Esbjörn Hederström om Mjölkskjutsen från Önnarp

Nedtecknat av Esbjörn Hederström


Mjölkskjutsen från Önnarp för 50 år sedan.

År 1954 var jag 11 år gammal och minns denna sommar främst p g a alla de morgnar och förmiddagar som jag åkte med mjökskjutsen till Förslövs mejeri.

Jag vistades hos mina morföräldrar på Önnarps backe. De tillhörde första vågen av sommargäster på Hallandsåsen och köpte tomt redan år1938 av Folke Karlsson på Önnarps gård. Där lät de bygga ”en vinterbonad sportstuga”, en bit upp i backen från Önnarps gård räknat. – De bodde i Lund på vintrarna men ungefär från påsk till mitten av september på Önnarp.

Under hela min barndom var jag ofta där och har mina första minnen från Önnarp och Förslöv från tidigt 1950-tal. – Sommargästerna var inte så många den gången och man kände väl till de bofasta grannarna runt ikring, särskilt som min morfar gick långa dagliga promenader på Hallandsåsen och då språkade med dem han mötte.

Lennart Nilsson på Slottet bodde med sin bror och föräldrar på ett småbruk ungefär där Killeröds café nu ligger. Lennarts far, Anton, arbetade vid vägen och Lennart och hans bror Karl Henrik (?) skötte jorden, som gav en ganska mager utkomst, eftersom stället var litet och jorden stenig.

Därför körde Lennart mjölkskjutsen från Slottet över Önnarps gård och upp till Himmelstorp och ner över Håle till Förslövs dåvarande mejeri och sen hem igen samma väg med kärnmjölk, skummjölk och diverse paket från affärerna i byn samt tidvis också med post, åtminstone till oss. – Jag vet inte hur många år Lennart höll på med detta mjölkkörandet, men det var säkert flera. År 1954 var det två hästar och vagn, jag kan inte minnas när det blev traktor.

Vill minnas att Lennart var 23 år detta år. Vi kände familjen Nilsson lite eftersom vi ofta promenerade upp till deras ställe som låg fritt med underbar utsikt över Skälderviken. Där uppifrån kunde man njuta av vackra solnedgångar.

Men sommaren 1954 kom jag ofta till att hoppa på Lennarts mjölkskjuts, när han kom förbi vårt, men antagligen har jag också kommit hem till honom och åkt med från början. Jag minns nämligen även vägen från hans hem ner förbi Arvid Janssons och sen Allan Janssons ställen (med fastighetsbeteckningen Slottet) och sen till Önnarps gård och uppför den långa dryga backen förbi mina morföräldrars hus upp till Himmelstorp.

Vid Frits Nilssons gård vek vi av till vänster, in mot nuvarande F10:s övningsområde och kom så småningom fram till Herberts ställe längst upp i skogen.

Hans småbruk var en av de första som såldes till sommargäster p g a dålig lönsamhet, 50-talets strukturomvandling. Herbert (Jansson?) med familj lär ha flyttat till Klippan. – Sen körde vi från Herberts till Olofssons gård vid sjön och sen förbi Otto och Almer Karlssons två små ställen på ömse sidor om vägen i Himmelstorp.

Därefter åkte vi nedför den branta backen från Himmelstorp mot Håle. Lennart körde bra på nedför backen, mjölkakannorna skramlade och hoppade. Det sög i maggropen, lite som att åka berg och dalbana. – Denna vägstump är idag nästa igenvuxen och är endast framkomlig fotledes.

Vi åkte förbi Håle gård och kom ut på Margretetorpsvägen. Överallt skulle mjölkakannor hämtas och lämnas. Ingen tid för kaffedrickande, för mycket skulle uträttas, men däremot ett litet kort snack på många ställen. Framför allt minns jag att vi ofta stannade vid den f.d röda stugan (nu under renovering) precis invid Margretetorpsvägen alldeles intill uppfarten till Prästgårdsområdet, som då inte fanns. – Framför huset finns 2 stora fina kastanjeträd, som var stora redan då. Där bodde en medelålders kvinna, vars namn var Anna Österlind, med henne pratade vi gärna med nästan varje dag.

På Förslövs mejeri rådde stor aktivitet och sedan mjölkakannorna lastats av passade Lennart på att köra till olika affärer, eftersom han var skickebud för många av sina kunder. Vi hämtade paket hos Peärsson&Co, Ebba Olsson, Knut Hansson, Ivar Magnussons och inte minst från Yngve Jönsson, som då hade sin köttaffär vid Mercurigatan. Min mormor beställde ofta kött per telefon av Yngve och paketet skulle då skickas hem med Lennart. Yngve var då en ung man på mellan 25-30 år och han är som alla vet fortfarande verksam dagligen i Bjärehallen.

Tidvis hämtade vi också min morfars postväskor, 2 stora läderväskor, som turades om att hämtas och lämnas på posten. Min morfar, som var författare och kulturjournalist (Fredrik Böök) fick ofta bokpaket och sände iväg manuskript till förlagen i Stockholm, samt fick sina utländska tidningar. Han hade m.a.o. mer post än vad som var vanligt vid denna tid, därav de särskilda postväskorna.

Därefter var det pålastning av returkannorna och hemfärd.

Lennart var jättetrevlig mot mej fast jag var sommargästbarn och i viss mån ”överklassunge”. Kontakten mellan bofasta innevånare och sommargäster var mindre självklar för 50 år sen. – Men Lennart och jag förstod varann bra, båda snackade vi gärna och mycket med varann under vägen. Antagligen var vi snackesjuka båda två, Lennart av att gå isolerad uppe på den lilla gården en bra bit från grannar och jag av att inte ha någon jämnårig lekkamrat. Det gick också lätt att snacka, när man åkte hästskjuts, inga störande motorljud. Genom Lennart och hans kontakter utmed skjutsvägen fick jag inblick i en helt annan värld än min egen och fick titta in i stugorna, som de såg ut då, vilket var mycket annorlunda än dagens uppfiffade och moderniserade hus med alla bekvämligheter. – Själv var jag var nyfiken på folk och inte särskilt blyg och njöt därför av alla upplevelserna.

Sen kom jag hem och berättade, valda och något censurerade delar för mina morföräldrar. Allt vad jag hört skulle dock inte återberättas. – Min morfar gillade högt mitt mjölkskjutsåkande och uppmuntrade det. Många år efteråt visste jag vem som bodde var och ibland deras små egenheter, men så här 50 år efteråt saknas ju detaljerna. Jag är inte heller helt säker på i vilken ordning vi gjorde turen fram och tillbaka.

Min morfar dog 1961 och hans hus såldes år 1965. Han hade många lyckliga stunder på önnarp och skrev åtskilliga böcker och tidningsartiklar under den tid han bodde där, stimulerad av den arbetsro, som närheten till Hallandsåsen skänkte.

Själv kom jag att sommarbo i Påarp, V. Karup under många år, vinterbodde på diverse platser, mest i Lund.

År 1997 flyttade jag med min mor åter till Förslöv permanent, ett beslut som vi aldrig ångrat.

Det kändes som att komma hem igen efter många år, för även om minnet av Förslöv på tidiga 50-talet har förbleknat något, så har det aldrig utplånats.

Jag saknar fortfarande Förslövs mejeri, men det är tidens gång.