Förslövs Toffelfabrik

En berättelse om toffelfabriken i Förslöv av Sven Holmberg.

Spikarverkstaden efter utbyggnaden på 1950-talet. Till vänster sitter min gamle ”kompis” Helge Jönsson som började 1945. Mitt emot honom, vid fönstret, sitter ”KB” (Knut Birger) Johansson , son till ”slaktarekal”. Vid sidan om honom sitter Lars Rune Martinsson.

Presentation
Jag heter Sven Holmberg, son till farmlidne toffelfabrikören Henry Holmberg och hans fru Elisabeth Holmberg, född Danielsson. Vår familj bestod – utöver mig – av två äldre systrar, Astrid och Ulla samt en lillebror Lars som är 12 år yngre än jag. Jag är född på BB i Ängelholm den 17 juni 1934 och bodde i Slammarp i ett hus, som byggdes i slutet av 1920-talet. Huset låg mittemellan Toffelfabriken och dåvarande järnvägsstationen.

Toffelfabriken i min barndom
Mitt allra första minne av toffelfabriken var en vinterdag i början av fyrtiotalet då snödjupet denna kalla vinter var över en meter. Då jag en morgon begav mig till granngården (Hugo Petterssons) för att därifrån åka med släde till vår skola i Ranarp mötte jag fabrikens hela arbetsstyrka som skottade fram en väg till Ranarpsvägen för hand med vanlig skyffel. Jag har ett minne att det var tillsammans 4 arbetare, nämligen Sante, Allan, Hugo och farbror ”Spikare”, som hette Johansson. Det var han som spikade lädret på bottnen. Farbror Sante var under många år förste man eller s.k. verkmästare.
Mitt nästa minne av toffelfabriken var mindre angenämt och inträffade något år senare. Jag var naturligtvis nyfiken på vad som hände inne i fabriken, dit jag var förbjuden att gå ensam. Jag smög min genom en port på baksidan av fabriken. Framför porten stod en hästskjuts. Jag kröp under vagnen för att komma in genom porten. Då jag reste mig upp fick jag ett rejält slag av en grepe, som en av arbetarna använde till att lasta hyvelspån på hästvagnen. Ett av de fyra spjuten på grepen träffade min kind och gick rakt in i munnen. Ett av spjuten var avbrutet och detta nuddade mitt ena öga. Hade detta spjut funnits kvar hade jag med största sannolikhet inte blivit äldre. Jag minns bara att det blödde på mig överallt och att min far körde mig till sjuksyster i bankhuset, med sin gengasdrivna taxi.

Min första tekniska inblick i toffeltillverkningen fick jag en dag när jag ville veta varför den med vattenturbin drivna sågen hördes kraftigare vissa dagar. Jag fann när jag närmade mig fabriken att den stora porten som vette mot farfars och farmors hus var helt uppfälld och bildade ett tak utanför det rum där sågen stod. Två man var då sysselsatta att kapa de tre – fyra meters alstockarna till de längder som toffeln skulle ha. För att få plats med de långa stockarna måste sågrummet utvidgas. Först kapade man till änden av stocken så att snittet blev rakt. Den bit som blev över liknade ett trähjul – och många försök till att göra en egen trampbil med dessa runda trissor blev för det mesta helt misslyckat.

Fabriken går i arv
Min farfar, Herman Holmberg startade ett stenhuggeri tillsammans med sin bror Bengt. Stenhuggeriet var ihopbyggt med min farfars och farmors bostadshus. Min mor och far flyttade under slutet av 1950-talet till detta hus. Stenhuggeriet blev inte så långvarigt. Farfars bror Bengt byggde upp ett nytt huggeri invid vägen som leder upp till kyrkan. Min farfar byggde en toffelfabrik. Det har berättats att den ursprungliga toffelfabriken brann ner redan efter några år till följd av ett åsknedslag och att den nuvarande fabriken byggdes upp med tegelväggar under seklets första decennium (1909). Min farfar dog i lunginflammation 1944 – innan medicinen penicillin kommit i bruk.

Far som tidigare inte visat något större intresse av sin fars verksamhet övertog nu fabriken. Min bedömning nu är att far fortsatte i sin fars fotspår på ett mycket framgångsrikt sätt. Året efter farfars död gick också farbror ”Spikare” bort. En dag strax därefter kom hans efterträdare in i vårt hem, nämligen Helge. Jag minns honom särskilt mycket. I hans lön ingick fritt vivre, vilket innebar att Helge de första åren åt middag tillsammans med oss. Helge var naturligtvis lite blyg för oss i början. Under middagen var han mycket tystlåten. En dag hade vi fisk till middag och far bad mor ta fram en extra tallrik till Helge. Han tittade förvånat på den tomma tallriken. Far förklarade att Helge kunde lägga benen på tallriken, varpå Helge replikerade: ”Nej tack, jag tror jag föredrar att ha kvar dom under bordet”. Helge blev en av mina godaste vänner. Han var ca 15 år äldre än jag och han blev den första äldre person jag fick säga ”du” till. Han övertog farfars sovrum och under de år han bodde där blev han god vän med min farmor som nu bodde ensam i huset. Det är många minnesrika stunder jag haft med Helge under denna period. Han blev också en trogen arbetare och en mycket skicklig yrkesman. Efter att han gift sig med Inga från Åkagård flyttade han tillsammans med henne till ett hus invid Förslövs Hotell.

Jag började detta år, 1945, på realskolan i Ängelholm, och åkte dit med tåg varje skoldag. Tåget gick från Förslöv kl. 07.20 och kom tillbaka kl. fyra på eftermiddagen. Det var alltså inte mycket tid till att besöka fabriken. Under sommarloven fick jag göra lite småjobb i fabriken. Jag ägnade mycket tid med att lära mig spika tofflor, med Helge som mentor.

Fabrikens produkter och tillverkning
Merparten av produktionen bestod från början av enbart träbottnar som köptes av toffelspikare med egen liten verkstad. Träbottnar som transporterades i jutesäckar skickades även med järnväg till orter i södra Sverige.

Efter vad jag förstått har tillverkning av träbottnar från början skett maskinellt. Som jag tidigare nämnt drevs maskinerna med en vattenturbin. Därför dämdes bäcken som flyter genom samhället ner mot havet upp. Reservoaren blev en fin damm som onekligen stämde väl in i naturen. Bild av bäcken och dammen har målats av den store Förslövskonstnären Djerf. Målningen stämmer inte helt överens med verkligheten, men tavlan, som jag fick ärva efter faster Irma, är för mig en nostalgisk klenod. Från dammen byggdes en kanal strax framför farfars bostadshus ner till fabriken. Efter flera drunkningstillbud som min far och hans syskon råkade ut för lades den del som passerar närmast huset ner i en kulvert. Turbinen drev en lång axel i taket utmed fabrikens bottenvåning. Från denna axel drevs de olika maskinerna med remdrift. Den maskin som krävde den största kraften var sågen. Då kraftiga alstockar sågades minskade varvtalet på den gemensamma axeln och de som arbetade vid andra maskiner fick ofta vänta till dess den kraftiga alstocken färdigkapats. Ganska snart kompletterades vattenturbinen med en kraftig el-motor som användes när vattnet i dammen sinade.

Sågen låg som tidigare nämnts i ett rum som vette mot bostadshuset i markplan. De kapade alstockarna, vars längd varierade mellan 17 – 30 cm sågades först mittitu. Efter ytterligare tre sågsnitt formades alen till en rektangulär klots. Därefter langades dessa bitar via tre man en halvtrappa ned till den fräsmaskin som formade bottnen till fotens konturer. Fräsningen gjordes med lodräta roterande knivar efter en mall. Nästa moment var urskålningen av bottnens ovansida med erforderlig fördjupning av fotens häl, fotsula och tå samt ett väl tilltaget valv för hålfoten. Fräsmaskinen arbetade efter en mall som satt parallellt invid arbetsstycket. Vid bearbetning i dessa två maskiner gjordes bottnarna en och en eftersom bottnen måste göras spegelvända innan de kunde paras ihop. Den tredje fräsmaskinen inom samma arbetslokal skar ut klacken på bottnens undersida och efter ytterligare ett skärmoment formades klackens sidor och baksida.

Bottnen var efter dessa arbetsmoment i princip färdig. I flätade korgar, som ”korgamagaren” uppe i byn levererat, bars bottnarna ut till ”rökan” där de under ca ett dygn torkades i röken från spånen som var en biprodukt från sågningen. Vid denna torkning sänktes fukthalten väsentligt i alträet och gjorde bottnen väldigt lätt i förhållande till andra träslag. Alen är mjuk och gav viss svikt i toffeln. I korgar som rymde ca en hektoliter bars bottnarna upp via en smal brant trappa till övre våningen där de slipades. Enbart ovansidan av bottnen slipades. Övriga ytor behandlades med sedvanlig tjära efter det spikaren satt fast lädret.

En del av bottnarna hämtades av spikaren som gjorde färdiga tofflor med svart läder. Lädret spikades fast med krampor på en ståltråd över lästen som spikades fast med ett fyrtumsspik i bottnen. Över vristen sattes en svart rem. För att hålla ihop tofflorna parvis spikades slutligen en rem mellan tofflorna. Det berättas att en norrman som köpt ett par hos Peärsson o Co kom tillbaka året därpå och ville köpa ett nytt likadant par men han bad särskilt att den lilla remmen mellan tofflorna skulle göras lite längre för att det skulle bli lättare att gå med tofflorna. Detta läder som spikades på var mycket slitstarkt och därför bottnades tofflorna ofta om. Att ta bort den gamla bottnen kunde vara mycket besvärligt om ståltråden med vilken man kunde dra ut kramparna slitits sönder. Ackordet för en ombottning var 75 öre per par.

EOL – tiden
I början av 1950-talet introducerades grossistföretaget EOL med huvudsäte i Helsingborg. Har jag inte helt fel för mig var det handlaren och den glade ungkarlen Torsten Peärsson som tipsade far om detta bolag. Det skrevs nu ett avtal som innebar att all försäljning till detaljhandeln skulle ske via EOL, som med jämna mellanrum hämtade de växande beställningarna. Nu var det slut med försäljningen av bottnar. Allt skulle nu göras till färdig toffel. Den volymökning detta avtal medförde innebar en stor förändring i fabriken. Tillverkningen av bottnar gjordes som förut med samma maskinpark. Arbetet övergick till två-skift från kl. 06.00 till kl. 22.00 med skifte kl. 14.00. Arbetsstyrkan ute i fabriken fördubblades. Det tillkom ytterligare en putsmaskin eftersom bottnens alla ytor skulle putsas och ytterligare tre nya spikare nyanställdes. En man anställdes med uppgift att skära till lädret som nu hade fått varierande färger. Det mest vanliga var vitt och rött. Det fanns under denna tid över 20 anställda.

För att ge plats till denna ökning byggdes fabriken till åt söder. En tillbyggnad i betong på två våningar. I bottenvåningen inreddes fyra nya arbetsplatser åt spikarna och på andra våningen placerades de nya putsmaskinerna. Farmors gamla hönshus byggdes om till lager för de färdiga tofflorna. Ytterligare en röktork byggdes strax bredvid den äldre. Denna volymökning bestod under hela 1950-talet om jag minns rätt. På sextiotalet trappade min far ner lite på verksamheten och i mitten av detta decenniet såldes företaget till en som hette Vallberg. Efter några år gjorde den nya ägaren konkurs.

Min del i verksamheten
Under gymnasietiden 1950 – 1953 arbetade jag i fabriken varje sommarlov. Bl. a. svarade jag för lagerhållningen i hönshuset, för transporter med fars personbil en Volvo PV 1939 års modell, samt en del kontorsarbete. Efter studenten 1953 började jag som brandman och på den vägen fortsatte det fram till min pensionering. Som ”lagerarbetare” fick jag bl.a. svara för direktförsäljningen av tofflor till i de flesta fall våra badgäster som varje sommar dök upp hemma i Förslöv. Badgästerna hade jag inte något gott öga till. De reserverade sandhålor på badstranden i St.Hult och därifrån blev vi barn bortkörda. De trängde sig före i affären dit vi barn skickats av mor. Vid ett tillfälle kom en mamma med två flickor i min ålder för att handla tofflor av mig i lagret. Den ena av flickorna kom från England och det jag förklarade översatte den svenska flickan till sin engelska väninna. Jag som läst engelska i skolan flera år talade till engelskan direkt på hennes sparåk. Då säger den svenska flickan mycket förvånat: ”Nämen mamma han kan ju prata engelska, det var inte dåligt.” Med min arbetsklädsel representerade jag en ”vanlig” arbetare och på den tiden var det mycket ovanligt att en sådan kunde något annat språk än svenska.

Så var det då
Jag har som bl.a. brandsyneförrättare besökt många industrier av varierande slag och storlek. Jag har lärt mig vilka krav som nu ställs på arbetsmiljö och säkerhet. I toffelfabriken fanns inte tillgång till WC eller toalett. Bakom röktorken fanns ett rostigt rör nedstucken i marken och i det fick arbetarna kissa..

Jag har tidigare nämnt att sågen hördes ända hem till vår bostad i Slammarp. Då sågen skar i trädet var det omöjligt att göra sig hörd när man stod invid den. Han som i 8 timmar i sträck arbetade här utan hörselskydd måste blivit helt lomhörd. En cirkelsåg har som standard idag beröringsskydd, även detta saknades. Fräsmaskinerna, som också bullrade ordentligt saknade skydd. Remmarna som löpte i taket bullrade påtagligt. Men så var det då. Ordet arbetsmiljö eller arbetarskydd existerade inte på den tiden. Under alla de år som fabriken fanns inträffade vad jag vet bara en enda olycka, bortsett från grepen jag som liten fick i ansiktet. Lant-brukaren Hugo Pettersson, som arbetade i fabriken emellanåt fick två fingrar avskurna helt då han skulle borsta undan lite hyvelspån vid en av fräsarna. Denna olycka tog min far väldigt hårt. Hugo var en nära vän till vår familj.

Jag minns också att arbetarna satt på en alkubbe eller i en spånhög och åt sina medhavda smörgåsar. Matsal och kök eller åtminstone pentry är ju idag en given självklarhet inom alla företag.

Transporter
Ett annorlunda förhållande var hur den interna transporten gick till. De fyra meter långa alstockarna drogs fram till sågen på en enaxlad vagn. Därifrån lyftes stockarna för hand upp på sågbordet. Alen köptes från olika skogs- eller markägare. Alen växer som bekant invid vattendrag. Det var därför enbart på vintern som träden kunde fällas och på snö och is transporteras fram till närmste väg. Stockarna kom med hästskjuts och/eller med lastbil under senare år. Stockarna lagrades på planen mellan fabriken och bostadshuset och i början av året var denna plan full med alstockar.

De sågade bitarna langades ner till nästa maskin. Man kastade bitarna till varandra. Spillveden från sågen bars i korgar till en vedhög ca 50 m från arbetsstället. Denna ved såldes vidare till byns vedeldare och det var många på den tiden I korgar bars arbetsstycken till de olika arbetsställena. Spikaren som fick hämta bottnarna på andra våningen bar de parvis travade bottnarna med sina händer på samma sätt som en kypare bär fram mat på en bricka. Såg- och hyvelspån lastades på vagnar för hand som uppköpare från olika rökerier hämtade.

Tankar
Under de år jag hade kontakt med fabriken hörde jag aldrig någon som klagade eller beklagade de tunga lyften och den bristande arbetsmiljön. Jag hörde aldrig någon klaga över ryggsmärtor eller annan åkomma som det tunga arbetet kunde medföra. Stämningen bland arbetarna var alltid god. Jag trivdes att vara med dem, att prata med dem under deras raster och jag hade mycket stor respekt för deras arbetsförmåga, uthållighet och deras starka vilja att alltid försöka göra sitt bästa. Någon jämförelse med nuvarande arbetsförhållanden i våra moderna industrier tänker jag inte göra.

Arbetarna stod helt utanför någon fackförening. Representanter från olika fackföreningar hade vid ett flertal tillfällen försökt övertala arbetarna att ansluta sig till facket men dessa vägrade.

Slut
Då jag blev ombedd att skriva om toffelfabriken var jag först mycket tveksam. Jag har inte ett enda dokument från den tiden, ja inte ens ett fotografi. Jag tror att barndomens upplevelse satt sig minnet på ett sätt, som vilken dator som helst skulle avundas.

Personalen vid Toffelfabriken på 1960-talet.
Stående: Jan Eve Pettersson och chefen Henry Holmberg. Mellan dem på huk sitter Helge Jönsson och en okänd. Höger om Henry sitter på huk Yngve Johnsson och Hans Pettersson samt sen tre okända pågar och en tillfällig chaufför.
Sittande på bryggan från vänster: Arvid Karlsson, Rune Jansson (son till Karl), Lars Rune Martinsson, Stig Olsson.
Stående från vänster: Allan Johansson, ”Rökaren” Artur Persson, Malte Johansson, Nils Persson, Gun Pettersson, Sture Pålssons tös (namnlös), Lennart Pettersson, Karl Jansson och KB.
Alla Pettersson är syskon från granngården.