Arthur Persson berättar för åhörare på Ängahällan

Förslöv

Arthur Persson berättar för åhörare på Ängahällan. (och visar kort som vi inte fått tag på) (Åhörarnas frågor är också nedtecknade)

– Det är meningen att jag skall tala om det här gamla samhället Förslöv. Och innan järnvägen kom 1885, så var här ett litet samhälle med två bonnaställen på den högra sidan eller västra sidan järnvägen och på vänstra sidan låg där ett ställe. Och där var på samma gång litet gästgiveri och skjutsstation. Och när då järnvägen kom då 1885, så byggdes det så kallade järnvägshotellet. Och där blev en källarmästare. Och den gamle skjutsbonden, han hette Mårtensen, han byggde det nya huset, (1) där som blixtchaufförn har bott. Om ni vet vilket jag menar?

– Så revs den gamle gården, och jag har för mig att han sålde jorden till Per Pålsson. Sedan blev det ju det att här blev byggt ett mejeri. Och vilket år det byggdes vet jag inte. Men faktum är det förstår ni, att det första mejeriet det fanns nere på Vystorpsbostället. Om man körde rakt in och rakt fram, så kommer man på en viter länga, som sedan personalen hade som omklädningsrum, matsal och sånt. Där var det gamla mejeriet. Och när det las ner, så håldes där aktion, och allt möjligt såldes. Det jag har här och visar, det är en grej, som de som de fyllade med mjölk upp i halsen. Också är här grader, och så gick grädden upp. Och när där var aktion någon gång, så var min far där ner och köpte en låda. Och där var bägge och en sådan flaska till. Och den andre gav jag till nabbon Gunnar Larsson, när han fylla femtio år, han var mjölkbedömmare, med lite blommor i. Och så har vi denna kvar. Vi kan låta den gå runt, kan ni titta på den. Den är ju som man sa hundra år gammal.

– Ja, det var mejeri där nere på den tiden.

– Och sen så när mejeriet var byggt, så fanns det ingen bro här nere, som bron är nu. Utan då fick alla mjölkaskjutsarna komma här ute och komma runt om. Och komma ner till mejeriet och all trafik där. Men så klagade mjölkkuskarna på det. Så byggde mejeriet en bro. Och innan järnvägen kom, så låg där Åkagård, det låg där, som nu mejeristabostaden finns. Och det var ju nära till bäcken, och där var en egen kvarn nere vid bäcken. Och där var på den östra sidan där var en mycket stor håledamm, men den har mejeriet fyllat med kolaska och hästalort. Så att den är ju väck. Och när då broen var byggd, var där två stycken genom eller två stycken rör, som vattnet kunde rinna i genom. Och här var ju ont om vatten, så mejeriet hade satt en vädur (2) och hade gjort ett dämme. Och den väduren pumpade upp vattnet till en järnbehållare som låg uppe på löftet ovan på maskinrummet. Och sedan så rann det där ifrån och ner med självdrift sedan till tvättande och diskande.

Och det blev ju lite krångel, när järnvägen kom, så skar den ju av bonnagår’n från all jorden. All jorden den är ju ända upp till Bokeslien. Och då blev det att det blev bestämt att Åkagård skulle flyttas. Upp till den andra platsen, där den sedan blev upp byggd. Och den dåvarande arrendatorn hette Nils Jönsen. Han hade tretusen kronor. Han rev längorna där de låg och uppförde den nya gården där henne. (3) Så det var inte stora daglöner, det var då, kan jag tala om.

Förr i världen, låg alla bonnaställen och gårdar gärna vid en bäck eller i närheten av en bäck. Och det är på det viset, att de inte hade börjat att hitta på att grava brunnar förrän i början av 1800-talet. Och då för att kunna få enklaste sätt att vattna koerna och hästarna. Så två gånger om dan så släppte man löst dom, så fick de springa ner till bäcken och dricka. Och en gång på eftermiddagen. Det var ju säkert mycket bra, för det var ju lite motion för djuren. Annars hade de legat i sina bås tills de skulle ut på bete.

-Å sedan som sagt var, min mor gick i skolan här uppe då. Hon är född 1880. Så 1892 eller någonting när hon gick i skolan här uppe. Då pratade hon om, att där var ingen bro men där var en plonka (3) över bäcken där nere. Så när de skulle gå ned till Nils Jönsen och handla, fick man gå över på den plonkan. Och sedan lämnade Nils Jönsen över arrendet på Åkagården till sin son, som hette Teodor Nilsson. Och då fortsatte Nils Jönsen med sin affär och sedan blev det dottern Emma, som över tog. Så det var väl strängt taget den första affären här, den som Nils Jönsen hade. Och i och med att Nils Jönsen var kvar i Åkagårn’ så behövde han inte bostaden utan i den södra änden hyrde skräddaremästare Berg. Och han hade tre barn, konstnären Christian Berg, trädgårdsmästare Berg också dottern … vad hette hon nu igen?

– Gunborg?

– Ja, jag vet inte …. ja, det hette hon kanske. Hon gifte sig med en fransman sedan.

– Ja, det stämmer ja. Och sedan hade bryggarens Hilmer, jag vet inte, om han hade varit i Amerika eller så. Men så hade han byggt svagdricksbryggeri där uppe i backen och köpt litta jord av Per Pålsson, så han hade till stall och litta till, han hade ju hästar att köra med.

Hilmer Johansson, bryggare och lantbr, på sin drickavagn vid "Långholmen".

Hilmer Johansson, bryggare och lantbr, på sin drickavagn vid ”Långholmen”.

Också sålde han grus mitt för där stationen låg. Så där var tagit ett bra hack där.

Och sedan sålde han den tomten till skräddarmästare Berg. Så när det, där byggde han ett hus där. Och då flyttade han ifrån Nils Jönsens affär och hän i det nya huset. Och då var där ju ni vet Hoffert, han var ju lärepåg hos skräddaremästare Berg. Och han var rätt så rolig ibland. Och han talade om, att när nu det nya huset var färdigt, så flyttade vi dit med det storbordet, som vi satt på, när vi sydde, och symaskinen med också.

Men sedan var här ju många skräddare, där var en Andersen och där var Berg där och där var Janne Johlin här uppe, där som sedan Elsa Holmberg hade, och där var Lundvall där som nu är blomster handel (källaren i Ebba Olssons affär) och där var skrädderiverkstaden där nere.

– Men det var ju det ni förstår, att jag kunde fara till staden och handla en bra kostym för 35-40 kronor. Det gjorde ju folk, så skräddarna blev ju alla arbetslösa. Andersen, Lundvall och Juhlin hade dåliga affärer. Och fick söka sig till andra marknader. Berg flyttade tillbaks till Höganäs och kunde fortsätta som skräddare. För det var ju en ort, när Höganäs Bolaget hade kommit igång med kolgruvor och sånt. Det var liksom en ort, som gick framåt. Och där bodde han, så länge han existerade i Höganäs gjorde han.

Och sedan för övrigt här i samhället, så har det ju växt. Och det har blivit undan för undan och där kom ju affär. Handlare Olsson byggde på den hörnan och satte igång. Och här blev det så, att de tog emot grisar och skickade grisar till Halmstads slakteri. Och där som kemikalieaffären var, den åkern hela vägen hän och Torgvägen och alla dom husen, det var en åker, som tillhörde Åkagården. Men de tyckte att det var till mycket besvär och åka runt och sköta den åker, så den såldes ifrån.

Och då var där Hugo Johanssons far, han köpte det och byggde boningshuset, där som kemiklieaffären var och en stall och lolänga. Och sedan i sin tur sålde han den till en soldat, som kallades hette Bergström. Och han var auktionsropare, och han satte för klämmorna i grisarnas öron, när de skulle fara till Halmstad. Och sedan när han sålde eller dog, så var där ju dottern Hulda Forsman, hon sålde till byggmästare Janne Jönsson. Och då byggde han det längst bort, som nu föreslås att rivas. Och jag får ju säga, att det är synd att sådana förnäma hus, för det är det enda huset i samhället, som är byggt med en och en halv stens tegelvägg. Och nu skall det ju jämnas med jorden, om de här två byggherrarna får som de vill. Och där skall byggas åtta lägenheter på det området. Det var väl i tidningen igår.

– Och då när Janne Jönsson hade köpt det sålde han ju huset till kemikaliehandlaren. Vad hette han nu?

– Kjellander.

– Kjellander, ja. Också flyttade han stall och lolänga. Och sedan är det från det huset, som de andra tomterna avsöndrats.

– Å, sedan är det ju det, att det har ändrats och här har byggts och här har blivit allt möjligt i samhället och hit och dit och idrottsplaner och det ena med det andra. Så det har ändrats, kan man säga struktur. Och vi fick en frivillig brandkår en gång också . Var det 1908 var det väl, den byggdes eller startades. Och jag har lite gamla bilder här, som jag tänkte jag skulle visa för er. Vi kan börja med detta. Här har vi först brandkåren. Och sedan har vi ett här. Det är, när ? bränner. Där kan ni känna igen. Där står en herre längst till höger i styvhatt. Det är bryggarens Henrik, som var åskådare på branden.

– Där står ett par pågar till vänster. Som står och tittar på.

Det är skomakaren Sixten den andra.

– Och sedan är det här, när Solanen bränner. Det var ett par glyttar, som satte fyr på en golfboll. Och den rullade in under en pall med kartonger. Och det tog ju fyr.

– Sedan är här ett panorama över Förslöv. Det är taget från kyrkotornet en gång i tiden. För många herrans år sedan.

– Och här har vi Förslövs järnvägsstation, som den såg ut 1908.

– Där har man stått många gånger.

– Och där ser ni, där står ett litet ånglok på vänster sida. Och här har vi motsvarande, men då har det blivit ett elektriskt lok på samma ställe med ny station.

– Vad är det för ett hus?

– Är det gamla ålderdomshemmet?

– Det är gavlen på det gamla ålderdomshemmet.

Ålderdomshemmet som allmänt kallades "fattighuset" låg intill kommunalhuset. Revs 1930.

Ålderdomshemmet som allmänt kallades ”fattighuset” låg intill kommunalhuset. Revs 1930.

– Ja, vi har gått i skolan här också. Det gjorde vi där.

– Det var innan det satte en ny våning på.

– Sedan byggdes skolan om, så vi gick i kommunalhuset.

– Ja, den var mitt i då. Och här (har) vi läraren och sparbankskamreren där Söderholm.

– Och här har vi den gamle Nils Jöns affär, som den såg ut när den var ny byggd. Och där längst borta på den ändan stod Berg’sas skrädderiaffär målat med bokstäver. Men det har ju regnar bort under årens lopp.

Pumphuset byggdes 1885 för att fylla vatten på ångloken, revs 1935 då järnvägen elektrifierats.

Pumphuset byggdes 1885 för att fylla vatten på ångloken, revs 1935 då järnvägen elektrifierats.

Och sedan så. Sedan på ånglokens tid så behövde den ju ha vatten till sina ångpannor och då var där ju en ångmaskin och en pump inne i den byggnaden. Som pumpade upp vattnet till en stor järnbehållare uppe i. Det är vattentornet det. Och sedan kunde man öppna där och fälla ut ett rör och tappa vatten i loket där.

– Vilket år var det så Solanum brann?

– Ja, det kan jag inte säga på rak arm minsju.

– Det är flera år sedan.

– Det är också ett äldre kort.

– Låg Förslövs Sparbank år 1881 på samman ställe, som den ligger nu?

– Nej, den började inne i skolan bredvid kyrkan. De hade ett rum mitt i skolan till banklokal.

– Också var det Söderholm, som var lärare som skötte böckerna.

– Och där var bara öppet en gång i månaden.

– Jaha, där har vi Förslövs kyrka som den såg ut när det var en kyrka. Och det, var när vägporten var ny byggd. Och där ser vi ett lite ånglok mitt över.

– 1931 tror jag att det var

Så såg stället ut förr i världen.

– Nej, höre ni upp ett litet tag här nu. Jag undrar, om ni läste den där artiklen i Ängelholmaren, som han skrev om de gamle slaktarna i Ängelholm? Som han skrev vad heter han nu igen ? Här är gamla kort, de är tagna på Storgatan i Ängelholm. När far han sitter, står och säljer kött till polis Johanson. På kuskbocken sitter farsa lärepåg, sedermera slaktare Karl Persson i Ängelholm det kortet. Och det hade mor fått fatt i och skickat till far med posten, när han fyllade år. Och det är det jag har fotograferat.

– Det är ju lite gammalt och otydligt men det syns ändå vad det är. Man kan se gavlen på hotell Tor.

– En motortröska med Arvid Österlind och Johan Trädgård med kreatursbilen.

– Han var ju slaktare.

– Jag har för mig, att Karl Tor står uppe där bak. Han, där med vegamössa. Han var halmbärare. Han följde med tröskan.

– Och det är väl Österlind, som sitter på traktorn tror jag. Och slaktare Trädgård han stå ju lutad, han står ju där.

– Ja, det är det gamla Holmgrens, som någon satte fyr på.

– Då hade dom, bönnerna, forsel då fick dom köra med ja. Dom blev kallade att köra med postskjus och sådant.

– Ja, där var ju poststation förr. Den gick ju ut, postryttarna gick ju ut där ifrån. Som red med posten.

– Ja, dom blev ju kallade. Jag vet mormor och morfar, det var längre tillbaka, dom blev kallade med hästar och vagn.

– Ja, alla bönderna skulle släppa till hästar.

– Och det är Lugna Nilsen. Och den, som står där och håller där hästarna, är Nils Persson i Dalen.

– Han bodde där, innan så gick han och arbetade hos LugnaNilsen.

(Här visar han en interiörbild av kyrkan med den gamla Kristusstatyn)

– Den var väl grann. Kyrkan var väl grann då?

Interiör Förslövs kyrka

Interiör Förslövs kyrka

– Ja, det tycker jag.

– Det tycker jag man saknar.

– Men att de godkände, att den togs ned.

– Dom hade väl kunnat måla något, som hade stämt in på den bilden.

– Alltså det var ju ett stort arbete, som var gjort av Italienska mästare, som var verksamma i Köpenhamn, som dem prästen tog hit.

– Och den ljuskronan där den var nygjuten, när den Kungliga teater i Danmark var ny byggd. Och då var den för ljus. Så i början av sekelskiftet kom det elektrisktljus. Och då byttes den ut mot en elektrisk ljuskrona. Och då hade vår präst varit där inne och köpt den där. Och den värderades mellan 100.000 och 200.000 kronor. Nu ligger tusen småbitar i prästens garage.

– Men det är ju för sorgeligt.

– Ockå den Kristus bilden. Det är en av gjutning i gips av Torvaldsens Kristusbild, som står i glyptoteket i Köpenhamn.

– Det var ju synd, att inte behålla en sådan.

– Ja, visst var det de. Men det var ju Magnussons, som rev ut allt vad vi hade.

– Men han skulle inte bestämma.

– Nej, men det gjorde han ju. Men alla, hela kyrkorådet, bugade och höll med honom på det ju.

– Ja, det är ju sorgligt.

– Men jag tycker ändå, att de väl ha en åsikt de andra också.

– Inte bara prästen.

– Men det var ju som dom sa, nu hade dom ju sammanträdde innan. (dom). Nu när dom renoverade.

– Och då stod där i tidningen, att alla dom, som var intresserade .

– Men som jag sa till Kronqvist och Sven en gång. Ja, men varför inte komma, när vi hade diskussition om det. Hade det kommit många Förslövsbor och hoppats på att dom ville ha Kristusbilden in i kyrkan, så hade det kanske blivit.

– Ja, det är rätt slött av människor.

– Ja, både Kronqvist och Sven hade lagt in om att ha Kristusbilden i kyrkan. Men sedan hade dom ju alla emot sig.

– Om ni hör upp lite granna så har jag ett kort här över Nils Jönsa affär. Och sedan var det dottern Emma som, övertog den affären. Och hon var rysligt ärlig. Så när alla varorna steg då under kriget tog slut. (1:a världskriget). Så satte alla handlarna upp priserna efter som det steg på det gamla lagret och tjänade pengar. Men Emma hon skulle ju hålla sitt pris. Men är då varorna sjönk, så hade hon inte tjänat några pengar. Hon hade inga pengar, ingen buffert att ta emot, när skärningen och förlusterna på varulagret.

– Jag tycker att detta är väldigt tråkigt att höra. För det är om en släkting till mig, som ni berättar.

– Det är ett människoöde.

– Men hon gjorde det bara för att vara snäll.

– När vi övertog affären efter bröderna Åkesson, låg där tusentals kort uppe på vinden. Vi la ihopa dem till högar, med ett kort på ett hus överst. Den, som kunde gissa, vilket hus det var, fick en hög gratis. Men det var inte många som kunde. Tyvärr så brann alla upp där hemma.

– Men jag hade varit och köpt ett, innan det brände. Och hade dem där hemma, du.

– Och det var en fotograf, som reste kring och fotograferade i Sverige. Och det var med de första färgkorten, som togs. Då måste de ha tre olika plåtar och exponera tre gånger för att få en färg på varje plåt. Sedan la de dem ihopa och kopierade. Så om man tittar på kortet, så är det inte alltid riktigt rätt, att det stämmer med vinklar och hörnor på de där korten. Men så ville han ju sälja till handlarna, men det var bara Emma, som köpte korten. Och de är väldigt värdefulla nu.

– Henning Strömberg har ju låtit förstora en del.

– Ja, jag har inte väl inte så mycket mer att prata om, för er som om ni är nöjda med det.

Nedtecknat från band av Ulrica Malmberg

Bjäre Utvecklings Centrum Juli 1995

(Redigerat av Anders Ragnarsson)

Fotnoter: 1) Mejeriet invigdes 1895 och stängdes 1971; 2) vädur som tekniskt begrepp är ett mekaniskt, självreglerande vattenuppfordringsverk, enligt hävertprincipen, 3) där henne, skånska för = där borta; 4) plonka, skånska = planka.

Ytterligare mindre redigering har gjorts inför publicering på hemsidan med syftet att öka läsbarheten. Vissa oklarheter kvarstår i texten, men man får använda fantasin lite och därigenom kan den genuina prägeln bibehållas – Även några förklarande fotnoter har lagts till, till hjälp för icke skåningar.

Förslöv, mars 2008, E.H. sekr