av Sante Gudmundsson

Hans moder dog år 1944 i en ålder av 86 år.

Sante tänker sig sittande på en sten vid ruinen av hans mors stuga.

Här har mor framlevt sin barndom i den mest skriande nöd och fattigdom som kan tänkas. Jag skall något närmare beröra hur en familj kämpade mot svält och sjukdom, nöd och elände. Jag sätter mig ner på en sten vid lämningarna som endast är ett stenröse och ser då för min inre syn en gammal värkbruten krokig gubbe som inte kunde gå utan att förflytta sig på kryckor och hans hustru tjugo år yngre mager och klen men ändå seg och stark. Ja så ser jag en pojke och tre flickor alla fattigt och uselt klädda och bleka och undernärda, ja jag skall närmare redogöra för dessa människors kamp mot svälten.
Innan jag går vidare i min berättelse skall jag försöka att beskriva hur det hus såg ut som en gång varit en människoboning och som nu endast dessa stenkummel finns kvar av. Huset var ingrävt i en backe på så sätt att ena långsidan och ena gaveln, den vänstra utgjordes av utgrävningen varvid det endast behövdes att lägga upp en gråstensmur intill jordväggen så var halva husets undre del färdigt. Den andra långsidan, och den östra gaveln var uppförda av korsvirke, sålunda att det bildades ungefär en och en halv alens fyrkantiga fält vilka tätades med att där insattes lodräta klena enekäppar vilka sedan kringflätades med enris och halm eller lågt gräs. Sedan överklentes dessa käppar med en lervälling, först tunnare som fick torka i enriset, därefter fortsattes med tjockare lervälling och så var väggen färdig. En dörr och ett fönster placerades på lämplig plats och så var nedre delen av huset färdigt, sedan de största hålen i gråstensväggarna i husets ingrävda del också igenfyllts med lera. Taket som på norra sidan placerades direkt på marken var täckt med delvis halm och delvis med grästorvor. Gavlarna ovan vägghöjden var av grövre enekäppar som kringflätats med enrisköppar. (En så kallad enrisgavel) Ja så ungefär såg detta boningshus ut, men ännu är beskrivningen riktigt färdig. Vid östra gaveln var det av gråsten uppbyggt en så kallad hådda eller som vi i våra dagar brukar säga luta. (Antagligen därför att på denna ej finnes någon egentlig takstol ytan taket så att säga lutar från den ena väggen till den andra) Denna hådda var den egentliga förstugan på så sätt att – fast det fanns en dörr på framsidan av huset – det blev genom denna håddas låga dörr som man kom in och ut. Golvet i såväl hus som hådda bestod av tilltrampad jord. Skorstenen och bakugnen voro uppförda av gråsten. Jag skall försöka att med en kartskiss som hjälp beskriva hur detta hus var inrett. Med siffror inom ( ) gör jag hänvisningar till denna karta. Vi föreställer oss att vi gör ett besök i denna boning som omkring år 1880 igenrasade.

Vi går in genom håddan (3) denna består av endast ett rum. Vid norra sidan står en kista (13) det är den enda möbel som finnes i denna, skall vi kalla det för förstuga. Här är mörkt då inte fönster finns men här och var tränger dagern in genom de uppstaplade gråstenarna som utgör väggarna. Här har inte lervällingen kunnat fylla öppningarna riktigt. Vi hittar en dörr och genom den kommer vi in i stugan (2). Denna dagligstuga användes även till sovrum. Mitt på västra väggen står den gamla udeläggaren med bilder som föreställer Adam och Eva i paradiset (4). Denna udeläggare eldades från köket sålunda att man eldade på den öppna spiselhällen och så matade man in torv eller ved som sålunda uppvärmde järnplattorna. Vid sydsidan under det lilla fönstret stor det grov kraftiga lämmabordet (10). Från östra väggen fram till bordet var en så kallad bänk (7) som även den fick användas till sovplats. Vid stugans västra vägg hade soffan (9) sin plats. Vid norra väggen som var av gråsten ingrävd i backen där var inte någon möbel placerad antagligen därför att det var kallt och fuktigt. Vid östra sidan längs mot norr där hade den stora tvåmannasängen sin plats (8). Så har vi tittat i stugan men på kartan finnes ännu ett nummer (12) mitt i stugan. Vad skall detta vara? Jo det var en grov trästång som tjänade till att hålla det hårt belastade loftet, som bestod av runda trädstammar. (Om inte jag minnes fel så brukades dylika trä användas i loglänger och kallades då för hjälla trä.) Dessa trä var placerade på loftbjälkarna, ungefär med ett kavarte (6 tum) avstånd från varandra. På dessa hjällaträ var det brett ut ett lager enris och så var loftet färdigt, kanske lite riskfyllt att gå på, men utan stolpen mitt i stugan hade det kanske varit mer riskfullt för dem som voro under, ty det kunde vid vissa tider vara en ganska stor mängd torv som lades upp på detta loft. Torven var ju det huvudsakliga bränslet och det kostade inte annat än arbete att framställa det.

I ett gammalt stämmoprotokoll från den 14 januari 1871 har jag funnit följande:
§2. För trenne fattighjon som bo på Önnarps ägor, och där erhålla husplats, kålhage och ellebrand till husbehov den de dock själv upptaga från boställets torvmossar, utfäster sig församlingen att årligen betala 10 riksmynt för varje hushåll eller tillhopa 30 riksmynt, med förbehåll att summan icke ökas. Av detta protokoll framgår att Önnarps boställe fick 30 riksmynt årligen som hyra av socknen för att tre fattiga familjer här fick bo i var sitt ruckel till hus samt att dessa beklagansvärda mänskor fick lov att rena så gott som uttömda torvgravar. Mor har berättat att de fick taga torv sedan första Önnarpsgården (eller den som gården lämnat ut rättan till) tagit vad de ville först. Man kan lätt föreställa sig vilket arbete det varit att gå från den ena torvgraven till den andra kanske ganska djupa, kanske nästan fyllda med vatten, för att skrapa ihop lite torv för vinterbehov och så skulle gården ha betalt för deras rensningar av torvgravarna. Nåja det var ju bättre detta än frysa och så gick det. Och mot höstsidan hade det placerats ett ganska stort torvlager på de ovannämnda hjällaträn så det var nog säkrast att sätta en stötta under för att inte det hela skulle braka ner alltihop.

Så fortsätter vi vårt besök och kommer genom en liten dörr ut i köket (1). Men innan vi går dit in stannar vi och funderar över varför just vid köksväggen var en fördjupning i golvet och ett hål under golvträt (golvstocken) kallas det visst för nu. Jo det har mor berättat för mig om. Det tjänade till avlopp för att avleda det vatten som tärde fram genom gråstenarna i den norra väggen. Ja det är ju helt naturligt att just från denna i marken ingrävda vägg skulle det tära fram vatten mer eller mindre beroende på regnförhållandena. Särskilt i tjällossningen kunde det vara stora mängder vatten som fick som en liten bäck rinna tvärs över stugan ut genom detta hål. Mor berättade att en gång hade hålet blivit tilltäppt med någon säck eller dylikt med den påföljden att när husets innevånare en morgon vaknade så var golvet förvandlat till en liten sjö i vilken träskor och andra lösa persedlar seglade omkring i rummet. Mor berättade att vattnet nådde en kvarter högt (6 tum) men bara hålet i väggen blivit öppnad så tömmdes den tillfälliga sjö rätt snart. Men vattnet kunde vid flera tillfällen hålla på att som en bäck rinna genom stugan i flera dagar. Ja Mor har berättat att det inte bara var vattnet som kunde bli besvärligt utan när det föll stora mängder snö så kunde huset bli så gott som helt igensnöat och då dörrarna i såväl huset som håddan gick utåt så kunde det bli svårt att komma ut i all synnerhet som mannen var på grund av värk urståndsatt att förflytta sig utan kryckor, och då var det inte annat att göra än förlita sig på närboendes hjälpsamhet och det behövde de inte häller göra förgäves. Särskilt var det en som fast han bodde ganska långt därifrån som brukade komma och skotta bort snön så de kunde komma ut. Det var en person som hette Friberg som vid många tillfällen var de fattigas räddare och hjälpare. Friberg och Fribergs Kristina kunde Mor aldrig glömma och hon hade alltid endast beröm och tacksamhet mot dessa männskor. Vi ägna dessa männskovänner en tacksamhetens tanke och så fortsätter vi att titta på köket i detta fattiga hus. Köket (1) var beläget i den sydvästra delen av huset. Det var ganska stort ja gott och väl fjärdedelen av hela husets utrymme. Mer än en tredjedel av husets västra halva upptogs av bakugnen (11) som var uppförd av gråsten. Den ganska stora skorstenen (6) var även den uppförd av gråsten. Den öppna spisen (5) var även den uppförd av gråsten. På denna eldades det så att även genom udeläggaren kunde bli varmt i stugan. I köket fanns sålunda ej någon köksspis. Mor har berättat att för att taga vara på varmen så brukade de att på den öppna spisen lägga en stor järngryta upp och ner, (en sådan där som brukade stå på tre fötter då man kunde elda under den). När det så eldades under den välvda grytan så blev den varm och utstrålade varmen bättre i köket. Av denna gryta fick mor ett minne för livet på så sätt att när hon var liten tös så kom hon att med ena handen taga om ett av grytans ben och att detta var varmt det fick hon veta ty senorna på två fingrar brändes av och då läkarehjälp ej fanns att få så fick hon sedan i hela sitt liv gå med två krokiga fingrar som hon aldrig kunde räta ut.

Så här såg en stuga ut. OBS enrisgaveln och håddan (inte Mors stuga).

(Detta torp har funnits i Ranarp, och är sedan länge rivet)

Ja så tror jag inte jag har mer att berätta om detta hus annat än att familjens tre höns hade sin plats i hådda och var det riktigt kallt så delade de stugan med familjen. Ja nu är allt detta försvunnet men gråstenskummlet minner om att detta varit en människoboning. Ur denna stenhög plockade jag ett par stenar som medförde hem som minne från Mors stuga.
Några andra minnen har jag även kvar av vad som en gång varit i denna stuga. Jag har sålunda bevarat en mindre oljelampa som Mor fick av någon god vän och hjälpsam människa då hon var 13 år gammal eller år 1868. En anteckningsbok från Mors konfirmation är också ett dyrbart minne från länge sedan svunnen tid. Det var nog inte så konstigt att människor som bodde så primitivt i ett dylikt hus skulle brytas ned av sjukdom. Reumatismen, lungsot (kallad häkti) och andra dylika sjukdomar var rätt så vanliga.

Den familj som bodde i detta hus var i särskilt hög grad svårt ansatt av prövningar och motgångar. Innan de fick inflytta i detta hus hade de delat ett annat litet torp med en annan familj, Lundströms. Detta hus brände ned och så följde olyckor och sjukdom samt otur. Dagsverken som skulle göras för bostaden blevo för svåra för mannen som led av värk så han kunde ej utföra den, varför det blev hustrun som fick taga fatt och gå på gården i mannens ställe. Men inte häller för henne räckte krafterna till och så blev hennes hälsa undergrävd. För att hålla svälte borta så måste denna familj vända sig till socknens fattigvård som lät dem som fattighjon inflytta i detta ruckel till hus som skulle bli deras tillflycktsort tills de fick flytta hem till en bättre värld. Den för fattighjon avsedda tilldelningen var 3 fod säd varje tremånadersdag varav 1 fod råg och 2 fod korn detta blev tillsammans 2 tunnor säd per år samt dessutom 50 öre pengar i kvartalet eller 2 kr per år. Det var nog ingen avundsvärd tillvaro som denna och alla andra fattiga familjer hade.

Detta är en karta som Sante G ritat till en berättelse om en vandring på åsen. Där jag tagit ut den del som handlar om hans Mors stuga som är nummer sex (6) som ligger inne på nuvarande Önnarps skjutbana.
(Avskriven från originalet: Anders Ragnarsson) -

Kommentar: Sante G. och hans mor besökte platsen för Norrösatorpet i nov 1938, då dittransporterde i bil. Detta var ungefär 60 år efter det att torpet revs. För Santes mors del blev det sista besöket, hon avled 1944. – År 1938 fanns mycket få lämningar av den enkla stugan och idag, 2011, är platsen slybesvuxen och belägen inom Önnarps övningsområde. I backen intill växer stora tallar. – Inga lämningar är synliga längre. Föreningen satte en provisorisk skylt år 2009 i väntan på en mer definitiv sådan eftersom den gamla skylten, uppsatt av Bjärevandrarna på 1970-talet, helt försvunnit.

Se även artikel om torpväsendet i Förslövs socken.

/Esbjörn Hederström, 2011/