Gunnar Nilssons Åkeri i Håle

1937, Frans Johansson i droskan.

En liten sammanfattning av insamlade fakta från släkt och fd anställda och deras släkt av Gunnars son Bertil Ekhem.

Gunnar Nilsson (1904-1979) i Håle startade ett åkeri 1928/29 tillsammans med sin syster Annas fästman och senare man Arvid Svensson (1900-1973). Företaget hette vid starten Gunnar Nilssons Åkeri och ändrade förmodligen namn under sin 12-åriga tillvaro. Som mest hade man 4 lastbilar och en taxibil. 2-dra världskriget tog slut på företaget kan man kanske säga.

Ägarna
Gunnar var lantbrukare och ungkarl och hade några år före åkeristarten tagit över föräldragården. Han hade även köpt in en intilliggande gård av sin farbror Axel Hedlund. Den senare hade varit Gunnars farfar Nils Svenssons undantagsgård. Han slog ihop fastigheterna till en brukningsenhet. I samband med denna omstrukturering flyttade han stall och loge från föräldragården och byggde upp ett kombinerat vagnskjul och hönshus av dem på undantagsgården. Gunnar hade så återfört den stamfastighet, som hans farfar en gång köpt, när denne flyttade in i Håle från Viarpshult.
Gunnar hade i samband med åkeristarten flyttat tillsammans med sin mor Paulina och lillasystrar Elsa och Valborg till det nya hemmet.

Numera äger sonen Sven Ekhem hela fastigheten inklusive boningshuset till föräldragården, det vackra korsvirkeshuset med halmtak strax norr om Svens hus.
Gunnar Nilsson med syskon bytte efternamn till Ekhem 1937.
I åkeriet stod Gunnar som arbetsledare och jobbade även praktiskt kanske mestadels med taxibilen.

Arvid Svensson med rötterna från ett lantbruk i Listerby i Blekinge, hade tänkt sig till Amerika, men ångrade sig i sista minuten i hamnen i Göteborg. Han drogs istället söderut. Han började sin bana i Bjärebygden på mejeriet i Båstad sedan i Förslöv, för att vid åkeristarten vara lite allt i allo, eldare, maskinist och transportansvarig på Margarinfabriken i Förslöv. Margarinfabriken låg ungefär på nuvarande Ängahällan.
Arvid hittade sin hjärtas kära Anna (1899-1980), Gunnars syster. Arvid var entreprenören i sammanhanget och såg allt transportbehov omkring sig och övertygade Gunnar om framtidsmöjligheterna i ett åkeri. Arvid och Anna gifte sig 1931 och bodde de första tre/fyra åren i ett rött litet hus strax norr om Margarinfabriken för att sedan låta bygga och flytta in i det stora funkishuset, som fortfarande ligger strax norr om Bygdegården. Mellan huset och stora vägen fanns på den tiden en bensinstation, som Arvid ägde. Arvid syntes nog inte särkilt mycket bland det rullande materialet i åkeriet, utan ägnade sig mest åt att ordna transporter åt företaget.

Anna drev en egen liten rörelse, som bestod i att handla med ägg. Hursomhelst, i en liten förrådsbyggnad på den tomt, som numera är Heberleins parkering, samlades ägg in från bygdens hönsfarmare, som kom dit själva med sina äggleveranser. Från Grevie och Östra Karup hämtades ägg med lastbil. Här skedde omlastning av äggen till storlådor, som sedan gick med turbilen till Örebro och Stockholm. Troligen hade Annas bror Joel, som bodde i Örebro hittat några bra kunder där. Förrådsbyggnaden köpte sedermera Arthur Bjerninger och flyttade den till Stora Hult, där den fungerade som sommarstuga.

Företaget
Gunnar byggde i samband med företagsstarten ut en gammal liten snickarverkstad med ett stort lastbilsgarage, som rymde både smörjgrop och verkstadsutrymme.
De anställda chaufförerna ordnade man bostad åt, under den tid de inte var på vägarna, i Gunnars ovannämnda tomma föräldragård.
Gunnar Ekhem från Förslöv, drev åkerirörelse under hela 1930-talet. En av Bjärebygdens största. Intresset för veteranfordon är numera mycket stort. Många veteranbilsägare har firats vid årliga Classic Car Show i Norrviken och de har fått berätta om sin mani. Däremot har lastbilens historia kommit i skymundan och framför allt finns ingen dokumentation från dåtidens lastbilschaufförer.

Gunnars brorson Bengt Ekhem har skrivit om åkeriets fordonspark och om sin pojkdröm att bli lastbilschaufför, vilket ej infriades. Han blev kyrkoorganist i Kumla, Örebro och Laholm. ”Ännu större intresse blev det när jag fick uppleva min farbror Gunnars lastbilar på Bjärehalvön, närmare bestämt i Förslöv.
I ett jättegarage var lastbilarna snyggt och prydligt uppställda under helgerna. Somrarna tillbringade jag alltid på fädernegården i Håle, där både hästar, kossor, grisar och kattor inrymdes. Och så lastbilarna som tilldrog sig mitt största intresse. Första bilen var en Buick av tidig 30-talsmodell, senare utbytt till en Chevrolet 36: a med begynnande strömlinjeform.
Att gå in i åkeriets garage var för mig som att träda in i ett heligt rum. Man stannade till, gjorde ett svep med blicken på de mastodonta kylarna, raka och högresta. Bilarna var alltid uppställda i storleksordning. Med denna ögonfägnad kände man en lätt rysning i hela kroppen. Rysningen blev ännu mer påtaglig när min bror och jag med farbrors tillåtelse fick äntra bilarna och låtsasköra. Först skulle min bror och jag bestämma målet för vår ”körning”. Eftersom jag var äldst förbehöll jag mig rätten att bestiga den stora Scanian. Det var den bilen som svarade för de långa transporterna, bland annat till Stockholm. Min bror fick nöja sig med de kortare turerna till Helsingborg och Malmö, med den mindre Scanian. Att komma upp i hytten var som att klättra upp för en bergvägg.
Den stora Scanian var tvåaxlad och därför utrustad med dubbla hjulpar på samma axel, vilket inte var så vanligt på 30-talet. Den mindre Scanian, tillverkad 1935, var av bulldogtyp. Det vill säga motorn var inbyggd i en kåpa inne i förarhytten. I våra favoritfordon kunde vi sitta i timmar, ratta, växla, tuta och gasa. Lastbilarna på den tiden var fruktansvärt tungstyrda. Det var en alldeles övermäktig uppgift för en tioårig grabb att rubba ratten ur sitt läge. Handen fick slira över ratten som hade nästan samma dimension som ett vagnshjul.”

Anställda
Det passerade ett antal personer i företaget och här nämns några av dem.
Det var ju i första hand chaufförerna: ”Smålännningen” Ture Johansson som senare köpte ett lantbruk i Karstorp. Tures bror Erik, Gustav Trome, Hugo Persson, Gösta Andersson, Erik Sjöström, Börje Svensson i Ranarp, Yngve Johansson, som senare startade en taxirörelse i Ängelholm. Frans Johansson i Hjältabacken, som man mest minns som chaufför på NP Nilssons i Förslöv. Arthur Karlsson, mer känd med efternamnet Bjerninger, tog över taxirörelsen och drev denna vidare ett flertal år.
Så var det den kvinnliga fägringen eller hushållerskorna. Det var Alva från Tockarp, Elin Olsson, Arvids systerdotter och sist Valborg, som senare gifte sig med Henry Johansson i Håle.
Hulda Karlsson, Arthurs syster ansvarade för bokföringen och hon förde noga anteckningar om körningarna. Hulda Bjerninger jobbade även på pastorsexpeditionen och många minns henne från skolslöjden och hennes brinnande intresse för hembygdsarbete och släktforskning.
Bland de tillfälligt anställda, som ryckte in med lastning och lossning av gods, kan nämnas Emil Rosenborg, Sture Martinsson, Sante Svensson, Einar Heil, Karl o Erik Lövgren.

Transporter
Hulda förde noggranna anteckningar om vad som transporterades och på vems bekostnad och på vilka sträckor. Man får en bild av vad som hände i bygden. Ett litet axplock följer: 38-01-12; Lärt Sigfrid Karlsson köra bil (troligen Arthurs bror), Gustav Andersson tog hem en kviga från Hålarp till Fogdarp, -21; Arvid Hallgren tog hem 2.400 tegel från Ängelholm till Håle, Vanstad mjölkskjuts, -31; 4 lass tång till Gottfrid Berg i Viarp, -02-09 15 fat från Margarinfabriken till Helsingborg, -03-01; 800 tegel till Böök från Ängelholm, 1 lass halm från Huntley till Himmelstorp, -21; Heberlein tog hem en ångpanna från Adler, -04-25; 2 kbm grus till Bjärevallen, -27; 4 kbm backsten till bårhuset, -05-13; 2 säckar mjöl till Karlssons Café och dito till Ivan Magnusson från Hans Olsson, -06-02; gravvårdar från Bengt Holmberg till Grevie, -07; lådeträ till Margarinfabriken, -08; 12 hl ved till fru Bergström, -11; 2 kbm grus till Einar Heil från Hult, -06-18; 1 st råoljemotor till Hans Olsson från Stationen, -20; 2 hl huggen bokved till Leo Nilsson, -21; flyttsaker till Böök från stationen, -07-05; Vägmästare Lundqvist flyttar till Skälderviken, -25; Böök tog hem byggmaterial till villan i Önnarp, 08-18; Böök från hotellet och hem, -09-07; 28 säckar gödning till Sven Persson från stationen, -09-27; 2 kbm grus till Per Siegård från Hult, -30; 2 kbm märgel till Allan Andersson i Grevie, -10-05 2 lådor frukt från Fru Rangström till Stationen, -06; 1 st värmepanna från Adler till Böske småskola, -08; Sante Svensson sänder ett lass betor till Ängelholm och i returlasset tar Bernhard Nilsson hem 2,6 ton betmassa, -30; Sture Martinsson tar hem cementkalk, brädor, -11-11; 12 hl ved till Missionshuset, -39-03-21; Elsa Persson körskola ( i september fick Elsa tillbaka halva avgiften, så hon klarade kanske inte uppkörningen), -06-12; 6 kbm granved till bagare Strömberg från P.B. Persson, -39-09-20; Heberlein tog hem 2 grisar från Karl Jönsson,-40-05-21; 10 fat 2 ton tog Såpfabriken hem från stationen och returnerade 11 tomfat. –10-15; 2 lass smör och 1 lass fett om 7 fat från Margarinfabriken till stationen och detta var den sista körningen för åkeriet.

Minnesvärda händelser från verksamheten
En händelse med Arvid bakom ratten inträffade när han varit upp till Scaniafabriken i Södertälje och hämtat en splitterny lastbil, kanske den bilen, som omnämns längre fram. Den levererades helt naken utan hytt och flak, som det var brukligt på den tiden. När han så på hemvägen kom till Barnarpsbacken, strax söder om Jönköping, stod det ett par liftare och tiggde skjuts vid vägkanten. Arvid var lite rädd att ta upp dem. Kanske fanns det lite pengar kvar i plånboken efter lastbilsköpet, som han ville ha odelat med hem. Dessutom fanns det väl inte så många sittplatser att erbjuda. Det må vara hursomhelst med orsaken, men han stannade inte och erbjöd skjuts. Bilen gick dock så sakta i den branta backen, att liftarna sprang ifatt och hoppade på i farten. De var beskedliga och inget hände, så händelsen får vara ett exempel på hur råstark den nyinköpta helt tomma lastbilen var.

En annan råstyrka satt Gunnar inne med. Vid ett tillfälle när han var ute på körning, mötte han en lastbil, som höll undan så pass, att bilen skar genom vägkanten och körde av vägen med full last. Chauffören var helt klar vem som var vållande till olyckan och skällde som en bandhund. Gunnar tyckte inte det var så mycket annat att göra än att tyst lyssna färdigt och när det var slut, satte han till ryggen mot den fullastade bilen och fick upp den på vägen, rättade till klädseln och så var det bra.

Vid ett annat tillfälle blev Gunnar stoppad av en polis, som menade att han körde med uppenbar överlast på lastbilen. 100 kg säd i varje säck gånger antalet säckar var ju lätt att räkna för polisen. Gunnar tog då och lyfte en säck i vardera handen, visade och fick polisens förståelse för att så lätta som de var, kunde de vara max 50 kg

Det var nog dylikt, som spred sig som löpeld på bygden om denne märklige, rödhårige åkare.

Vid ett annat tillfälle var Gunnar körande i Ängelholm och gjorde något fel enligt en vaksam polis. Denne gav honom en samling kommentarer och tillrättavisningar om hans sätt att framföra fordonet via sidofönstret. Körkortet och andra papper skulle i sedvanlig ordning inspekteras, så efter en stund fick Gunnar upp dörren och kom ner på gatan i sina trätofflor, som även användes i stallet. Denna syn fick polisen i sin ilska att ”toppa” sina tidigare utdelade tillrättavisningar med orden ”och Ni är bonne också”.

Bengt Ekhem har även följande att berätta från en träff för något år sedan med nämnde Ture Johansson: ”När jag ställde mängder av frågor kring hans erfarenhet och kunnande, var det som att öppna en kran. Ena episoden efter den andra delade den gamle chauffören med sig.
Jag fick alla de uppgifter jag behövde för att få en komplett bild av allt som hade med lastbilar att göra. Ture var anställd hos min farbror i sex år. Under denna tid körde han 40000 mil med den stora Scanian. Två resor i veckan blev det med Scanian till Stockholm och sträckan på den tidens slingriga grusvägar var 70 mil. Omkring 12 – 13 timmar fick man räkna med. Högsta tillåtna hastighet för en långtradare var 50 kilometer i timmen! ”Höll du verkligen den hastighetsgränsen”, undrade jag. Med ett brett grin svarade han att på raksträckor och i nerförsbackar kunde det bli både 70 och 80.

Mycket kunde hända på resorna som nutidens förare är lyckligt förskonade från.
Punkteringar var mest vanligt. Ibland hände det mitt i natten, i sträng kyla. Ensam, utan avbytare på den tiden, var det bara att bita ihop tänderna och sätta igång.

Förslitning av lager och andra vitala delar gjorde att oljan försvann oroväckande fort ur motorn. Till Stockholm kunde det gå åt fem liter olja i motorn. Annat problem var om kylaren inte höll vattnet. Då fick man stanna vid första bästa bondgård och hämta vatten att fylla på.
Mycket kunde således hända på resorna mellan Förslöv och Stockholm. Men alltid kom man fram på något sätt. Dramatik, spänning och det plötsligt oväntade fick man leva med som yrkeschaufför.
Ture Johansson talade om att han med jämna mellanrum fick sota, slipa och justera ventilerna. Bytte olja gjorde chaufförerna på gårdens smörjbrygga. När tipp saknades på lastbilar var det den egna råstyrkan som gällde. Min farbror, som i bygden var känd som en bjässe med enorm styrka, kastade upp 100 kilosäckar som om det hade varit dunkuddar, minns Bengt.

På 30-talet var lastbilarna törstiga. Mellan 3 och 4 liter per mil sörplade de stora lastbilarna i sig, men så var bensinpriset bara 28 öre litern. Själva drivmedlet var råolja, men bilen startades upp på bensin. Råoljan var ungefär tio öre billigare per liter.
I vintertid hände att kylarsystemet började frysa till is på de långa resorna. Då var det bara att stanna, ta av sig ytterrocken och vira den runt kylarpaketet. Efter någon mils körning var det dags att plocka av skyddet, annars hade kylarvattnet kokat. Denna procedur fick upprepas några gånger under resten av resan.

Som styckegods följde tusentals ägg med lasten upp till Stockholm, omsorgsfullt förpackade. Varje gång äggen levererades frågade grossisten ”kommer du med äggaröra den här gången eller med hela ägg?” Ture Johansson kan dock inte påminna sig något äggkras från sina körningar.
Mellan långturerna blev det smårundor till mejerierna i V. Karup, Åstorp, Bjuv och Ängelholm. Oljor och fett hämtades nämligen i Karlshamn och Kalmar till respektive mejerier i Nordvästskåne. Folkhumorn döpte dessa resor till smörrundan.

Den stora Scanian var inblandad i en olycka som kunde fått katastrofala följder. Vid Errarpsån, strax norr om Ängelholm, mitt emot den gamla kvarnen, kom en personbil över på fel körbana. Tures bror Erik var vid denna körning chaufför och girade så långt som möjligt mot broräcket där bilarna hakade fast i varandra, varpå lastbilen forcerade räcket, gjorde en luftfärd halvvägs över ån och hamnade på holmen som klyver vattnet i två delar. Hytten blev helt avskalad från chassiet. En del av räcket rände rakt in i förarhytten. Som genom ett under undgick de tre i hytten att bli spetsade. Det blev istället en ofrivillig luftfärd och samtliga hamnade vid sidan av bilen, mitt på holmen. Den enda skadan var en tå som blev deformerad, vilket drabbade föraren.

Ture Johansson slutade sin anställning 1936. Han etablerade sig som lantbrukare vilket blev en lugnare tillvaro. Men han kunde inte helt släppa körningen. Med jämna mellanrum ryckte han in som taxichaufför åt droskägaren Arthur Bjerninger i Förslöv, som tidigare övertagit en taxibil från Åkeriet.

Avvecklingen
Ingen kunde väl ana vid företagsstarten att det redan i slutet av 30-talet skulle utbryta ett nytt världskrig. Det blev ganska kännbara förändringar för åkeribranschen i och med 2-dra världskrigets utbrott. Kronan löste in en av bilarna, en lastbil var för gammal att bygga om till gengas och endast en bil, en Volvo –39, försågs med gengasaggregat.
De relativt lönsamma Stockholmsrundorna försvann och det blev bara ”räjongkörning”, körning med begränsad körradie.
Gengasdrift visade sig vara både problematisk och tungrodd. Det var svårt att få däck och andra förnödenheter till bilarna.
Gunnar hade dessutom hittat sin drömflicka Margit från Svartarp i Brobytrakten 1938 och de gifte sig i maj 1940. Fastän Gunnar ”var känd som en bjässe med enorm styrka, som kastade upp 100 kilosäckar som om det hade varit dunkuddar” enligt Bengt Ekhem, så var det nog Margit, som hjälpte honom med beslutet att avveckla åkeriet och istället satsa på lantbruket.
Även Arvid och Anna började tröttna på besvären och den sjunkande lönsamheten och hade hittat ett lantbruk i Errarp, som man flyttade till 1941.

Einar Anderssons åkeri i Förslöv köpte de kvarvarande två lastbilarna i november 1940. Einar, mera känd med efternamnet Aringberg, hade sin rörelse till 1954. Fordonsparken var då utökad till 4 lastbilar, vilka överläts till Uno Bengtssons Åkeri. Aringberg flyttade till Ängelholm och ansvarade där för åkeriet Autotransport. Uno flyttade i sin tur efter några år åkeriet till Ängelholm, fyrfaldigade antalet lastbilar och sålde vidare till ASG, som sålts vidare.
Som tidigare nämnts tog Arthur över taxibilen 1941 och lämnade över rörelsen till Erik Lundvall 1981, som sålde rörelsen vidare efter några år.

Så var spåren av det gamla Håleåkeriet helt igensopade kan man säga. Bara en av de tre gamla garageportarna intill Ekhems Gårdsbutik, minner om fordons stora da´r.

Bilarna uppradade på vägen utanför bondgården.