Bjärevandring

av Edwind Sandgren

Onsdagen den 10 februari 1971 stod följande att läsa i NST:

Söndagens Bjärevandring samlade nära hundratalet deltagare. Liksom veckan förut skedde samlingen vid Önnarps gård och därifrån följdes milspåret genom skiftande terräng till det slutliga målet Hålehallstugan. Över stock och sten gick färden. Gärdesgårdar och mindre vattendrag fanns också att ta sig över. En och annan vilopaus fick man ändå göra och dessa förlades påpassligt till resterna av gamla skogstorp. Edwin Sandgren berättade om vem som bott där och man fick höra åtskilliga dråpliga historier. En mager bärgning hade detta torp nog gett en gång, men magrast av alla var väl ”sista styvern” vid Killerödsbacken. Torpet ägdes av socknen och där placerades de fattiga som en sista utväg innan fattighuset. Även ett torp som varit bebott så sent som för 30 år sedan var nu alldeles jämnat med marken. På ett annat ställe stod gårdspumpen kvar som ett synligt minne och på ett tredje ställe reste sig en skorstensstock. Efter tre timmars promenad nåddes Hålehallstugan som välkomnade med brasa. Till sist framförde Bror Bergman deltagarnas tack till outtröttlige organisatören Edwin Sandgren, och denne ställde flera vandringar i utsikt om ett par veckor.

Om samma vandring stod följande att läsa i HD:
Bjäreströvtåget blev hårt för ben men fint historiskt. Här vid stenruinen efter stugan får vi höra om granngårdsmannen som efter timade frånfället av grannen (med vilken han var osams) sa: Ja, när han levde visste ingen vad han levde av – nu e han dö och ingen vet heller vad dog av. Så kunde det vara grannar emellan i forna dagar. Det rör sig om en av de många episoder och historier som hänger ihop lika troget som Bjärevandringarna i sig själv. En ny vandringsslinga provades under söndagen. – Hård mil ska det bli, var förvarnat. Kanske blev det milen drygt t.o.m. och i en terräng som är rena nyttigheten för motionsbehövande ben. Och dom tillhörde vandrare från vida kringbygder. Lärarfolk, bankpersonal, hemmansägare och skilda yrkens människor – här förenade i bjärevandringens familj.

Förunderligt är det att samla uppåt hundratalet så här till vandringens strövtåg under krävande mil. Det måste vara något visst som lockar i dessa strövande övningar. Lusten att motionera – längtan till nya mål och utblickar – och förnöjelsen i att höra om minnesmärken och om gamla tider vid ruiner och annat fornt. Sandgren drar hårt igång från början – upp förbi fil. dr. Näsströms sommartorp. I går sågs han i TV, konstaterar de flesta – nu passerar vi hans kära sommarställe. Vi når ruin nr. 1.

Rädda kaggen
Uppe från stenmuren berättar Sandgren om Almer Karlssons hågkomst från skolbarnstiden. Ungarna såg röken nerifrån vägen och förstod att gubbens stuga stod i lågor. Ut fick gamlingen rullas och kära brännvinskaggen med honom. Om hembränt eller ej ska vi ej spörja. Fjärdingsman Heil hade nog misstankar och t.o.m. länsman gjorde visit. Det sägs att han uppskattade det som slogs i kaffet – var det nu kom ifrån…..

Så når vi ”sista-styverns-torp”, en glänta i skogen. Det sista ”egna” för fattigt folk i forna dar – sen var det tid för fattighuset. När kilometrarna börjar kännas i benen efter allt trädstamsklivande i fällda skogen når vi Värslehuset. Det talas om härledning till Värdshus – att vägen drog förbi här fordomdags. Vi ser murar och anar trädgården till. Kanske var här mest att drick…..Om Joel Persson och hans Augusta hör vi berättas. Om hans dragning åt den fattiga åsen och naturen här – han dog på en stubbe ute i markerna. Här ville han vara…..

Ola Nord och Brinkens
Nedanför Dalsberg hör vi om mer torp från fordomdags. Om Ola Nord och om knekten Brink – han som dog bara för några månader sen och vid 95 års ålder. Här är hans odlargärning: Från Brinkska hemmet i grannsocknen vet man att det rymde en barnaskara på 14 och att sonen Karl, som i sinom tid skulle bli knekt. Han var sex år när han gav sig ut som vaktepåg och under första världskriget återfinns han som plutonchef i Torekov och Halmstad, utrustad med en stämma som överröstade alla. Hit upp till dessa åsmarker kom han 1917 och under 19 år byggs, röjs och odlas för hem och familj. Nog hör ni med andakt om sådan gärning.

Steg i sol
De sista kilometrarna som är kvar för den fulla milen vandrar vi i värmande vårsol. Hålehall väntar, och dess jourhavande folk Lars Sundkvist med makan Paula, Maj Lindholm och Curt Goedecke har faktiskt plockat fram porslinskopparna dag och mil till ära. Smakligare don att dricka ur än pappmuggar som stundom bjuds.
I Hålehall kommer också Bror Bergmans tack till vandringsuppläggaren Sandgren. – Du har en enastående förmåga att samla folk, konstaterar han än en gång och låter mössan fyllas av slantar som går till fonden för utmärkning och kartläggning av bygdens torp och minnesmärken. Och Sandgren är väl unnad en egen blomma.
Bjäreströvarna tackar och kommer igen, även om det inte blir förrän i slutet av februari eller början av mars. Lite måtta på mil får det vara.

FRITHIOF