Intervju med Arthur Persson

Intervju med Arthur Persson nedtecknad av okänd intervjuare.

Artur Persson, Förslöv, var en välkänd person i Bjäre. Jag fick förmånen att träffa honom några månader innan han, 95 år gammal, dog hösten 1998. Framför mig sitter en grånad gentleman med mycket gott minne och imponerande berättartalang. Rösten är stark och klangfull. Språket är mustigt. Hans målande framställning får en extra krydda genom att han ibland ger meningarnas slutord en stigande rytm. – Far var slaktare och byggde ett slakteri här i Viarp. Han dog 1910, jag var sju år. Mor arrenderade då ut slakteriet till fars dräng Edvard Johansson från Killebäckstorp. Sedan sålde hon det till Erik Andersson. Mor byggde då detta huset och vi flyttade hit 1916. Efter mors död 1926 bodde en av mina systrar här, men ett par år efter det jag kommit hem från Stockholm löste jag ut töserna. På den tiden fanns det inga änkepensioner. När far dog tog inkomsterna slut förutom 250 kronor om året i arrende.
Berätta om åren i Stockholm.

Jag var hos Fritz i Vanstad i fem år, mer som familjemedlem än dräng. Man visste ju hur allt skulle snurra på ett bonnaställe. När det ena var färdigt så var det till att börja på det andra. På vintrarna körde vi bränne hos Anton i Århult och i Kullaskogen. – Under kristiden kom det inte in någon kol till Sverige Artur Persson fick så sanatoriet i ett både långt och Vejbystrand fick händelserikt liv. börja elda med bögebränne i sina stora ångpannor. Där gick en lång rad med hästaskjutsar genom Vanstad varenda dag. En konkursfärdig hjärnarpsbo blev smått förmögen på detta genom att han kom över stora skogar på åsen. Fritz Johanssons svärfar Elof Salomonsson i Tiarp deltog också i dessa leveranser men han ställde lassen vid Karljohans i Vanstad. Där tog jag över och fortsatte till Vejbystrand.

Hur var det nu med Stockholm?

Jag mönstrade på våren det år jag fyllde 20 år. Året därpå den 28 maj skulle vi rycka in till I 16 i Halmstad på ett och ett halvt års värnplikt med 50 öre om dan. Jag hade slutat mitt jobb i Vanstad i oktober och inte fått något nytt så jag fick hålla mig till min gamla mor. En kväll satt jag och min kamrat, Gunnar Axelsson hos Karl Thor, som legat värvad vid K5 i Helsingborg, och spelade tolva. Då sa Karl: ”Ni e norra rediga fä som inte varvar jarr, norr ni ska ligga ude så länge. Då får ni mer betalt”, – Grundlönen var 50 kr/mån för en volontär och vi hade bara 15 kronor som beväringar. Vi skrev till en värvningsbyrå i Stockholm och blev antagna till Kungliga livregementets dragoner, packade våra väskor och reste. – Vi hade tänkt oss en liten anställning på två år men när vi kom in till skvadronsadjutanten sa han: ”Den kortaste anställningstiden i kavalleriet är fyra år, det är bara och skriva på”. – Vad skulle vi göra? Vi hade inte pengar så vi kunde resa hem igen. Gunnar Axelsson slutade efter fyra år men jag fortsatte. Den anställningen varade i tre år. Jag var utbildad till hovslagare. Det var nästan som ett civilt jobb. Vi var 70 stamanställda varav två veterinärer. Du förstår, det fanns 500 hästar som skulle hållas i trim. Nästan varje dag var det operationer som vi fick medverka vid.

Hade du inte med trupp eller beväringar att göra?

Bara vid fältmanöver och sånt. Då var vi ute med utrustning och allt för att kunna spika på en sko om nån häst tappade en i terrängen. Du förstår, en häst kan inte gå utan skor länge utan att foten slits upp. Upplevde du någon pennalism? – Egentligen inte. Första året, när vi var bassar, blev vi väl jagade lite extra, det var en eklut som alla skulle igenom. Andra året, när vi blivit korpralskoleelever, var det vi som gav igen för gammal ost.

Vad gjorde ni på fritiden?

Jaa. Jobbet varade ju till klockan fem, och sen skulle vi ha mat så det blev mest att sitta på luckan och prata och spela kort eller gå på markan och dricka kaffe. Skulle man ut på stan fordrades permission. Så egentligen var vi innestängda innanför grindarna. Och så var det ju det att första årets lön var 50 kronor i månaden. Av dessa drogs 15 kronor som sattes in på en bankbok. De pengarna, som kallades Kornmisarvet, fick man ut när anställningen var slut. Lönen ökade efter hand. Det sista året hade jag 194 kronor i månaden plus mat, logi och kläder – det var mycket bra betalt. – Det fanns de som slutade och fick anställning vid polisen, brandkåren eller spårvägen. Deras grundlön var 220 kronor i månaden, men då fick de hyra ett rum hos nån tant och betala 30 kronor i månaden för det och så fick de förse själv och hålla med civila kläder.

Reste du hem och hälsade på?

De e klart man de gjorde. Det kunde bli vid midsommar och jul för då hade vi uppehåll i 14 dar.

Var du med på högvakten?

Ja, det förekom, men inte så ofta, sen jag kom till hovslageriet hade jag inte med det att göra. Dragonerna och Hästgardet hade högvakt två gånger i månaden vardera, alltid på söndagarna. Hästgardet, K l, var konungens eget rangregemente. – Jag var med 1929 när överste Göran Gyllenstjärna avtackades som regementschef för Hästgardet. Han skulle bli kavalleriinspektör och general. Det var uppställning på Ladugårdsgärde med sex regemente med flygande fanor och klingade spel.

Sen bar det hem igen?

Ja. När jag var hemma på sommaren hade det ryktats att det skulle bli nya poliser i socknarna. Då gick jag ner till Elof Troedsson och frågade om det var någon ide att jag sökte tjänsten. ”Kommer du hem och söker tjänsten kan jag nästan lova dej jobbet”, svarade han. När det stod som höjast pau gick den gamle fjärdingsmannen till Elof Troedsson och sa: ”Får jag inte behålla tjänsten så får ni ta både mig och min fru på fattighuset, för jag har inget annat att leva på”. – Så blev det och jag fick söka mig annat arbete. Dan efter att den gamle fjärdingsmannen var död ringde landsfiskal Liljeberg från Båstad till mig och sa: ”Kan du börja i morron?” Då var jag hos Hjalmar Gustavsson i Billesholm. Vi borrade efter kol och tjänte bra pengar så jag blev vid det.

Var Du nere i gruvan i Billesholm?

Nej, vi borrade för att ta reda på var kollagren fanns. Vi använde ett stötborr, en stor mejsel. Materialet spolades upp med hjälp av vatten under tryck. När vi kom till flötsen (det kolbärande lagret) blev spolevannet svart. Då hade vi mätt rörsträckan och kunde säga på centimetern hur djupt där var till kolet och även hur tjock flötsen var. – Början till hela kolbrytningen var att det kom en tysk och borrade efter vatten på Engeltofta och gårdarna där omkring. När han lämnade Sverige övertog Gustav Pålsson i Vantinge borregrejet. Han hade varit med tysken och lärt sig. Gustav och hans tre pojkar fortsatte att leta efter vatten åt folk. De anlitades sedan av Höganäsbolaget som ville ha reda på hur kolet låg. För varje borra skrevs ett protokoll och en kopia skickades till statens geologiska institution. Alla dessa protokoll finns bevarade.

Hur drevs borren?

Från början med handkraft. Det var en ställning med en bom med trilla och länk. När man tryckte på bommen lyftes borren upp och sedan fick den falla ner av sin egen tyngd. Borret förlängdes och rör kopplades på efterhand. Då blev det hela tyngre och borrkraften ökade. Senare fick vi en Avancemotor.

Vad blev det sen då?

Jag var maskinist hos Per Pålsson vid potatisfabriken i tre kampanjer. Han hade varit i Amerika och fått ideer. Han köpte en nerlagd stärkelsefabrik i Blekinge. Med hjälp av muraremästare Elof Olsson i Hjärnarp och snickaremästare Rantzow i Förslöv flyttades materialet hit och en fabrik byggdes. Det blev en stor tillgång för bönderna som nu kunde leverera potatis till fabriken och få betalt för dem med detsamma. När det gick bra blev det tio säckar stärkelse om dan. Den bästa potatissorten var Voltman som hade högst stärkelsehalt. – Fabriken drevs av en ångmaskin. Den var på åtta indikerade hästkrafter som motsvarade 40 motorhästkrafter. Anläggningen omfattade också stenkross, takstickehyvel, cirkelsåg, ramsåg och kvarn.

När var detta?

En bit in på 1930-ta1et.

Så har du rögad fläsk också.

Ja. När detta huset byggdes gjorde man också en rökugn. Det var mors änkepension. De som inte hade någon inkomst fick svälta. En del gick och hjälpte det fina folket och hade då en krona för en hel dags skurning och tvättning. När jag övertog huset fortsatte jag med rögeried. På somrarna när jag var ute på andra arbeten hjälpte min fru till i rökeriet som vi drev i 38 år.

Berätta lite om din familj.

Jo, ser du, det hade kommit en tös hit som började arbeta på hotellet. Hon hette Marta Hallbäck och kom från Gånarp. Det blev bra mellan oss och vi gifte oss 1937. Med tiden fick vi tre pojkar; Arne, Sune och Åke. Det har gått bra för dem. Arne arbetar i Stockholm inom databranschen, Sune är anställd vid Televerket och bor i Ängelholm och Åke är eltekniker i Ängelholm.

Du har sålt symaskiner också, gick det bra?

Ja, jag levde bra på det. Mot slutet sålde jag 50 maskiner om året här i häradet. En gång anordnade jag en sykurs hos Sandor Karlsson i Varan. Det blev så många anmälningar så vi fick köra en kurs på förmiddagen och en på eftermiddagen. Den sista veckan blev det knydegille. Jag hyrde godtemplarlokalen och köpte kaffe och töserna bakade. Det kom över 100 personer. En av töserna var förlovad med en radiohandlare i Båstad. Han kom med radiogrammofon och skivor, så det blev musik och dans. Jag sålde 16 symaskiner på den kursen. Det var rekord i hela Malmöregionen. – Så kom kriget. Som gammal militär räknade jag med att bli förste man på skansen att bli inkallad. Det skulle byggas betongfort här nere vid kusten, den så kallade Per Albinlinjen. Jag anmälde mig som maskinist. Vi började vid Hongabaded och slutade på kajen i Torekov. – När kustförsvarskompanierna bildades hamnade jag på l0:e kompaniet i Vejbystrand. Vi hade ansvaret för fem fort. På varje ställe fanns två pjäser med skytt, laddare, ammunitionslangare och chef. Sammanlagt sju man. Det fanns träbritsar, kamin och telefon i varje fort. – Jag var chef för trossen som stod för matlagning och uttransport till forten tre gånger om dagen. Senare blev jag vaktchef i fortet i Torekov. I ett hus ute vid hamnen var rullgardinerna nerdragna om dagarna. Det tyckte vi var mystiskt. Ryktet gick om nattpatruller som gick ut från Torekov och räddade judar och flyktingar i Danmark. Det kanske var besättningen på dessa båtar som låg och sov i huset på dagarna.

Hur roade Ni er i ungdomen?

Jaa, det fanns ju dansbanor lite runt om: Sommarlust i Margretetorp, Björkelund i Äspenäs, Hulta dansbana, Åselid här i Förslöv och Ryets bana i Hjärnarp.

Minns du vilka som spelade på Ryet?

Det fanns en som hette Harriton oppe från åsen. Han spelade dragspel tills han miste vänstra näven i en olyckshändelse. Och så var det Hjärnarpssextetten förstås. Det var Österlinnarna på basuner och Målarepaugana, George och Henry, som spelade kornett. Jag begriper inte hur dom kunde spela så bra – vanliga människor utan nån sorts utbildning. Så fanns det en blåsorkester i Barkåkra och en i Skottorp. Andersson på Åselid kom från Skottorp där han blåst B-kornett. När Skagerberg kom till Förslöv startade han en orkester här.

Gick det lugnt och städat till vid danserna?

Inte alltid. Du vet, det har alltid funnits bråkstakar som muckat gräl och startat slagsmål. Det fanns flera sådana i trakten som fördärvade många tillställningar. På Hultabanan fick min morbror en brännvinsflaska, med brännvin i huvudet. – Han fick skåred itu hoded så bloed flöd ikring. Den som slog, Fritz hette han, reste till Köpenhamn och inväntade en båt till Amerika och kom aldrig tillbaka. – En gång på Ryets bana höll det på att gå riktigt galet. Jag stod och pratade med en som hette Bror. Då kom en drummel från stan, han hette Johan, och gav Bror på käften. Det slutade med att Bror drog kniv och gav Johan ett dj-a hack i halsen. Han kom till lasarettet och blodet stoppades innan det rann av honom alldeles. Det sas att Bror fick betala några hundralappar för att det inte skulle bli rättegång. Men Johan blev sned i nacken för resten av livet. – I Margretetorp fanns det en som hette Sture. Han var osams med en skräddare där. På nåt jäkla vis fick Sture tag på en pistol och gav sig i väg för att skjuta skräddaren – men när han kom i farstun gick skåded au i böjselomman å svedde laured och kulan gick ing i foden.

Du har inte sagt något om skolan. Hur var den?

Det var vanlig folkskola. Det är inte mycket att säga om den. Jag hade en farbror, Wilhelm Ljungfors, som från början hette Persson. Han var född i Västra Ljungby i Förslöv. Av detta blev det namnet Ljungfors. Min far hjälpte honom med pengar till studierna så att han kunde ta mogenhetsexamen 1898. Han blev sedan läroverkslärare. – Vad fick jag göra? Jo jag fick bli korycktare i Vanstad. Tjugofem svarta kojäklar som åt och gjorde motsatsen från morgon till kväll. Och trettio grisar skulle jag sköta om. Varje dag fick jag mala och koka två grytor rabbor till dem. Det var inte alls roligt. Då gick jag ner till Frits Johansson i Vanstad och fåste mig som dräng, för ryktare skulle jag inte bli. Ryktare var en mycket simpel person. – Jag minns julaftonen när vi skulle tvätta oss och storstedrängen (äldste drängen) skulle raka sig. Han sa: ”Gå in och hämta en tvätteskål med varmvann”. Javisst. Då ville jag låna skålen efter honom, men icke, inte en ryktare. Sista veckan innan anställningen tog slut på hösten kände jag mig dålig och säckade ihop -jag hade fått Spanska sjukan. Då bäddade man ner storstedrängen i boningshuset. Han kunde ju inte ligga hos en sjuk människa i drängkammaren. En dag kom bonden och frågade om jag ville åka hem i stället för att ligga där i stallet. Det ville jag naturligtvis och blev skjutsad hem till mor – så blev dom ju av med mig.

Det fanns väl inte så mycket medicin heller?

Nä, men vissa sjukdomar gick att bota. Mor fick inflammation i ett bröst när min lillasyster var född. Då kom barnmorskan med en stor väska, det var en likadan som många bönder hade för där gick precis fyra liter brännvin i den. I väskan hade hon blodiglar som hon lade på mors onda bröst. Det glömmer jag aldrig: att sådana svarta rälia djur skulle krypa på min mor.

Hur var det att växa upp utan far?

Fattiga faderlösa barn var det skottpengar på. En gång kom jag på Sigurdsstreet, vägen kallades så för att det bodde en dam där som varit i Amerika ett tag och nästan glömt bort att prata svenska. Hennes man hade fått arbete vid Panamakanalen och under tiden fick frun bo i Förslöv. Då mötte jag en man som utan vidare gav mig ett kok stryk. Några andra pojkar hade gjort hyss och skyllt mig för det. – Jag hade fått en ny mössa en gång. Då tog en tös, som hette Edith, den och slog den i en vattenpöl på vägen. – Det var förresten fattigt och eländigt för många. En kvinna som hette Lovisa hyrde i ett uthus som var så dåligt att vattnet på kaffekitteln ibland var fruset på morgnarna. Hon skulle betala fem kronor i månaden i hyra men hade varken pengar till hyra eller mat. Hon gick till fattigvården och bad om hjälp: Vi kan betala hyran men maten får du själv tjäna till, var va svar hon fick. – Jag kan avsluta med ett exempel på åldringsvård anno 1914: Vi var några pojkar som lekte utanför ett hus. Där bodde en man och hans två döttrar. De hade tagit hand om en gammal gubbe mot att de skulle få hans förmögenhet på några tusenlappar. Då kommer en av tösena ut och skriker: ‘Nu har den rälie gobben gjort i sängen igen. Ad han ente kan si ifrau. ”Kom ud mä gobbadj-n så ska jå vänjan au mä å skita i sängen”, säger tösenas far. – Då kommer de ut med den gamle emellan sig. Han är barfota och i bara skjortan. Husägaren går fram till brunnen, lyfter på locket, drar upp en spann vatten och slår det utefter ryggen på den gamle som skrek så jämmerligt att jag kan höra det än. -Oh vet du, det hjälpte. Åtta dar senare var gubben död i lunginflammation.

Ja Du Artur. Du har varit med om mycket.

Jag brukar säga att jag har haft alla sorters yrken utom tre: präst, klockare och begravningsentreprenör.

Du kanske hade blivit en bra präst. Du har lätt för att prata.

Kanske har jag varit det i ett tidigare liv. Jag har en känsla att jag levt ett tidigare liv – i Indien och där dog jag på grund av ett ormbett. Kanske inbillning kanske inte, vem vet var våra själar irrar omkring.

Funderar du mycket på sådant?

Nej det gör jag visst inte. Det kvittar hur mycket vi vet och hur duktiga vi än är så vet vi ju egentligen ingenting om vår tillvaro. Man får ju säga att det är konstigt: vi har våra vikingars asar, vi har indianernas Den stora anden, vi har vår religion, och muslimer har sin- Vart pekar de hän alla – till samma ställe -långt borta.