsåsen och de indelta soldaternas liv i Bjäre härad och inte minst skildringar av åsens speciella natur och atmosfär. – SPF- föreningarna i Vejbystrand och Förslöv har haft romanen till diskussion i sina läsecirklar 2011-12, varvid undertecknad bidragit med faktauppgifter och bakgrund. Förslövs SPF-förening gjorde i sept 2012 en utflykt till Victors backe, på gränsen mellan Boarp och Hulubäcksryd.

Berättelsen ”På Victors backe”, ursprunget till romanen, visade sig vara mycket svåråtkomlig, varför den återges här. I den mån berättelsen väcker ytterligare intresse, finns romanen om Victor Lejon tillgänglig på biblioteket.

På Victors backe

Av professor Fredrik Böök, publicerad i tidskriften Vårt Hem, (julnumret 1934).

På hela sydsluttningen av Hallandsåsen finns det inte någon vackrare utsiktspunkt än den man kommer till, då man på en smal skogsväg ger sig upp norrröver från Boarp, åt Tiarp till. Det är en backe, full av ljung och enebuskar; från den ser man neröver skogarna och slätten, på ena sidan har man de båda kristallklara tvillingsjöarna Västersjön och Rösjön, innefattade i bokgrönska, och Rösjöholms slott lyser som en vit svan. Åt andra hållet ser man Skälderviken och Kullens blå bergrygg, och där halvön är som lägst, bakom skorstenarna i Höganäs, urskiljer man tydligt Öresund med Själlands kust därbakom. Slätten ligger framför en, men Söderåsens skogiga höjder bilda den bortersta horisonten. Man kan räkna till sjutton eller aderton kyrktorn, ifall sikten är god. Men det brukar alltid tilläggas av ortens folk, att utsikten var ännu vidsträcktare förr i världen, då åsens sluttning var mindre lummig än nu – det har vuxit upp breda bokar och höga björkar, som begränsa synfältet. Gamle Victor, heter det alltid, kunde räkna tjuguåtta kyrktorn och det var han stolt över; det var för den vackra utsiktens skull, som han byggde sin stuga häruppe.

Stugan är borta nu, men grundmurarna stå kvar, ingrävda i en backe. Tre jättehöga granar resa sig på tomten som ett ståtligt landmärke. Ett äppelträd, en krusbärsbuske, och en hallonbuske visar var Victor hade sin kålhage; kommer man dit en höstdag, finns det gott om äpplen, men de har blivit söta och beska. Gärdsgården är täckt av mossa och det växer lingon på den; bland riset glider ofta en rasslande huggorm fram. Men spåren av Victors levnadsdag är ingalunda utplånade, ty runt kring tomten breder sig väl ett tunnland odlad jord, klövermark och havrestycken. Den har han brutit med egna händer och stenen är samlad till ett stort rös i mitten. Det var hans mening att lägga ytterligare ett stycke av ljungmarken under plogen, och man kan ännu se hägnaden; men så kom ålderdomen, krafterna räckte inte till, han fick låta det vara.

Man kan ännu träffa många, som komma ihåg Victor, ty han dog vid mitten av 1890-talet. Han är väl värd att minnas också, ty han var i mer än ett avseende den siste av sitt slag. Man skulle kunna kalla honom den siste skogsmannen på Hallandsåsen och några påstå, att han också var den siste svenske soldat, som blivit dömd till spöstraff. Huruvida det riktigt stämmer, är kanske inte så gott att säga, om man inte är kännare av krigsartiklarnas historia; men Victor behöver inga märkliga etiketter för att försvara sin plats. Det lönar sig väl att göra bekanskap med honom för hans egen skull.

Hans dopnamn var inte Victor, utan Nils; Victor var hans soldatnamn, som han fått vid Norra skåningarna. På Ljungby hed gjorde han inte någon karriär, och till korpral blev han aldrig befordrad, fastän han var en lång vacker karl, som på sin ålderdom såg ut likt en överste. Gud vet vad som var i vägen med honom. Hans krigsbedrifter bestodo däri, att han blev kommenderad ut till bevakningstjänst på Fyen under upproret i Schleswig-Holstein 1848 och låg kvar i norra Schleswig ända till sommaren 1850. När det på nytt såg krigiskt ut 1864, blev han inkallad till ett storläger, men mobiliseringen kom aldrig. Den tjänstgöringen blev likväl ödesdiger för honom. Han kom i delo med befälet och bröt mot krigslagarna; på den punkten bråddes han tydligen på regementets förste chef, general Döbeln, som också var het till lynnet. Victor var inte sinnad att ta sitt straff, utan rymde bort från alltsammans. När han sen efterspanades i sin hemsocken Hjärnarp, såg han ingen annan utväg, än den som i längesedan svunna dagar tillgripits av dem, som kommit på krigsfot med samhället: han lopp till skogs. Han var en rättskaffens krigsman, vad han för resten kunde ha förbrutit, och han slog sig inte i slang med tattare eller ogärningsmän – han höll sig till ensamheten och de vilda djuren. I tre år fristade han sitt liv i ödemarken, och ingen skall kunna säga hur det gick till. När det var skallgång efter honom, drog han sig bort på Elle mosse, där det varken bär eller brister, men där den som råkar ut på gungflyn suges ned i djupet långsamt, obevekligt. Victor kände de få trygga stigarna och passen, som slingrade sig fram emellan gröna gölar och svarta kärr, och mitt ute i träsket låg han gömd dagar och nätter på en landfast holme bland skvattram och kråkris. När förföljarna nalkades honom från det ena väderstrecket, mödosamt arbetande sig fram med stänger och rep och ekstockar, drypande av vatten, gyttjiga ända upp till ögonen, gled han undan i motsatt riktning på sina hemliga farleder, där han hade en enslig björk eller de blåa rökpelaren från en torpstuga i fjärran till ögonmärken, och han var lika omöjlig att upptäcka som räven i ett dike. Det hjälpte inte ens att hela mossen blev kringränd; Victor låg om natten i sitt hide och spejade ut mot lägerbålen, som brunno i en milsvid cirkel runt omkring honom, men kedjan kunde ju aldrig göras så tät att inte han gled genom länkarna. – för att hindra det skulle det behövts en lika stor armé som de svenska trupperna på Fyen 1848, bedyrade Victor efteråt.

Det var ingenting att göra, myndigheterna måste ta saken med ro, och Victor stannade på Hallandsåsen. Om somrarna var det ingen nöd, då hade han hus i var buske, liksom hararna, de han gillrade i snaror och rostade över elden med en enstör till spett. Han lärde sig lägga snaror för många djur på marken och i träden, och det fanns tider då han hade sitt gömställe fullt med orrar och tjädrar, men det hände honom också en gång, att han fick leva en vecka på en gröngöling och polacksrötter. Många underliga ting hade han fyllt sin buk med, när han var som tunnast på sidorna, och han gjorde den märkliga upptäckten, att grävlingarna, som han överlistade vid deras hemkomst till gryten och dödade med ett stenkast, smakade förträffligt – av dem fick han sina feta julskinkor, som han själv rökade över enrisbål.

Lingon och blåbär och björnbär hade han i överflöd nästan halva året och det ena året blev det en hjortronsommar, så att hela myren stod gul av mat som en veteåker; men även de svarta kråkbären kunde ätas, då de krafsades fram ur snön fram i december. Ja, åsen var rik, i Västersjöns vassar stod det gäddor och de smala, klara bäckarna i klyftorna voro fulla av slanka foreller. Den första tiden fick han nöja sig med att fånga en och annan med händerna mellan stenarna vid lågt vattenstånd, ty han hade ingen krok. Men så tog han Gud i hågen, smög sig en vårnatt ned till fiskarens gård i Hasslöv vid Stensån och från hans ålrevar, som hängde till torkning på loggaveln, skar han av en krok, en enda. Det var hans stora skatt, han var så rädd om den, att han kunnat sticka hullingarna i sin egen bringa för att veta var han hade den. Det var också den enda stöld han någonsin begick under de tre svåra åren, fast han var dömd att slita fyrtio par spön. Aldrig rörde han ett lamm eller en höna, aldrig tjuvmjölkade han en ko, som råmade en ljus sommarnatt i en enslig beteslycka med 3 sprängfulla juver, fast det hände honom att saliven rann utför mungiporna, när han gick förbi henne och erinrade sig, hur det kändes att låta sötmjölken rinna nedför strupen. Nej, Victor var en skogsman och en fanflykting, men till tjuv hade de ännu inte fått honom.

Vintrarna voro långa och stränga, och mer än en gång, då han stelfrusen vältrade sig ut ur sitt översnöade nattläger under en rotvälvd fura, var han färdig att ge upp alltsammans och vända åter till människornas byar, där de blåa rökslingorna dansade upp ur skorstenarna; men då tänkte han på spöpålen i Åby, svor en ed, bet ihop tänderna och höll ut. Han hittade till slut bergsklyftan vid Trollebäcken, norr om Rössjön; den var som en stor sal i berget, och där hade snapphanarna hållit till för ett par hundra år sen med sina hästar och sitt rövade gods och där kunde han göra upp en eld och värma sig, om han var försiktig med röken. Men han vågade inte stanna där mer än ett par isiga frostnätter i sträck, sen måste han för trygghetens skull återigen ut under stjärnhimmeln. Victor gjorde skäl för sitt namn: han segrade över både svält och köld och förföljare. När han efteråt blev tillfrågad om den tiden, svarade han helt kort: ”Det gick en dag i sänder.” Hade han känt till abbé Sieyès, så skulle han ha kunnat bruka dennes ord om vad han sysslat med under terrorn: ”J’ai vécu” (Jag har levat).” Det gav honom fullt upp att leva.

Nu skall det likväl inte fördöljas, att Victors levnadsvillkor efterhand blevo åtskilligt lindrigare, ty officerarna vid regementet voro i längden inte så blodtörstiga, och länsmannen hade nog med brottslingar, som han jagade med större iver. Det var inte fritt att de beundrade Victors envishet och härdighet. Därtill kom, att det runtomkring uppe på åsen låg soldattorp, där det bodde gråa knektar från Norra skåningarna och raska ryttare med prydliga husarsmällar vid tinningarna, och fastän de inte voro några upprorsmakare, höllo de i sitt hjärta med Victor; några av dem voro ju hans gamla kamrater från Ljungby hed och från Fyen. Mer än en vinternatt, då kölden small i knutarna, ställde de ett talgljus i fönstret, och skogsmannen styrde kurs efter fyrbåken, fick ett gott mål mat och en varm fårfäll över sig i förstukammaren.

Tiden gick, man vande sig vid att det fanns en man mer i socknen än vad kyrkböckerna utvisade; till slut kunde det hända ostraffat, att Victor höll till hela veckor i ett kostall, och fjärdingsmannen kunde komma förbi en vedbacke, där det stod en lång mager karl i trasor och högg sönder kubbar för sin värd. Fjärdingsmannen vände ansiktet bort och gick vidare. Men så kom det plötsligt en order från högre ort, att spaningarna skulle fortsättas. Victor åt sitt sista fat rågmjölsgröt och dök in i de stora vidderna åt Lerbäckshult och Århult, Krapperups och Rösjöholms furstligt djupa domäner, och där försvann han, tills stormen bedarrat.

Men när tre åren gått, befanns måttet rågat. Länsmannen fick en vink, att nu gick skam på torra landet. Han höll i sin ordning hårt efter fjärdingsmannen i Hjärnarp, som hette Lindström och varit vice korpral, så att han haft Victor under sitt befäl. Vänskapen var inte förkolnad, och länsmannnen hade vittne på att Lindström och Victor blivit sedda samman på ett svedjeland under förtroligt samspråk. Det hjälpte inte, att Lindström bedyrade, att Victor nu flugit långt bort; han fick order, att inom fjorton dagar skulle skaffa fram brottslingen, annars skulle det komma att gälla hans eget skinn. Lindström vred sig som en orm i en myrstack, och äntligen kom han in med en skriftlig rapport: han hade nu, med uppbjudande av sina yttersta krafter, fått tag i Victor, men det var platt omöjligt att införpassa den stackars uslingen till tingsstället, ty Victor var nästan naken, de raggiga trasorna hade fallit av hans kropp; han hade inte ens ett par byxor att skyla sin blygd, så att fjärdingsmannen befarade svåra uppträden, sårande för tukt och sedlighet, om han skulle leda syndaren till bys.

På denna märkliga skrivelse kom det genast ett barskt skriftligt svar: fjärdingsman Lindström förständigades, att själv låna Victor ett par byxor och avlämna honom vid spöslitningsplatsen i Åby. Nu voro goda råd dyra. Fjärdingsmannen i sin nöd lånade Victor sina finaste byxor av svart kläde, varken mer eller mindre än bruggemannabyxorna, som han burit med den äran, när han böjde knä vid vigselpallen i Hjärnarps kyrka; längre kunde ingen gå i ämbetsnit. Brudgumsbyxorna voro också ungefär det enda Victor hade på sig, när han leddes in i Åby; men där greps fjärdingsmannen av oro för klenoden, han spetsade sin gåsfjäder och författade en nådeansökan, där han ödmjukligen bad att bruggemansbyxorna skulle bli förskonade från att slita fyrtio par spö, det var mer än vad han trodde dem kunna tåla; han såg sig ingen levandes råd, med sin knappa lön, att skaffa ett par andra, fast det var allom bekant, att han var änkeman sedan tio år och gick i giftastankar. Inför dessa bekymmersamma utsikter trädde krigsrätten samman och beviljade en månads uppskov med exekutionen, och medan Victor satt i förvaringshäkte i Åby tingshus, inträffade det, att de nya krigslagarna trädde i kraft, i vilka spöslitningsstraffet avskaffades. Det ska ha varit på försommaren 1868. Krigsrätten föreföll varken överraskad eller missbelåten, fjärdingsman Lindström fällde glädjetårar, omfamnade sin gamle vän Victor och skänkte honom bruggemansbyxorna; han hade ångrat sig och tänkte förbli i sitt änkemannastånd.

Victor däremot fick bruk för plagget, när han efter utståndet fängelsestraff återvände till det ordnade samhällslivet, ty störstpigan hos fanjunkare Möllerström, som han sagt ett ömt farväl till då han hade dragit ut till Fyen, hade troget väntat på honom under de tre långa åren och begärde inte bättre än att få dela hans lott. Hon hette Sissela, hon var stark och oförskräckt, och de dygderna fick hon bruk för. De slogo sig ned på ljungbacken högt uppe på åsen. Det var inte förgäves, somVictor levat så länge i skogen: han trivdes där, han ville inte ner till den trånga, kvava bygden, han kunde inte somna på kvällen, om han inte hörde vinden susa i höga träd, och var morgon Gud gav ville han blicka ut över nejden, se morgondimmorna lyfta och sjöarna blixtra fram ur töckenet. På dagarna gick han ner till herregårdarna på slätten för att arbeta, och han hade ingalunda blivit människoskygg; men stanna över natten därnere ville han aldrig, var afton skulle han tillbaka till sitt rede högst uppe på krönet.Victors stuga var som ett örnbo på Hallandsåsen, och över dess kant såg man två kungariken, tjugoåtta kyrktorn och det oändliga havet.

Varken Victor eller Sissela tyckte att de förde ett hårt liv. Vad var fattigdomen för honom, som varit armare än en räv på heden; ty räven hade dock sin lya i ett gryt, då han inte vetat under vilken buske han skulle sova nästa natt. Han var rik och mäktig nu i den backstuga han själv byggt. Sissela gav honom inte mycket efter i anspråkslöshet. När de vandrade sin långa väg ned till slåttern på Ulriksfält eller Ängeltofta, fick hon småspringa hela tiden för att inte bli efter, ty Victor tog långa steg, rak i ryggen, med högburet huvud, lien på axeln som ett gevär. Allt vad han tog sig för skedde med en underbar snabbhet och lätthet, det var som om han fått djurens mjuka säkerhet i sina rörelser.

Först av skördemännen stod han vid vid dikesrenen; medan han väntade på dem, strök han sina mustascher och sitt långa gråa skägg och lät sorglöst blicken gå ut över slätten; för honom var arbetet en lek. Han kunde mjölka sin ko på halva den tid som Sissela brukade, och hon var likväl en flink mjölkerska; inte en droppe var var lämnad i spenarna. Han ryckte upp plogen ur Ängeltoftas styva lerjord med en arm och vände den, utan att ansträngningen syntes. Alla djur lydde honom, ingen hund bet honom – den ilskna gårdvaren på Ängeltofta, som ingen vågat komma nära på många år, gick han leende bort till och kliade honom bakom öronen – ingen häst sparkade efter honom och om det så var bina som han stockade uppe vid sin stuga, där de hade milvida ljungamarker att skatta, så kröpo de över hans händer och hans ansikte, hängde i hans skägg, utan att någonsin röra honom. Det var som om djuren inte glömt, att han var skogsmannen, som hade delat deras liv.

Sissela beundrade honom över allt och löd honom blint. En januarinatt, då snön yrde så tätt att hela nejden var som försvunnen, väckte Victor sin hustru och befallde henne att stiga upp, kasta på sig kjol och schal, ta halvstopsflaskan, som stod på skänken och en femtioöring i bordslådan samt gå ner till Margretetorps gästgivargård och köpa ett halvstop brännvin. – i hållstugan fanns alltid någon dräng vaken. Det var en timmes väg att gå dit även vid dagsljus och vackert väder; att ta sig fram en ovädersnatt var ingen barnsak. Sissela skyndade sig att bli färdig; när hon tryckte ner klinkan och öppnade dörren, fykte snön in, talgljuset fräste till och slocknade. Ur mörkret hörde hon Victors röst: ”Stopp! Nu kan du komma tillbaka och lägga dig igen, jag ville bara se om du löd”.

Det var i början av deras äktenskap. Längre fram behövde Victor inte anställa några experiment. Sissela var beprövad. Victor var hård som flinta; kanske var det de tre åren i skogen, med krigsrättens dom svävande över hans huvud, som kommit honom att stelna. Han hade gått igenom alla umbäranden och prövningar utan att ta skada av dem, och det var nog hans ärliga övertygelse, att människorna mådde bäst av att inte bli bortklemade. Men efter hand som åren gingo, blev han alltmera en mild och fridsam patriark, fastän han inga barn hade. Grannarna sågo upp till honom, ty han var utan svek, fast och klar i både ord och handling; godsägarna värderade honom som den flitigaste och villigaste arbetare, som stod att få för pengar. När han började åldras och bli skröplig, kunde han ju inte hinna med lika många och tunga dagsverken som förr; men blev det alltför knappt om slantarna och brödbitarna, så sörjdes det för att han fick hjälp. Varken han eller Sissela behövde någonsin svälta eller frysa.

En av grannarna, Johannes, – han ägde en stor bondgård inte alltför nära – hade kommit till honom en dag med sina hästar för att göra vårarbetet i Victors lycka. Det var en väntjänst, och för att belöna den hade hade Victor befallt Sissela att baka en ordentlig äggkaka att undfägna honom med; själv hade han köpt ett kvarter brännvin. Johannes ville köra sina hästar själv, och medan den gamle Victor satt och väntade på honom, blev han så hungrig, att han inte kunde låta bli att smaka på äggkakan. – en sådan hade han inte sett på mången god dag. Den behagade honom så högt, att den försvann i sällskap med brännvinet, innan han ens lagt märke till det. När Sissela kom in och fick se det, blev hon förskräckt: ”Käre Victor, vad har du gjort! Vad skall vi nu bjuda den snälle Johannes på? – jag har inte ett enda ägg kvar, och flaskan är tom. Det blir en evig skam.”

”Var du lugn, Sissela, jag har ordnat värre saker än så i Schleswig”, svarade Victor.

När Johannes var färdig, klappade han bonden på axeln: ”Du har skött dig som en karl. När jag får hästar och tyg, skall jag hjälpa dig igen. Men bjuda mig på någonting behöver du inte, om du är lika hungrig den gången, som jag var idag.” Johannes skrattade, och hädanefter, när han skulle hjälpa Viktor med sina hästar, kom han med förning.

Nere på Ulriksfält satt en dansk godsägare: Buchwald, som var en av Victors störste gynnare. Buchwald var en skicklig lantbrukare, noga i småsaker, och Victor hade i sin krafts dagar varit husbondens öga på Ulriksfält. Givmild var han också, när det behövdes, och av Sissela hade han råkat höra, att Victors enda ko mjölkade allt sämre; den började bli till åren liksom husbondefolket. Buchwald passade på en gång. Då Victor var vid gott lynne, och föreslog, att de skulle byta kor; Victors ko var rent för stor och hörde snarare hemma i ladugården på Ulriksfält. Victor gick in på förslaget, på villkor att Sissela fick följa med och hjälpa till vid bytet, ty hon hade alltid längtat efter att få se hur det var på den stora herregården. ”Man får ju göra något för att roa fruntimren”, menade Victor. ”Både kon och Sissela kan behöva lite omväxling.”

En vacker söndag tågade de ner för Hallandsåsens skogsbackar, lika magra alla tre, och ut på den feta slätten. Kon blev ställd in i ladugården under höga lovord, Victor blev bjuden in på kontoret att dricka kaffe och konjak. Sissela blev visad kring av godsägarfrun i både kök, visthus och linnekammare, i matsal och salonger; hon var slagen med häpnad, men hon höll sig väl, ty hon hade i sin ungdom tjänat hos en fanjunkare och var sålunda icke obekant med lyx och rikedom. Till slut fingo Victor och Sissela välja ut den bästa mjölkkon de kunde hitta bland Buchwalds besättning av röda danska raskor, och Sissela visade sig förstå, hur mjölkådern skulle se ut. När skuggorna började att förlängas, gick tåget tillbaka uppför backarna.Den hulliga kon vände sig om i vägsvängen, såg ut över klöverlanden och bölade sorgset till avsked; men Sissela, som höll repet i ena handen, stack den andra under armen på Victor.”Gud ske lov, Victor, att vi kommer tillbaka till friden. Därnere skulle jag inte kunna leva nu, sedan jag vant mig vid bättre.”

”Nej”, svarade Victor, ”det bästa har man, när man ser på det uppifrån .”De hade kommit in i skogen. En orre lyfte från en björktopp, granarna susade, snart skulle de vara framme vid stigen, som ledde upp till ljungbacken och deras stuga.

På flera veckor hade Victor inte orkat fram till den bänk han timrat, där han var morgon brukat betrakta utsikten – på den platsen stå det en bänk än i dag – och snart spordes det, att han låg på sitt yttersta. Från alla knekttorpen på Hallandsåsen, från alla de grå stugorna, där skogsmannen en gång funnit en fristad, kommo de gamla soldaterna vandrande till Victors backe för att säga honom farväl och hålla likvaka. Det var korpraler och menige från Norra skåningarna, husarer och dragoner; där var Petter Blixt från ”huddan” vid Margretetorp, husaren Öst, som än idag lever i sin stuga vid gamla landsvägen, tätt vid halländska gränsen, där var Grammer och Lund från Simontorp, husarerna Täll, Frost och Rantzow. Jarl i Svenstorp och Bergström, son till Tilly.

Victor kände igen dem alla och tackade dem för att de inte svikit honom i nödens stund, då han lopp i skogen som ett vilt djur. Han var alldeles klar i huvudet, och med fast röst prisade han i deras närvaro Sissela, därför att hon varit honom en lydig och trogen hustru. Men att det led mot slutet för honom, det kunde man märka på det, att han frågade efter Evanoff, Redeli och Skog, de tre bröderna som alla blivit sårade vid Leipzig; ty han visste ju annars, att de tre gamla husarerna, som de första som vågade husa honom, när han var skogsman, voro döda för länge sen, liksom Lindström, fjärdingsmannen, som friade honom från spöpålen.

Väl beredd på sin sista stund var han, på mer än ett sätt; Sissela hade läst högt för honom ur psalmboken, och den låg färdig att läggas på hans bröst. I skåpet stod en kanna brännvin, och var och en som steg över tröskeln fick en sup till välkomna, Sissela slog upp den med stadig hand. Både kammaren ock köket voro till slut fulla av knektar, och de sist anlända slogo sig ned på de mossiga gärdesgårdarna utanför i den ljumma sommarnatten. Många ord blev inte bytta, och fram mot gryningen såg det ut som om Victor skulle somna in den sista sömnen. Men Gran, som var åttio år och tjänat vid samma kompani som Victor på Ljungby hed, kunde inte hålla sig vaken – han hade lagt sig på kakelugnsbänken – och han började snarka högt. Victor slog upp ögonen och sade: ”Vakna upp, Gran, så jag får se ditt glada ansikte en gång till, innan jag dör.”Det blev lite skratt och nojs bland de gamla soldaterna; när Gran mornat sig och när man åter skulle se till Victor, var han död, och Sissela lade psalmboken under hans haka

”Gå nu ut på backen, mannar”, sade hon ”så får I se solen gå upp över skogarna.”

Kommentar:

Denna berättelse byggd på autentiska uppgifter, om den indelte soldaten Nils Victor (1827-1895), berättades för Fredrik Böök i början av 1930-talet av gästgivare Carl Ekberg, ( 187? – 1945), Margretetorps gästgivargård. Denne förmedlade sannolikt kontakten mellan Fredrik Böök och torparen Alex Svensson, (född i början av 1900-talet och död på 1970-talet). Denne Alex bodde intill Victors backe och hans torp finns kvar i välbehållet skick än idag, nu ägt av hans brors barnbarn.Torpet ligger inom fastighetsbeteckningen Hulubäcksröd, medan Nils Victors torp låg inom fastighetsbeteckningen Boarp. Där hade redan innan Nils Victors tid funnits ett torp, som enligt gamla uppgifter, som Kjerstin Dalén (se nedan) funnit, hettat Boarpshus.

Alex har alltså aldrig mött Nils Victor i livet, eftersom Alex föddes c:a 7-8 år efter Nils Victors bortgång. Men Victors backe, ruinerna efter N.V.:s torp, samt historien om Nils Victor levde starkt i traktens lokalhistoria för många år framöver. Carl Ekberg själv hade som ung pojke mött Nils Victor i hållstugan på Margretetorps gästgivargård.- Idag känner en del äldre Hjärnarpsbor till begreppet Victors backe men få vet var platsen är belägen och vad den står för.

Uppgiften om att Fredrik Böök inhämtat en del uppgifter direkt från Alex Svensson kommer från en granne, Kjerstin Dalén, som bor intill med Alex’ torp och själv kände Alex välVidare berättar Kjerstin, att Nils Victor och Sissela fick 6 barn. Åtskilliga ättlingar finns alltså till den autentiske personen Nils Victor och här stämmer inte berättelsen med verkligheten, av någon anledning.Johannes, som i berättelsen hjälper Victor med plöjning på gamle dar, torde ha varit Johannes Johansson, i Boarp, även kallad ”Boarpskungen”.

Kjerstin guidade oss, en grupp på 13 personer från Södra Bjäres SPF-förening i sept 2012 vid utflykt till Victors backe. Tydliga rester av en husgrund finns fortfarande. Även kunde f.d kyrkovaktm Sven Henrysson, Förslöv, barnfödd i Margretetorp bidraga med intressanta upplysningar. – Den ovan berättade historien om Nils Victor bygger alltså huvudsakligen på autentiska fakta. Med den berättelsen som utgångspunkt skrev sedan Fredrik Böök den fiktiva romanen, kallad ”Victor Lejon – En roman från Hallandsåsen”.

Huvudpersonen i romanen är en indelt soldat från Hallandsåsen, som den verklige personen Nils Victor stått modell för, men där mycket av innehållet just är fiktion, kryddat med korn av sanna händelser, som hämtats från andra håll. Så t. ex. från F.B.:s egen morfars liv, denne var indelt soldat vid södra Skåne i Ystad under samma tidsepok. Brottet mot krigslagarna, dvs vägran att lyda order med påföljande bestraffning, av soldaterna själv betraktade som djupt orättvisa, hänförde sig i verkligheten både till den verklige personen Nils Victor och F.B.:s egen morfar och händelsen kom att påverka deras vidare levnadsöden starkt, både i fantasins och verklighetens värld.

F.B. har hämtat stoff ur gamla rättegångsprotokoll och militära förhörsprotokoll, från konflikten i Schleswig-Holstein 1848-1850, (han vistades där en tid för att bedriva andra efterforskningar). – En viktig autentisk komponent i V.L.-romanen är naturskildringarna, som har intresse för den lokalt historieintresserade t o m idag, även om den ökade beskogningen av Hallandsåsen förändrat landskapet mycket. – Inte minst Victors backe ser helt annorlunda ut idag jämfört med på 1930-talet.

Det var då som Carl Ekberg visade F.B. torplämningarna och sammanförde honom med Alex Svensson. – Vid resterna av Nils Victors torp finns fortfarande ett par mycket höga och gamla granar, omnämnda i både berättelsen om Nils Victor och Victor Lejon. De står kvar än idag och kan, enligt vad Kjerstin Dalén berättar, fortfarande ses ända från Rebbelberga, vid klart väder. – Från den smala körväg, som leder till Victors backe, finns ett liten glänta i skogen, där man fortfarande har den utsikt, som är beskriven i ovanstående berättelse.

Beträffande beskrivningen av Elle mosse, med gungflyn och vattenhål på 1800-talets mitt, stämmer den dåligt med dagens moss-rest, som är väsentligen uttorkad och slybevuxen. Den används till bete för skotska Highland Cattle. Några öppna vattenhål finns knappast kvar.

I berättelsen förekommer ortsnamnet ”Åby” , vilket är det gamla namnet på Klippan. Namnet byttes, när järnvägsstationen tillkom, detta för att förebygga missförstånd. En annan järnvägsstation med namnet Åby fanns nämligen redan.

Romanfiguren V.L.:s vidare öden framställes något gåtfullt på bokens sista sida: Både kritiker och läsekretsen frågade sig om V.L. överlevde eller gick under. – Den bakomliggande meningen var, att han reste sig från sitt nederlag och gick vidare i livet: ” men på hans panna och hans kinder smälte flingorna för livsvärmen”. – När romanen utgavs, 1935, fick den överlag positiva omdömen både från publik och kritiker, inte minst några på vänsterkant, kritiker som annars inte tillhörde F.B.:s läsekrets.  T.ex. noteras en mycket uppskattande kommentar från Vilhelm Moberg, som såg V.L. som ett ärominne över den svenske indelte soldaten.- Negativ kritik kom egentligen bara från kyrkligt håll, där man kritiserade V.L.:s brist på förtröstan i Gud och hans sturska självförtroende, nästintill hädiskt.

F.B.:s ursprungliga avsikt var att fortsätta skildringen, vilket dock inte kom till stånd. – I boken Storskolan II, utkommen ett par år senare, konfronteras läsaren med slutet på historien i kapitlet ”Sommarnatt på Gröna udden” – Personligen tycker jag (E.H.) att detta är en nödlösning, inte riktigt värdig romanen. Möjligen är detta dramaturgiska grepp något inspirerat av önskemål från en intresserad läsekrets: romanen Victor Lejon har förekommit som följetong i både dags-och veckopress och skildringen utlöste  en omfattande korrespondens från läsekretsen.

Ursprungsartikeln från 1934 har varit svåråtkomlig och svårläslig, varför den nedskrivits här. Den har använts vid läsecirkeldiskussion av romanen V.L. 2012., då undertecknad var ombedd att redogöra för bakgrunden till romanen V.L.

Förslöv, okt 2012/april 2013.

Esbjörn Hederström (barnbarn till F.B.)

Detta är en korrigerad version som ersätter den tidigare i år här publicerade.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hej Kjerstin!

 

Sedan utflykten till Victors backe i sept 2012, skrev jag ganska omgående ihop stommen till detta manuskript, medan jag hade uppgifterna aktuella. – Sen har jag ändrat och skrivit om, korrekturläst och skrivet om att antal gånger. Emellanåt har jag tröttnat på det och lagt pappren åt sidan, vilket brukar ge nya infallsvinklar och mindre hemmablindhet.

 

Men till slut, ungefär vid jultid, bestämde jag mej för att nu fick det vara färdigt. – Sen lade jag in artikeln på vår hemsida: www.forslovsocken.se under rubriken: ”Den indelte soldaten på Hallandsåsen – verklighet och dikt”. Den har varit tillgänglig i drygt 2 månader, ingen har kommenterat den. – I detta manus hade jag åter stavat ditt namn fel, men såg till min glädje att hemsideversionen från 10/1-13 var korrekt.

 

Jag vet, att du hade lyckats läsa även den dåliga fotostatkopian från ursprungsartikeln men jag vill gärna, att du tittar på mina kommentarer och slutsatser på sista sidorna och kontrollerar, att jag uppfattat fakta rätt. – Att uppgifterna är korrekta tycker jag är väldigt viktigt, inte minst för eventuellt intresse hos yngre generationer i framtiden. Efter oss kan ingen göra det mer!

 

Därför sänder jag hela berättelsen till dej såhär och hoppas att det inte ska kännas alltför besvärligt eller tråkigt. Det är iallafall lättläst nu!

 

I övrigt Glad Påsk i vintervädret!

 

Bästa hälsningar

Esbjörn Hederström, Förslöv. Tel 0431 / 450 497