Hans (Hasse) Andersson – en Förslövsbo berättar om sitt liv

Hans. (Hasse) Andersson berättar om sitt liv.

Hans ”Hasse” Anderssons föräldrar var Erik och Sigrid Andersson. Erik gick under benämningen ”Dala Erik” Hasse föddes i samma hus som Arthur Persson.

Det var i slakteriet vid järnvägsövergången i Viarp. Erik köpte fastigheten av änkan Nanny Persson. Hennes man slaktaren Anton Persson avled efter en kort tids sjukdom i lunginflammation. – Nanny arrenderade ut slakteriet ett tag, men såg sig sedan tvungen att sälja.

Erik och Sigrid hade sex barn. Pojke flicka, pojke flicka och pojke (Hasse) flicka. Hasse sade att fadern tjänade mycket pengar på sitt slakteri så Emma fick allt vad man kunde tänka sig.

Hon fick en fin gitarr och andra saker och allt var bra. Men, sade Hasse, fadern ville gärna hjälpa folk och då företrädelsevis genom att gå i borgen och sådant brukar ”ta en ände med förskräckelse”.

När Hasse var två tre år var föräldrarna tvungna att lämna gården och istället flytta till Starby. Där skaffade fadern ett slakteri, men det var svårt att få rörelsen att gå runt och familjen blev tvungen att även lämna detta.

Familjen återvände hit, närmre bestämt till Fogdarp. Hasse var då 3-4 år år gammal. Hans farfar, Karl Andersson, hade haft ett slakteri där som vid tiden för familjens återflytt drevs av Eriks broder Gustav.

Slakteriet låg i gården efter vägen till Stenhotten, från Förslöv räknat. Eriks andra broder hade ett slakteri i Hjärnarp. Erik hjälpte Gustav med slakteriet, men när detta slakteri började gå dåligt fick familjen flytta igen och då till Förslöv. Då var Hasse sju år och året var 1929. Huset de flyttade till hade ägts av plåtslagare Arkenholts, där han haft plåtslageri i uthuset. Köpeskillingen var 3800 kronor. Huset var andra huset på vänster hand efter ”Korgamagarens” , Sture Johansson.

Uthuset byggdes om till tvättstuga med två rökugnar, där Hasses föräldrar rökte korv och skinka åt folk. På vinden förvarades sågspånen till rökugnarna. Det blev ofta Hasse som fick ta cykeln och cykla ner till toffelfabriken för att  hämta sågspån, som han ”grävde” fram från ett trångt utrymme under sågen.

På tomten saknades brunn så vatten fick hämtas på en ödetomt lite västerut. Hasse började första klass i skolan bredvid brandstationen (Slammarps skola) och lärarinnan var Ellen Oldén. Hasse gick sju år i skolan och de flesta åren hade han som lärare Folke Lundvall, som var mycket snäll. En episod som Hasse berättade var att de var några pojkar, som var befriade från sång då de sjöng så dåligt. De fick istället hjälpa några dagarbetare som sågade och klöv ved (de hade 3 kr om dagen för det arbetet). Barnen bar in den kluvna veden i uthuset och då sjöng de under tiden.

De märkte inte att fönstret hade öppnats och barnen, som hade sånglektion, stod i fönstret och lyssnade. Då frågade läraren ”var dom eller vi som hade sånglektion”. Under en period hade Hasse Vinke som lärare och han slog ofta barnen på fingrarna med den vassa kanten på linjalen.

Hasses far fick gå upp och tala med Vinke och sade att ”slår du Hasse en gång till så kommer du att få slag tillbaka.”  Därefter slog Vinke inte Hasse mer. De skolkamrater Hasse kom ihåg var Ingrid Adler, Eva Holmström, Ingrid Mattsson, Eina Andersson och Malte Karlsson

Skälet att han kom ihåg Ingrid och Eva var att de som var bäst i matematik fick sitta längst bak och Hasse, Ingrid och Eva turades om att vara bäst. –  De hade libland utfärder bland annat till Per Påls skog. En gång gick färden ända ttill Röstånga där man skulle bese en stor ek. Det var enda gången ungarna gjorde en resa utanför Förslöv.

Hasses tre år äldre syster led av epilepsi och fick därför inte fullfölja sin skolgång. – Sedan deras mor avlidet,  gick systern  bort och hjälpte folk  med  trädgårdsarbete och som extra hjälp hos lantbrukare, t.. ex. med betor. Hasse fick ofta se till henne, och detta gjorde att han hade svårt att vara tillsammans med andra barn, som då inte förstod Hasses speciella situation och tyckte att han var ”lite konstig”.

Han blev dock vän med ett par riktigt trevliga grabbar. Det var Sven Ingvar Olsson och Axel Wennergren, vars föräldrar hade caféet vid Järnvägstationen. Det var dessa båda pojkarna som ledde lekar och sådant och de tog sig an Hasse, som därigenom fick kontakt med resten.

Många av de ungdomar, som efter skolan inte började i jordbruket, åkte till Ängelholm för att arbeta. Många tog arbete på Metallfabriken. Det var en farlig arbetsplats där många arbetare skadade sig, så Hasses föräldrar motsatte sig därför att Hasse skulle arbeta där. – Han började istället på Timmergården, där han först arbetade med att rensa bräder från spik. Bräderna hyrde Timmergården ut till byggmästare som använde dem till gjutformar.Hasse blev mycket god vän med Sune Ljunggren och fick därigenom allehanda arbetsuppgifter, t.ex. paketerade han spik.

En lika gammal arbetskamrat var Åke Nilsson, som bodde i en banvaktstuga i Vadebäck. De båda levererade ofta kol till bagare Johansson.  Kolet skulle tömmas innanför en smal dörr i uthuset dit tillträdet var svårt. Åke, som var stor och stark, tog en dag ordentlig sats med den stora säcken med påföljd att både dörr och karm trycktes ut. – Därefter insattes en större dörr.

En dag bad P.B. Persson honom att börja arbeta på en möbelfabrik uppe i Dala. Där fick Hasse hjälpa till med lite av varje. En gång i veckan bad P.B. Persson honom berätta vad de gjort på fabriken. Hasse förstod inte förrän långt senare att det han berättade för P.B. Persson på så sätt kontrollerade verksamheten i fabriken. Förmodligen hade P.B. Persson något ekonomiskt intresse i densamma.

Hasse var aldrig arbetslös, eftersom han hade småjobb överallt. Ofta fick folk vänta ett par dagar,  innan han kunde utföra önskat arbetet. –  Han arbetade på Margarinfabriken och Såpfabriken. – Han hjälpte Elsa Holmberg, innehavarinna av sybehörsaffären eftersom hon behövde hjälp med trädgårdsskötsel och att rensa gångarna bakom huset. –  ”Du vet väl vem Elsa Holmberg var?” sade Hasse. ”Ja”, sade jag, ”det var min mor”. Det förhållandet kände inte Hasse till. Hasse berättade, att Elsa, som var några år äldre, var mycket trevlig och skojfrisk. Han berättade följande episod:

De hade verbalt skojat ett tag och då kallade hon in honom i det lilla hönshuset och bad honom titta efter något i foderlåren. När han stod där med huvudet ned vräkte hon ner honom i låren och satte sig på locket och började sjunga. –  Den mest avlägsna arbetsplatsen var i Mjöhult (på Kullahalvön).

Hasses far sålde även kycklingar och höns. Han hämtade många på ett ställe vid ”Bladsá Backe” i Lilla Hult. Han hade själv liten uppfödning och hade äggkläckningsmaskin. Av alla vi fyra barn som ”blev över” (en dog liten och Signe, som hade epilepsi dog vid cirka femton års ålder) var det ingen som ville äta kyckling eller höns. –  ”Vi har plockat så många gamla höns, så det gick inte”.

Hönsen skållades  i bygegrydan och plockades därefter. Fadern körde ofta till Helsingborg och torgade där. – Äggkläckningsmaskinen hade han lånat av Herman Holmberg. Det var en stor maskin, som hade plats för 100 ägg. Uppvärmningen skedde med en fotogenlåga där  överskottsvärme ventilerades bort vid behov genom ett system av kopparstänger som vid för hög temperatur vidgades och därigenom  öppnade en vädringslucka.

Vid ett tillfälle när Hasse var ungefär tio år och var hemma och passade Signe (eftersom föräldrarna var ute och sålde potatis) upptäckte han, att det brann i uthuset i äggkläckningsmaskinen. –  Hasse lyckade släcka branden och fick stor uppskattning för detta. Bland annat fick han följa med till Halmstad vid ett senare tillfälle för att sälja potatis.

Det var mycket svårt att bli av med potatisen. Plötsligt kom en man från Tylehus  och köpte hälften av potatisen. Det var Hackvin, som körde lastbilen, en tretonnare, åt oss till Halmstad. Mor, Hackvin och jag körde ut till hotellet. Far stannade kvar för att försöka sälja resten av potatisen.

När vi kom till hotellet tippade vi av potatisen och gick upp för att få betalt. Ägaren till hotellet gick då ner och tittade på potatisen och sade ”jag har inte beställt någon potatis, men jag behöver dem, så säg bara vad ni vill ha betalt”.

Vi hade, förstod vi, lastat av potatisen vid fel hotell. Efter att vi hade blivit bjudna på kaffe i den stora salen körde vi in och hämtade resten av potatisen och levererade dem till rätt hotell.

År 1939, när Hasse  var 17 år  och var på hemväg efter att ha lämnat kycklingar i Båstad, började kyrkklockorna i Förslövs kyrka ringa, eftersom andra världskriget börjat (1 september 1939).

Under en tid, när jag var 17-18 år,  bodde jag hos min faster i Höganäs och arbetade då  på en fabrik söder om Höganäs, där man gjorde potatisflingor till militären. Jag städade och utförde allehanda småsysslor. Efter ett par dagar sade chefen: ”Du kan väl köra maskinen”. Jag fick då arbeta i skift och tjänade mycket pengar. Där arbetade jag ett bra tag.

Jag hade arbetat från och till vid Såpfabriken och strax efter att kriget brutit ut kom kemiingenjör Arvidsson och sade:  ”nu får du ta hand om detta”. Det var jag och ”Edvin i Krogen” som skötte det. På grund av ransoneringen (pga kriget) tog sojaolja slut, och vi fick  använda tallolja i stället. Efter ett tag skötte jag det själv och kokade ett par tre ton i taget.

Förutom att vi lade såpan i tunnor gjorde vi halvkilospaket. Man lade då såpan i en ränna, där det fanns jämnt placerade spår för varje halvt kilo. Man använde en platt spade, som var bred som rännan. Den flyttade man till spåren och tryckte den ned i såpan som fastnade på spaden. Såpbiten som fastnade hade formen av en mindre tegelsten och den lade man på ett glanspapper och därefter vek man ihop papperet till ungefär som dagens smörpaket. – Värmen fick vi från den ångpanna, som fanns sedan man gjorde potatismjöl i fabriken, men ångpannan var såld. (??)

Fick vi tid över gjorde vi kristallsoda. Vi fick kalilut som kom i plåttunnor och så tillsatte vi något, vad kommer jag inte ihåg och hällde upp det i smala långa plåtrännor, som blivit kvar sedan där var potatismjölfabrik. Efter ett par dar hällde vi av vatten och kvar var kristaller som var kristallsodan.

Vi kokade även tvål av kokosfett och lut och parfym. Massan lade vi i långa träramar och så tog vi en tråd och formade det. Sedan skar vi det i bitar som vi lade i en fotpress för att göra formen på den färdiga tvålbiten.

Arvidsson (kemiingenjören) gjorde även träkol uppe vid Per Påls. Han fick hjälp av Edvin men de två tillsammans fick mycket lite utbyte av framställningen. Det var väl det manuella med att medelst luckor reglera förkolningen, som inte sköttes på rätt sätt. – Arvidsson kom då en dag till mig och sade att ”kan inte du ta och göra träkol till mig här”? Jag fick betalt per säck. Jag skötte milan minutiöst och fick ut dubbelt så mycket som tidigare och tjänade bra med pengar på det.

Ägarna till det hela var bl a Folke Persson, som bodde bredvid Heberleins och dit Hasse gick för att hämta ut lönen och samtala med saker, som rörde produktionen på fabriken.När det gått en tid blev det ransonering på oljan så tillverkningen tog slut.

Därefter började Hasse på Bjäre Industrier där äpple-och päronmos tillverkades. Hasses far sålde massor av äpplen dit. När de hållit på något år byggde de ett långt valv som lagerlokal. Det var Hasses far, som sålde massor av morötter, vilka lagrades i detta valv. Men de hade glömt  behovet av luftningen vid golvet så allt ruttnade.

Bönderna fick vad de ville ta och kunde rädda en del genom att lägga det i bäcken för då försvann det ruttna och resten kunde de gödsla grisarna med. Jag undrade vad de skulle använda morötterna till och fick till svar, att det skulle blandas i äppelmos för att dryga ut det för det var ingen, som skulle märka det.

Moset förvarades i stora långa fat som lades ut på åkern. Moset syrasattes och blev grå, men syran gjorde att den inte kunde jäsa, allt detta för att kunna bearbeta mosen under vintern. Hasse skötte även ångpannan där. – När Hasse hade varit och dansat på söndagskvällen gick han direkt dit för att starta upp pannan så där blev ånga till morgonen. Nils Santesson och Hasse delade på skiftet att sköta ångpannan.

Efter militärtjänstgöringen som Hasse gjorde som malaj på Berga i Helsingborg fick han inte börja igen på Bjäre Industrier. Året var 1942.

”Åk till Landskrona” sade folk ”där finns jobb”. – Först arbetade Hasse på Thulinverken i smedjan, men efter en kort tid flyttade han över till Öresundsverken där han arbetade i tio år. Hasse läste lite på egen hand och fick en utredningsbok av Margot (blivande hustrun) där det bland annat stod om ytutbredningar. De fick reda på detta på Öresundsverken, så han skickades upp på mallvinden för att hjälpa till  – Här i intervjun berättade Hasse, att han varit med i Godtemplarordens ungdomssektion sedan fjortonårsåldern och fått lära sig mycket både som kassör och vice ordförande.

I Förslöv hette logen Vintergatan och det var bagare Strömberg som var ordförande. Föreningslokalen var på Åselid och de träffades var fjortonde dag. Efteråt gick de ned på dansgolvet och dansade till medhavd vevegrammofon. Brita Strömberg lärde Hasse att dansa. Aktiviteterna bestod mest av föredrag, men de hade även revy ett par tre gånger om året och då fylldes Åselid med folk.

När han då kom till Landskrona gick han till logen Tempelriddarna och blev medlem där och blev väl omhändertagen. Även Hasses tillkommande sökte medlemskap där utan att han visste om det. Hasse berättar att de hade ”så fantastiskt trevligt och de blev så goda vänner”.

Vi var med ute på olika saker. När vi gick på stan kom ”gubbarna” fram och kramade om oss. Med ”gubbarna” menade han de äldre i logen såsom disponenten för Sockerfabriken, överläraren på Tuppaskolan, möbelhandlaren mm, så kallat ”fint folk”. Logen hade en jättefin kolonistuga vid Citadellet och där var de ofta. Logen hade svårt att få unga människor dit. – När Hasse sedan skulle sluta på Öresundsvarvet ville han även ha ett intyg från logen och gick då till överläraren för att få ett sådant. Hasse hade även med ett fint arbetsbetyg från Öresundsvarvet.

Överläraren såg detta varför han sade ”Har du arbetat på Öresundsvarvet, men hur kan du det med så fina händer”? ”Jo”, sade Hasse, ”jag har alltid haft handskar på mig”. Då skrattade överläraren rakt ut, och Hasse förstod att de tagit dem båda hela tiden i logen för att ha tillhört en annan nivå än de gjorde.

Hasse hade haft ont i ryggen och läste då en verkmästarkurs på NKI. Han hade under kursens gång ingen människa att fråga, men fick trots det ett bra betyg. – Med sina papper sökte Hasse arbete på ”Ättikan” i Perstorp och då blev Hasse och en arbetskamrat sända till Stockholm för att testas på Arbetsledarinstitutet. De var där i tre dagar och proven var både praktiska och teoretiska. När de kom hem berättade personalchefen, att Hasse hade fått ett väldigt gott betyg däruppifrån och blivit anställd.

Ett av de första uppgifterna var att ta sig an den stora kassationen i en laminatpress. Efter att ha justerat mallarna upphörde all kassation till allas belåtenhet. – En annan arbetsuppgift var tillverkningen av fönsterbänkar. De var i olika längder, bredder och tjocklekar och detta sammantaget gjorde, att man fick stor kassation i pressen. Hasse såg under arbetets gång, hur maskinen bäst arbetade för de olika variablerna och gjorde upp en kurva, som han hängde på väggen. Sedan ställde man in maskinen efter den och kassationerna var borta.  En dag kom överingenjören ned och såg kurvan och tog den med sig. Efter ett par dag kom han igen med den inom glas och ram och frågade då hur kurvan kommit till stånd. Hasse berättade då att han gjort den efter olika prov.

Företaget bad Hasse att utbilda sig och de skulle stå för kostnaderna. Åren 1956-1958 gick Hasse på Hässleholms Tekniska Institut och blev ingenjör. De gav också Margot ett arbete. När Hasse kom tillbaks blev han produktionschef. – Hasse och Margot har inga barn därför har de haft tid att bese nästan hela världen utom Antarktis och Arktis.

Hasse slutade som pensionär i Perstorp året 1982 och flyttade till sommarstugan i Himmelstorp i Förslöv som han byggde ut till åretruntbostad.

***********

Nedskrivet år 2003 av Anders Ragnarsson, som intervjuade Hasse Andersson.

Bearbetat för nya versionen av hemsidan år 2012 av E.H: Detta är en mycket tänkvärd berättelse, som rekommenderas, inte minst till yngre läsare. Den avspeglar hur arbetslivet kunde gestalta sig för en ung Förslövsbo för bara lite mer än ett halvsekel sen och illustrerar bra den snabba samhällsutvecklingen under bara ett par generationer.