Minnen från en Förslövspåg

Bo Eliasson, född 1938, pensionerad vägmästare, radioamatör, sen länge boende i Åled, (Halmstad) växte upp i Förslöv under 40 och 50-talet.

Han blev uppmuntrad, efter att ha åhört ett föredrag, att nedteckna hågkomster ur sitt liv. – något vi alla borde göra! – Bo gjorde det emellertid och vi publicerar här de delar av hans berättelse, som berör hans Förslövstid. – Det är så mycket roligare för oss att göra så, eftersom vi har relativt få vittnesmål från krigsåren under 1940-talet och tiden därefter, jämfört med antalet berättelser från tiden kring sekelskiftet 18/1900.

För dem, som känner Bo och även vill ta del av vad som hände sen han lämnat Förslöv, kan gå in på hans hemsida, där både hans egen och hustruns livs historier finns på var sin flik. Adresserna till hemsidorna finns i slutet av artikeln.

Berättelsen har tidigare varit utlagd på hemsidan men har nu förkortats något, för att huvudsakligen belysa den del av Bosses berättelse som rör Förslövstiden.

/E.Hederström, 2007/

Jag 1938-12-22 Bo Ingemar Eliasson vill här göra ett försök att nedskriva lite av och sammanfatta vad jag upplevt och tror mig komma ihåg nu på ålderns höst. (skrivet 1998.):

Min far Karl Vilhelm Eliasson 1904-08-03 Född i en by Lindholmen, Pjätteryd Småland.

Jag vet att han ibland talade om för oss hur de fick ta sig till skolan till fots c:a 8 km morgon och kväll även lördagar, man kan i dag förstå att de inte kan ha haft det så fett i den lilla stugan (jag har varit där o sett den), far hade två systrar och jag tror att det blev 6 halvsyskon. Systrarna stannade kvar i Sverige. Edla var sömmerska i Älmhult och Nanny jobbade i Kristianstad på länsstyrelsen men dog mycket ung 43 år gammal.

Halvsyskonen emigrerade till Amerika. Likaså gjorde far. Han trivdes inte särskilt bra där utan kom hem till Sverige igen.

Han började 1933 att utbilda sig till Vägmästare i Hässleholm som då var vida känd för att ha hög standard på utbildningen. Jag vet att han nog ibland ångrade att han inte fortsatte några månader till för då blev de s.k. 25 öres ingenjör.

Han blev färdig med sin utbildning, och fick anställning i dåvarande vägstyrelsen även kallad vägkassan i Åstorp.

1938 bildade man ett eget vägdistrikt på Bjärehalvön och far fick då tjänsten som vägmästare där. Under tiden som far var i Åstorp gifte sig Mor o Far o flyttade till Förslövsholm troligtvis 1938 till en vindsvåning å ett hus utan rejäl spis. De fick använda spritkök, badrum fanns inte.

1939. Så äntligen blev tjänstebostaden i Pukeket, som det kallades där färdig. Mor, far och jag flyttade dit, det var ju ett slott jämfört med hur det var innan. Men det visade sig snart att det inte var något slott. Mor blev ofta sjuk med ständig snuva, ont i huvudet mm. (Vad vi i dag vet så berodde det på fukten och mögel). Det var ibland sådan hög fuktighet att det på sommaren kunde bildas vatten på betonggolvet i källaren.

Så kom kriget till våra grannländer.

Far var ute i beredskapen i Hälsingborg. Mor har berättat: En dag ringde far hem att Tysken ev kommer att invadera Sverige, högsta beredskap löd. Det visade sig som tur var att det var ett falskt larm.

Far ville att mor o jag skulle ta oss till Edla (fars syster) i Småland fortast möjligt, så blev det, Vägförman Allan Gustavsson ordnade med att fars bil blev iordningställd och så bar det iväg mot Älmhult.

Rätt var det var när vi kommit en bit in i Småland så krockade de med en annan bil och det blev en fruktansvärd rök i kupén. Jag låg i en tvättkorg, så mor slängde ut korgen för att kunna rädda vad som räddas kunde, bilen tog inte fyr utan det var väl kylarvatten som rök.

1941. Så tiden gick och år 1941-07-09 kom Bengt till världen. Vi växte upp mitt under brinnande krig

1942.En händelse under kriget glömmer jag aldrig. Jag var väl omkring 4-5 år, troligtvis våren 1942. En morgon hade mor jag o Bengt varit i hönshuset som låg en bit bakom bostadshuset in i skogen. Till saken hör att hela skogen var full av militärer, nästan alla utrymmena i maskinhallen innehöll luftvärnskanoner eller annan materiel.

Rätt vad det var så kom det en flygmaskin på ganska låg höjd, det small om motorerna, man trodde först att det var som de sköt, ett befäl skrek ta skydd, så gjorde även jag o sprang tillbaka till hönshuset, hönsen var redan då vettskrämda av flygmaskinen och det blev väl inte bättre av när jag kom inrusande i hönshuset o slängde mig vid väggen. (det hade vi lärt oss att ta skydd vid en vägg).

Flygmaskinen försvann vidare ner mot Ängeltofta (nästan nuvarande F10) där det cirklade runt länge. En dräng som var ute o jobbade på fälten, tog av rocken o svängde den runt o rätt vad det var så landade flygmaskinen, en stor flygande fästning från England. Till en början gick inte pojkarna ur planet, ja det var bara unga grabbar, de visste inte var de var.

Hemvärnet ryckte ut och det har berättats att en av hemvärnsmännen kunde lite tyska, det var inte så vanligt med engelska då, han försökte tala med dem på tyska, de stackars flygarna blev livs förskräckta och trodde de hamnat i Polen, men när de fick klart för sig att de hamnat i Sverige så blev de så upprymda och glada att de sprang och hoppade runt planet och skrek av glädje.

De hade varit i Tyskland och bombat under natten och där blivit träffade av diverse luftvärnseld. Det har berättats för mig sen att inte en m2 var hel på flygplanet och två motorer hade mist sin dragförmåga, den ena bara small när den gick runt troligtvis var delar av motorn bortskjuten. Det blev en stor folkvandring den kvällen för att se på planet som efter hand lappades ihop o flögs till ett uppsamlingsfält någonstans i Småland.

Jag kommer mycket väl ihåg när luftvärnet om nätterna sköt med spårljus efter flygplanen som kom från England, det var bara varningseld då de inte hade tillstånd officiellt att flyga över Sverige, de flög över Skagen ner mot Båstad, vidare över Skåne ner mot Tyskland, många kom inte hem utan försvann över Tyskland och Polen, en del lyckades ta sig till Sverige och nödlandade. Bl a en störtade utanför Båstad då det uppstått något fel på planet, där var flera ton bomber så det blev inte många fönster kvar i Båstad efter den smällen. Några hann att hoppa, en landade på Hallands Väderö och trodde att det var i Danmark, han såg ljus på andra sidan, så han började simma över mot Torekov (som han då trodde var Sverige han såg) men strömmarna tog honom så han kom iland nere vid Ängelsbäck. En av dem landade med sin fallskärm i och vid Förslövs stationshus där stinsen tog hand om honom.

En av fars hyvelförare berättade för mig en gång att han låg på ett luftvärnsbatteri på Kullaberg. Därifrån skulle de skjuta varningseld så fort någon tysk flygmaskin närmade sig, men inte var det tal om någon varningseld utan kanske första skottet sen var det full fart att försöka skjuta ner, Tysken låg i regel på så långt avstånd att det var svårt att få träff men ibland lyckades det. Tyskarna låg ofta och testade hur hög beredskapen på Svenska sidan var genom att göra skenanfall mot svenska sidan från Danmark.

Ett minne har jag om Tysktåget, det var när Tysktåget kom så stannade det ofta i Förslövsholm för att invänta mötande tåg. Då kunde vissa personer komma ner till Tysktåget och dela ut vetebröd mm till tyskarna.

En gång när tysktåget stod inne på stationsområdet och väntade så uppenbarade sig helt plötsligt två flygplan som kom in över Grevie och följde järnvägsspåren ner mot Förslöv på mycket låg höjd.

Folk som uppehöll sig på stationsområdet sprang för livet då de trodde att de skulle bomba tåget. Troligtvis var det engelsmän som undersökte möjligheten eller kom de bara för att fotografera.

Som jag tidigare skrev så var det mycket militärer i skogen. En episod som mor har berättat var när Bengt förirrat sig in bland vakthundarna, stora arga schäferhundar, mor upptäckte vad som skett och höll på att rusa in bland hundarna men vakten fick stopp på henne så de gemensamt fick locka ut brorsan, för hade någon av dem gått in bland dem för att ta ut ungen så var risken stor att de anfallit. Bengt gick där i lugn och ro och klappade bestarna, de brydde sig inte om honom utan bara viftade på svansen, genom lock och rop lyckades de få ut honom därifrån.

1941. En episod som jag har lite svag aning om var att jag lyckats komma till sjuktältet, där det var många som låg med olika åkommor, tydligen visste jag att de hade gott om choklad, kronans kex mm, för en dag var mor av med mig och efter mycket letande hittade de mig i sjuktältet, hela ansiktet var insmort i choklad och kex.

Nog om kriget och beredskapstiden. Det var mycket svåra vintrar då kring 1940-41. En vinter kommer jag ihåg att det blev en s.k. isstorm, med mycket underkylt regn. Det har berättats för mig hur telefonstolpar knäcktes som tändstickor. Träden i skogarna blev mycket fördärvade då stora grenar på bokskogen bröts av, det dånade och brakade i skogen hela natten när grenarna knäcktes, det var ju så att på Hallandsåsens sydsluttning var det då mycket bokskog.

Det är otroligt hur man kunde hålla vägarna öppna vintertid med de enkla resurser som stod tillbuds. Var det riktigt illa så satte man in två lastbilar med en järnstång emellan och på första bilen en spetsplog, då skulle det mycket till om inte man kommer igenom, gick inte det så grävde man en ränna i mitten av vägen för hand eller med grävmaskin om sådan kunde ta sig fram. Då kunde spetsplogen bryta loss snön som många gånger kunde vara som cement då den blandat sig med sand och jord från åkrarna.

Jag och min bror växte upp i ”Pugeeget” där det var stora bokar, en del jättestora som jag idag bedömer att minst 4-5 man kunde famna om, det var helt otroligt, men tyvärr sågades de ner på 50-talet. Det var fina klätterträd. Ni som inte växt upp vid en riktig bokskog kan inte förstå hur fint det var på våren, marken var täckt med vitsippor så den lyste som en vit matta, nya blad på bokarna som lyste gulgrönt i solen, vi brukade äta på sådana nyligen utslagna knoppar som var lite syrliga i smaken. När man vistades under dessa enorma bokar med marken täckt med vitsippor så var det som om att man vistades i en jättesal (katedral).

Här fanns även ett kärr som då användes till soptipp från samhället, på vintrarna var det en utmärkt plats att köra skridskor på. Jag kommer ihåg en gång, då var nästan alla byns pågar och körde skridskor och vi hade kommit upp lite i åren så vi skulle ju så klart smygröka där. Jag visste att far hade som julklapp fått en låda cigarrer (Jonas Ahlströmmer), stora feta cigarrer. Far kunde inte röka dem så de bara låg där till ingen nytta.

Utrustad med, som vi då på den tiden hade, golfbyxor, de bands till benet nertill strax under knäet. De kallades även äppelknyckarebyxor, då ordnade man med så det var ett litet hål i fickans infästning, på det viset kunde man släppa ner äpplena i byxbenet, sedan var det bara att knyta upp eller sticka ner handen genom hålet i fickan för att hämta äpplet.

Ja som sagt då smög jag mig hem för att länsa på de gamla cigarrerna, jag blev väldigt poppis på isen den dagen kommer jag ihåg, tänk er en flock pågar på så där 7-10 år köra omkring på isen med en stor cigarr i munnen

Men rätt vad vet var så började vi bli yra i huvudet å må illa , så där låg vi på tuvorna och spydde, det blev aldrig fler cigarrer, jag kunde knappast i vuxen ålder tycka om cigarrer fast jag rökte cigaretter.

Vi hade stora möjligheter att bygga hyddor på öarna i kärret, material kunde vi hämta delvis på soptippen, gamla korkmattor, plåtbitar, stuprör till skorsten, dunkar till spis m.m.

Oj vad vi byggde och eldade. I dunken slog vi med en kniv upp ett hål i ovankanten där vi anslöt stupröret. För att få det tätt så tog vi lera eller vanlig jord som vi packade runt röret, i ena långsidans nederkant tog vi upp ett litet hål så vi kunde stoppa in grenar och gräs. Ibland blev värmen för stor så tennet smälte som dunkarna tätats med i skarvarna och då kunde de öppna sig , då gällde det att snabbt kunna släcka elden.

Jag tänker ibland tillbaka på hur vi kunde leka och hålla på , Vi byggde lådbilar av gamla barnvagnsunderreden.

Vi var egentligen föregångare till dagens ”mountainbike”. Vi fixade till gamla cyklar som vi hittade i kärret, kapade av skärmarna och rättade ut styrena till ”racerstyre”, satte på mindre hjul framtill och målade dem. Oj vad vi körde i skogen där vi då anlagt banor. Då måste vi ha varit i 8-12 års ålder.

1944. Så började vi bli lite äldre 5-7 år, vi vågade ta oss till byn Förslöv, låg c:a 1 km hemifrån räknat. På den tiden fanns det mjölkaffär där alla tanter kom för att köpa mjölk, grädde, och smör. Det var ju då nästan en daglig rutin. Vidare på den tiden fanns det något som hette knallkork, det såg ut som en vanlig kork men den var uppborrad i ena ändan, däri var det sedan en liten laddning med krut, den trycktes in i en pistol som då avfyrades på vanligt vis med att en pik slogs in i korkens krutladdning som då exploderade.

Vi hade då kommit på att tanterna alltid skulle ha trampan på ett vist läge (högertrampan i övre läge, kl 1) för att komma igång med cykeln samtidigt som de segade sig upp på den.

Vi ställde då i cykelstället in trampan o placerade en kork på kedjan vid drevet å bakhjulet med tappen å drevet delvis i korken så den blev kvar. Sedan var det bara att invänta offret, när de då lagom kom igång på cykeln så small det, däcken var inte så bra på den tiden så det hände ofta att de exploderade, många hoppade av och trodde så var fallet och kunde inte begripa att däcket var ju helt, där stod vi grabbar o gapskrattade åt det hela.

Respekten för äldre och överheten var total, mötte man någon så hälsade man genom att ta av mössa o högt o tydligt säga goddag, gjorde man inte det så blev det rapport hem på något vis.

Överheten i vår by bestod i Prosten, Stinsen, Överläraren och i någon mån Fjärdingsman. Om man hann att se dem i god tid så tog man omvägar för att slippa möta dem.

Prosten Anshelms var en myndig person där ingen vågade opponera sig, detta utom en påg ifrån Fogdarp. Man talade om hur han av prästen blev hunsad för att han svor så hemskt.

Pojken svarade då med sävlig stämma: ”det är min själ andra tider nu”. Detta var (ca 1950).

Stinsen levde som en Kung i sitt rike (stationsområdet), där var 2-3 anställda som bar väskor och höll ordning på stationsområdet. Vi ungar tyckte det var roligt att titta på tåget, men när vi blev för livliga så kom stinsen och körde bort oss, han var väl rädd att vi skulle komma ut på spåret.

Det var föresten ett folknöje om kvällarna att gå och titta på tåget. Stora väldiga ånglok som pustade och rök. Jag har minne av att när de stora tågsätten med godsvagnar skulle upp över Hallandsåsen vid Grevie och det var dimma och lövfällning på höstarna så kunde loken börja slira på rälsen, detta gjorde att marken skakade av vibrationer då loket hoppade på spåret, det var i regel två ånglok som kopplats till tågsättet som på något vis par kördes.

Överlärare Winke, det var en annan person med pondus. Det behövdes inte mycket till hyss förrän man skulle till honom och få uppläxning. Antingen kunde det bli rapp med linjalen på fingrarna eller ett slag på kinden med två fingrar så att huvudet håll på att göra ett varv runt. Pryl i skolan hörde till vardagen, det var alltid någon som fick en uppläxning.

Jag vet en gång, som jag aldrig glömmer, jag hade kallat en flicka för ett öknamn. Flickan talade om det för lärarinnan som hette Märta Lundvall, en mannhaftig kvinna som läxade upp mig, hon formligen slet håret av mig. Jag vet att mor kammade av mig ett kuvert fullt med hår. På den tiden var det inte tänkbart att anmäla en sådan sak.

Skoltiden för mig var en plåga, i dag kallar man det för mobbning.

Jag tänker ofta på hur många affärer, inrättningar och småindustrier mm det fanns i detta lilla stationssamhälle. Jag ska försöka minnas dem.

Conditori Solhäll, i dag 1998 Skoaffär
Charkuteri Heberleins som finns kvar i dag 1998, på väg att läggas ned eller annan regim.
Konsum mitt för bygdegården, borta
Hårfrisörska Olga Söderholm, borta
Möbelaffären Hanssons, Skomakeri i Källaren
El affär Svenning
Hårfrisör Wester
Köttaffär Jönssons
Skrädderi Lundvalls
Knut Hanssons div
Tygaffär Elsa Holmberg
Skomakeri Svensson
Magnussons spec.affär
Kemikalieaffär Kjelanders
Damfrisörska Britta Skagerberg
Mejeriaffär
Persson Torsten Div
Trävaruaffär P B Perssons
Cykelaffär Ohlin
Ebba Ohlssons i backen
Sven Persson Div.
Frisör Strömberg
Karlssons Café
Leksaksaffär vid stn, (öknamn Mollentov)
Bageri Johanssons
Sadelmakeri
Smedja Adlers
Smedja Albergs, Bilverkstad, idag elaffär.
Distriktsköterska Märta Swärd
Skräddare Hoffert
Toffelfabrik Henry Holmberg tillika Brandchef.
Pressbyrån
Strumpfabriken
Margarinfabrik
Likkistefabrik
Blomsterhandel Jönssons
Bensinstn Einar Aringbergs, tidigare kallad Einar Olsson tillika lastbilsåkeri.
Förslövs Sparbank.
Posten
Ja det blev en hel del och det är säkert någon glömd. Hur kunde man få det att gå runt då det var under krigsåren och strax därefter? Där fanns ju ofta ett par anställda på varje affär och folk i allmänhet hade det inte så fett under 40-talet, tillika var det ransoneringstider med ransoneringskort. Det gick till så att när man köpte 1 kg kaffe så fick man kanske det per månad och ett kort skulle klippas av häftet, när det var slut så skulle man gå till kommunens ransoneringsnämnd för att få ett nytt kort. Storleken på kortet bestämdes av hur många man var i hushållet.

1951. Skoltiden var ju för mig en plåga, de sista två åren läste jag inte på en enda läxa, man gick ju då 7 år i folkskola och några månader i fortsättningsskola där man i stort fick lära sig hur man fyllde i postens olika blanketter.

1952. Jag börja på mitt drömyrke efter skolan och det var att meka med bilar. Därför började jag som praktikant på en bilverkstad. Jag fick då som praktikant 15 kr/vecka i lön samt att själv hålla mig med overall, där var jag knappt ett år då verkstaden gick i konkurs.

Då var det till att skaffa sig ett nytt jobb, det blev på en fruktodling, Bjäredalens fruktodling.

Där var det verkligen ett slitgöra.

Vi var t. ex nere vid stranden och lastade tång, detta var ganska jobbigt med grep, för tången hängde samtidigt ihop och var ganska tung, detta användes till att läggas ut runt fruktträden, dels som gödning och att hålla nere ogräset, ogräset (kveg= kvickrot) växte väldigt frodigt och det var en jobbig syssla att hacka gräset närmast träden, där maskiner inte kunde köra, för att inte skada rötterna omkring träden.

Sen var det fruktens hantering, det fanns inte truckar som i dag, man fick hantera dessa lådor som vägde sådär en 20-25 kilo som staplades 9 lådor högt. Man var rätt så mör i kroppen när man håll på med dessa låder en hel dag.

1.plockning i lådor, på morgonen fuktigt o dagg som rann ner längs armen innanför kläderna.

2.lastning ute på vagn.

3.avlastning i kylhuset.

4.hantering till sorteringsmaskinen.

5.efter någon månad genomgång av lådorna för att ta bort det som ruttnat på dålig frukt, efter rensning skulle den lastas och snabbt köras till Findus för att bli äppelmos mm.

6.lastning av lastbilar (ingen truck utan ett transportrullband från lådorna till lastbilen), lyfta ner till bandet upp på lastbilen och då skulle det gå undan. Ja, armarna hängde formligen vid knäna när man var färdig

1954. En dag på våren så sa min fader, att Vägförvaltningens projekteringsavdelning behöver någon pinnapåg att hjälpa till vid stakning av väg mellan Grevie o Hov.

Då var det den 15 maj 1954 som jag började vid vägförvaltningen i Förslöv som praktikant. Då pågick mycket arbete med att bredda och förstärka vägar på Bjärehalvön. Jag minns i dag mycket väl då jag jobbade ihop med en gammal man som var klädd precis som en järnvägsrallare på gamla filmer.

Då var han i 60-årsåldern och hette Gustav Johansson och bodde i Hov utanför Båstad. Det visade sig att han varit i Norrland på järnvägsbyggen. Då talade han om helt otroliga saker om hur de behandlade folket (rallarna) där i Norrland. Man vågade knappast tro på vad han talade om.

Ibland fanns ingen mat utan kocken var ute i en fettgryta som han sparat och tog fett med händerna och la det på bordet där de då med skorpor fick ta av det som pålägg, detta kunde vara så i veckor för maten hade försvunnit på vägen ut till rallarna och deras kock.

Senare har vi fått se filmen om rallarna och en flicka som tog arbete hos rallarna som husmor.

Hela den filmen visar just precis vad han då talade om till stora delar. Då förstod jag att det han talat om för mig var sant. Hur kunde man behandla folk på det viset? Jag frågade en gång, ”varför sa ni inte ifrån om eländet?” Han sa, ”då blev man avskedad och i värsta fall svartlistad”. Det gick inte att få något jobb om man blivit svartlistad, det var därför det bl.a. blev så mycket luffare på den tiden, jag kommer ihåg alla dessa luffare när vi växte upp.

Jag fick arbeta ihop med Gustav Johansson från Hov, han lärde mig hur man ska hantera korp, spett, grep, spade och skyffel. Jag minns att någon mer plikttrogen man går inte att finna på denna jord.

På vägen mellan Förslöv och Grevie så höll vi på att justera slänter och dikena längs vägen, det fick göras för hand. I vägkanten låg en större sten c:a 2-3 meter från husvägg. Gustav tittade på stenen för att leta efter fläcken, där satte han till huggmejseln som formligen försvann in i stenen, det var alltid en fröjd att stå vid sidan om och se på när hann borrade sten. Så var det klart för laddning.

Gustav hade allt i innerfickor i jackan, stubintråd, tändhattar o sprängämne.

Han skar med kniv av gubben, sådär en tre cm, tog fram en bit stubintråd och satte i sprängkappseln samt att han bet fast den i stubintråden med tänderna och laddade. Täckte med lite våt jord från en vattenpöl och jag fick gå en bit bort med röd flagg för att stoppa bilar m. m, jag var rädd så det blev minst 75 m.

Jag såg då Gustav tända på så gick han en bit åt andra hållet så där en 10 meter så small det, men det var inte tillräckligt för att stenen skulle fläckas, Gustav borrade lite till och tog då lite mer sprängämne och upprepade proceduren och se stenen delade sig i tre delar utan att skada husväggen. Genom att han visste var fläcken var så behövdes det inte stor kraft för att klyva en sten, jag minns en gång att jag stod och slog på en sten men den ville inte klyvas fast att jag nästan slog rundslag, Gustav vände lite på stenen lyfte släggan sådär en 75 cm och slog till och stenen sprack. Han sa ”du måste lära dig var fläcken finns, påg”. Det där med fläcken var något som jag aldrig förstod, kunde man det så behövdes inte så stor kraft.

1955. Vinterväghållningen det var ett slitgöra som t e x. sandning, då fick man lasta bilarna för hand, bak på lastbilen satt en sandslunga (roterande tallrik) som fördelade ut sanden, drevs av kilrem till bakhjulet å lastbilen, denna slunga skulle hållas med sand, det gick till så att man hade ett rörräcke runt flakkanten och där fick man då stå i flaket och ösa till slungan, efter hand så lyfte chauffören flaket något så det skulle gå lättare, Tänk er själva stå där och ösa och inte fick man pausa för då blev det mister. Sen kom en spridare som ett litet extra flak som man tippade ner i som då hade hjul med knutar på så hela flaket hoppade och skakade så att sanden kunde spridas ut. Det var en välgärning när de kom för det var säkert inte fritt utan det var livsfarligt att stå på flaket delvis i tipp. Sen kom efter hand nya typer av spridare…….

*************

Strax därefter lämnade Bo Förslöv, arbetade på olika håll, efter utbildning som vägmästare, gifte sig m.m. Han kom att slå sig ned i Åled utanför Halmstad.

Den intresserade kan ta del av fortsättningen genom att besöka hans hemsidor. (Klicka på adresserna nedan)

SM6YEB: http://www.sm6yeb.se

Bo har sänt oss några foton från 1940-talet, vilka bifogas här. Hans mor deltog i husmorsgymnastiken på den tiden.

Husmodersgymnastiken i Förslöv (1940-talet?)

1. Astrid Nilsson (Ebba Olssons affär)
2. Brita Nelson, vattenfabriken (mellan 3) och 4) )
3. Gunnel Persson
4. Maj-Britt Hagander (hårfrisörskan)
5. Eva Svensson (bageriet)
7: Ulla Jennehall
8. Greta Jönsson (Magnussons affär)
9. Effie Eliasson
10. Kerstin Johansson (banken)
11. Rut Svensson, Ranarp
12. Darly Lundahl (Artur Lundahls dotter)
13. Ella Hansson
14. Alice Hallander
15. Brita Nelsson, vattenfabriken

Lottaspel i Åselid

Sittande till vänster: Effie Eliasson
stående, till höger, med cigarett: Birgit Rinemo

Examen i Ruskaby skola. (Åselid, sannolikt på 1940-talet)

1. Elsa Olsson, f. Holmberg
2. Henry Holmberg
3. Inga BrodÚn
4. Ellen Uddman
5. Birgit Rinemo
6. Anna-Stina Ahlstedt
7. Ebba Danielsson (?)