Stärkelsefabriken

Berättelse om stärkelsefabriken och såpafabriken  sammanställd av Anders Ragnarsson.

Stärkelsefabriken inregistrerade sin verksamhet år 1908. År 1910 fanns där 4 anställda och omsättningen var 9469 kr. Verksamheten lades ner 1938 och kvarvarande byggnader revs 1995. /IE

starkelsefabriken

Per Pålsson ägare, Johannes Pålsson Segelstorp, Karl Bengtsson Vantinge, Karl Gudmundsson Karstorp, Arvid Gudmundsson Karstorp, Robert Ahlgren Vantinge, Axel Pettersson Förslöv, Johannes Nilsson Småland arbetsledare.

Uppe i skogen vid Förslövs Haga, låg Per Pålssons lilla ställe. Per var en initiativrik man, dock inte som lantbrukare, där han alltid låg en god bit efter. Han uppförde en fabriksbyggnad, Förslövs Stärkelsefabrik, dit traktens lantbrukare kom med sin potatis, vilken förvandlades till potatismjöl. (Thure Karlsson berättar att vid fabriken stod också en ångmaskin och i slutet av 30-talet och början på 40-talet kokte man potatis här. Man hade en behållare eller låda som potatisen tömdes i och så släppte man på ånga. Jag var själv där många gånger och fick koka potatis. Det var Edvin Johansson och Sante Svensson i Kroken som skötte detta.)

Per Pålsson hade också en såg. Potatismjöltillverkningen bedrevs senare av Sven Peärsson och P.B. Persson, vilka haft fordringar på Per och därför fick utnyttja fabriken. I samhället bodde en ingenjör Olle Arvidsson, som sedan förhyrde lokalerna och startade Bjäre Såpfabrik. Denna fabrik genomgick senare en del olika turer. När Grönvalls Läderfabrik övertagit lokalerna efter Bjäre Industrier och där försökt att av avfallet utvinna delar för en tvättmedelstillverkning, övertog de också Bjäre Såpfabrik, som flyttades dit.

Försöket gav ej önskat resultat. Därefter köpte Torsten Peärsson och Henry Holmberg inventarierna av Gösta Grönvall och flyttade tillbaka till den gamla stärkelsefabriken där det tillverkades såpa ett par år. För att mer rationellt kunna driva verksamheten byggde de sedan en ny fabrikslokal bredvid Förslövs Toffelfabrik nere i Vistorp som Henrys ägde. Genom anbud fick de en hel del leveranser till Försvarsverkets militära tvättinrättningar samt till mentalsjukhus. De tillverkade också diskmedel som levererades till traktens köpmän. Med tiden kom nyare tvättmedel och såpan hade spelat ut sin roll så efter ett tiotal år lades även denna rörelse ner.

I fabriken nere vid toffelfabriken arbetade Joel Johansson, Edvin Johansson (förman) och ”packmaskinen” korgamakare Oscar Karlssons fru Hilma. (Ett då ofta använt talesätt var: ”Packmaskinen har blivit förkyld”). Min mor berättade en episod: Edvin hade varit borta en längre tid varför Joel fick en medhjälpare. Joel fick då överta Edvins sysslor. Efter ett par dagar stegade han in till Henry Holmberg och sa följande: ”Nu när ja har borjat arbeta me hoedet vill ja ha mer betalt”.

”Inom parantes” kan nämnas samhällets ”Gnosjöanda”. Under andra världskriget, då bilarna drevs med gengas, startade ovannämnda Olle Arvidsson tillsammans med Folke Persson och Torsten Peärsson tillverkning av träkol i en kolmila uppe vid den gamla stärkelsefabriken. Kolet förpackades i papperssäckar och levererades till bilägarna.

 

lastbil

T-Ford med Gunnar Persson ”GP” och Arvid Svensson på flaket.

Arthur Persson arbetade tre kampanjer på Förslövs Stärkelsefabrik och berättar här hur det var på fabriken. Berättelsen är av Anders Ragnarsson avskrivet från ett band som Arthur har talat in hemma hos Sture Jönsson. (Att inspelningen var gjord hemma hos Sture bevisas av att Stures klocka slog i bakgrunden precis som på många av Stures andra band.)

Per Pålssen hade varit i Amerika i flera år och när han kom hem till Förslöv blev han vald till kommunalordförande. Elof Troedsson blev sedan upplärd av Per att som kommunalordförande sköta det kommunala livet i Förslöv.

Per som även var mycket framåt på det tekniska området hade varit i Blekinge och köpt en befintlig stärkelsefabrik som monterades ned och byggdes upp igen i Förslöv. Fabriken byggdes upp av muraremästare Elof Olsson i Hjärnarp och snickaremästare Elof Rantzow i Förslöv. I fabriken fanns en undereldad tubångpanna som gav på fem kilos tryck. Den i sin tur levererade ånga till en indikerad åtta hästkrafters ångmaskin. Det var en mycket stor maskin. De vanliga lokomotorerna som kördes runt och drog tröskor hade inte mer än hälften så starka maskiner.

Per Pålssens ångmaskin kunde driva allehanda maskiner. Utanför stod det en stenkross och en sorteringsmaskin av de olika skärven som blev i krossen. Den gav tre olika sorter på skärven. Det fanns även en stickehyvel att hyvla takstickor med samt en cirkelsåg med en klinga på över metern och en ramsåg som kunde såga nästan hur stora stockar som helst. När dessa maskiner användes gick även ångan upp på loftet till stärkelsetorken.

Nu till stärkelseframtagningen. Potatisen som bönderna kom med östes i en maskin som tvättade dem riktigt rena. Därifrån till en rivare som var en vals med stora ”bågfilsblad”. Här revs potatisen till en sörja det så kallade ”revet” där partiklarna var så fint det kunde bli. Sedan pumpades revet med en kugghjulspump upp till skakrosterna. Denna bestod av tre delar som hade olika finhetsgrad på filter där stärkelsen skulle sköljas från rivmassan. De två första filterna var av mässingsduk med olika maskstorlekar som revet passerade genom. Det sista filtret var en sidenduk och den släppte bara igenom stärkelsekornen. Det fanns två skakrostar och när revet passerat dessa rann det bort till en stor bassäng som rymde 40 till 50 kubikmeter.(Här verkar Arthurs resonemang inte stämma eftersom han säger att det är stärkelsen från denna stora bassäng som tas till en mindre två gånger två meters bassäng. Det måste vara den i skakrostrarna fråntvättade stärkelsen som hamnar i denna bassäng).

Stärkelsen och vatten rinner till ett två gånger två meter stort kar. I karet fanns ett roder som snurrade runt för att tillsammans med nytt vatten tvätta stärkelsen ytterligare. Det fanns två stycken kar som växelvis blev färdiga varannan dag efter att stärkelsen sjunkit och skilt sig från de grövre föroreningarna. Efter att ha släppt ut vattnet ovanför stärkelsen och pumpat in nytt vatten pumpades stärkelsen och det nya vattnet upp på loftet. Vid transporten upp till loftet passerade stärkelsen ånyo en fin silduk av siden. Uppe på loftet fanns plåtlådor som var staplade tre ovanpå varandra och tre sådana ”laver”. Dessa lådor var var en och en halv meter långa och hade tio centimeter höga kanter och stod lite på sned så att vattnet rann av. Dagen efter tömdes vattnet av plåtlådorna och stärkelsen östes bort på dukar. Sedan kördes dukarna bort till en torkanordning. När ångmaskinen var igång gick returångan genom torkanordningen i ett antal kamflänsrör som då blev varma och torkade bort vattnet från råstärkelsen som låg på dukarna. Torkanordningen var byggd så att man kunde torka två satser och dessa blev torra varannan dag. Det vill säga att en sats blev torr varje dag. Man öste stärkelsen från dukarna in i en maskin som hade en massa piggar som kunde slå sänder stärkelsen till ett mycket fint pulver innan den östes i säckar för att köras ut och bli såld. Det mesta gick till glykosfabrikerna som gjorde skälva massan till teaterkonfekt som bestod av stärkelse, socker och färgämnen.

Denna stärkelsefabrik var en god affär för bönderna på Bjäre. Den potatis som odlades mest var en röd sort som hette Professor Woltman. Stärkelsehalten i potatisen provades på så sätt. Man tog fem kilo potatis i en ståltrådskorg och den sänktes ned i ett vattenbad i en tunna som skulle hålla arton grader värme. Nu vägde man potatisen och fick fram potatisens specifika vikt och kunde på så sätt bestämma stärkelsehalten. Bönderna fick betalt efter stärkelsehalten. En vanlig ”skitpotatis” höll cirka 17 till 18 procent. Woltmanpotatisen höll ungefär 23 procent och var därmed mer lönsam att odla.

Vid stärkelsefabriken. Johannes Pålsson Segelstorp, Per Pålsson ägare, Arvid Gudmundsson Karstorp, Axel Pettersson Förslöv.

Vid stärkelsefabriken. Johannes Pålsson Segelstorp, Per Pålsson ägare, Arvid Gudmundsson Karstorp, Axel Pettersson Förslöv.

Kampanjen började i oktober och höll ibland på in i januari. Hela driften sköttes utav fyra man. En maskinist som skötte panna och ångmaskin. En öste in i tvätten och en hette Stärkelseberedaren och skötte förflyttningen av stärkelsen från och till de olika bassängerna och slutligen en som jobbade på loftet och kallades Siktaren. I regel började de klockan sex på morgonen och slutade klockan sex på kvällen. På fabriken fanns en stor ångvissla som nog hade suttit på en ångbåt. Klockan sex på morgonen tutade de i den och klockan tolv när det var middag tutade de igen och sist klockan sex när det var dags att gå hem. Ljudet från ångvisslan var så starkt att stärkelsefabriken faktisk styrde arbetslivet på hela Bjärehalvön och folk litade på att visslan ljöd i rätt tid.

Uppe på loftet fanns ett stort träkar som rymde tretusen liter vatten. Det hade snickarmästare Rantsow gjort för hand. Vattnet var avsett för tillverkningen där det gick kollosalt mycket vatten åt. Det fanns en stor tvåtums Kaliforniapump som pumpade upp vattnet från brunnen. Under de tre kampanjer som Arthur jobbade där räckte inte vattnet till i den brunn som var grävd. Brunnen var tre meter i diameter och tio meter djup. För att förbättra vattensituationen lades en ledning tvärs över åkrarna bort till bäcken vid Flickebäck och där fanns en Kaliforniapump som pumpade bort vatten till den stora brunnen.

Per Pålsson hade en idé att man kunde ”fora” upp grisar med pärerevet så han byggde ett stort stall med många grisar och Arthur trodde att det fungerade. Arthur slutade sin berättelse med att säga att den fabriken som så många andra inte bar sig, så Per Pålssen måtte lämna den och var då nästan konkursfärdig.