Margarinfabriken

Sammanställd av Anders Ragnarsson.

På 60-talet skrev Sante Gudmundsson följande:

På 1920-talet startades Bjäre Margarinfabrik, vilken efter några år skiftade ägare och omändrades till Bjäre Fruktindustri. Efter en del år blev det återigen regimskifte, och då var det Grönvalls Läderindustri, som i ett par år bedrev en kemisk tillverkning. Denna fabrik har ofta bytt ägare och tillverkning. År 1958 förvandlades den till regummeringsfabrik under firma Z Däck AB och sysselsatte då 23 anställda.

Anders Ragnarsson skriver:

Margarinfabriken startades som aktiebolag av mejerist Hjalmar Uddman, Åke Bergström, Kark Kull från Dömestorps gård i Halland och Richard Scholander på Rosenhult. Åke Bergström var disponent, Sten Söderman var verkmästare och dessutom fanns några kvinnliga och manliga medhjälpare. Man köpte den lilla gården MARIEDAL år 1920.

Mariedal eller Färgarens. Ellen Uddman minns i samtal med Ebba Artman …Hon var här tillsammans med sin mormor för att lämna ull som skulle färgas svart. Hon minns att det var så lummigt runt huset och på gården. Ellen är född i febr 1902, så färgarens var här till åtminstone till 1906.

Sedan bodde här en man som gick på kryckor och kallades för ”Hoppestetten”. Han hade en hushållerska, som hette Jeanette. Hon var strykerska. När sådant arbete började ta slut gick hon omkring och tvättade åt folk.

Fabriken var liten från början, men den byggdes till senare. Kontoret fanns i den gamla gården eftersom de inte rev alla byggnaderna då fabriken uppfördes. Alldeles norr om fabriken låg ett gammalt hus, där två gamla tanter bodde. I detta hus bodde senare fru Bergström, mor till Åke Bergström, ett tag innan det revs.

Bland de första som arbetade på fabriken var bröderna Axel och Valfrid Pålsson från Vejby och Ellen Uddman som arbetade på kontoret.

Ruth Wähling minns i samtal med Ebba Artman …, Ruth Rangström hette hon då och bodde på Alunda. De brukade tvätta i bäcken, men sedan margarinfabriken kommit till, blev det slut med det. Ibland kom stora fettklickar seglande på vattnet. Även fisken i bäcken dog.

Ellen Uddman minns om margarintransporterna som nämns nedan.…Lastbilarna som körde till Stockholm med margarinet brukade stanna på flera platser på vägen. Vem som helst kunde få åka med bilen. En resa kostade 10 kronor. En gång när jag skulle hälsa på Stjärnes i Stockholm följde jag med margarinbilen. Det var mitt i natten innan vi kom fram till Långholmen. Jag tog taxi därifrån till Stjärnes. De hade låtit ljuset vara tänt så jag skulle se var de bodde.

Rörelsen gick bra, men med tiden framkom fordringar på vitaminisering samt svårigheter att under kriget få olja. Omsättningen blev sämre och därför såldes Margarinfabriken till MFA,

MARGARINFABRIKERNAS AB i Karpalund år 1941.

Margarinbolaget, drev fabriken en tid. Bland annat gjorde de smörblandat margarin som kallades TRE ESS. Namnet på fabriken ändrades sedan till Bjäre Industrier, då med fruktprodukter.

Det skedde ytterligare sammanslagning och rörelsen flyttades till Karpalund vid Kristianstad. Valfrid Pålsson och Sture Persson flyttade med till Karpalund.

Fastigheterna köptes därefter av Grönvalls Läderfabrik som på prov sökte utvinna tvättmedel ur sitt avfall, ett prov som inte utföll till belåtenhet.

Under en tid fanns här Zadigs Gummifabrik.

Marken har förvärvats av Båstad kommun på 1960-talet, husen rivits och här ligger nu Ängahällan.

Gert Heberlein arbetade på musteriet som grabb och berättade följande:

Hackvins, sedermera Ekhems åkeri i Håle körde allt margarin som tillverkades. Han körde margarinet till Stockholm bland annat. Margarin Svensson som bodde bredvid där Gert bodde hade en gammal Ford 29a och han körde lite småärenden.

Det var när det var ett musteri som Gert arbetade där. Erik Persson arbetade också där.

Hela området var proppfullt av tunnor som bl a rymde 5000 liter. Alla fylldes med must. Man hade stora slangar som det kom must igenom. De fylldes nästa ända upp och sedan hällde man flera liter svavelsyra i. Svavelsyran var så stark så den tog andan ifrån dem som arbetade med detta.

Tågen kom in till järnvägstationen med äppellådor vid tiotiden på kvällarna och sedan var det åkare Ahringberg som körde upp dem till musteriet. Vi pojkar hjälpte ofta till med lådorna då vi kunde få en slant. Lådorna vinklades för hand så att äpplena rullade ner i en stor bassäng med vatten i. Sedan transporterades de upp med en elevator och maldes i en kvarn varefter äpplemoset pressades till torra kakor för att utvinna musten. När det blev fullt i tunnan upptill vid elevatorn så svämmade äpplen över och ramlade ner på ett plåttak. Då var det han Eriksson som även kallades ”stickelbärjesus”, som stod för det här, och så fort han hörde att det skramlade på taket så stängde han elevatorn. Vi pågar var ju väldigt stygga och slängde äpplen på taket och då var han kvickt framme och stängde elevatorn. Tunnorna pluggades med pluggar som bland andra Gert körde och hämtade hos tunnebindaren i Margretetorp. Säckarna var inte helt fulla utan kunde ”rinna” ner på båda sidor om pakethållaren på cykeln. Valfrid Pålsson flyttade med fabriken till Karpalund.

När de försökte med att börja tillverka apelsinmarmelad var det vår (charketurist Heberleins) kvarn som damerna använde när den var ledig på nätterna för att mala sönder apelsinerna. Men blev aldrig mer än försök.

På den tiden ville Bjäre Industrier bygga ut i Förslöv men det blev stopp med det för Elof Troedsson som satt i kommunen sa: ”Här skall inte byggas för om det skall byggas ut måste dom ha fler arbetare och då får vi inga arbetare till våra lantbruk”.