Hantverket i Förslöv

av Sante Gudmundsson

Vad innefattar ordet hantverk i våra dagar, och vad innefattade det i äldre tider? I våra dagar bedrives hantverket mera maskinmässigt, så att det närmar sig industri. Förr i tiden bedrevs hantverket med så gott som uteslutande primitiva handredskap utan maskinhjälp. Man kunde även förr i tiden mera rättvist kalla hantverket för yrke.
I äldre tider bedrevs en mängd mera yrkesbetonade hantverk i våra bygder. Jag skall här nämna en del, särskilt sådana som så gott som helt försvunnit eller håller på att försvinna. Av de yrken, som så gott som helt är utdöda, kan nämnas Träskomakarens. Det var ett yrke, som fordrade god skicklighet för att med dåtida borrar, knivar och yxor först hugga till träbiten och sedan med borr och kniv urholka den, så att man fick en träsko, som passade foten. Det var inte något, som man lärde första veckan. Träskorna var, som namnet säger, helt av trä, men då de inte var så synnerligen behagliga att använda – värst var det med vristerna, där de tog ganska hårt, inte bara på foten utan även på håserna – så funderade man på att göra pudeträskor. Pudeträskor gjordes inte så långa i ovanträt, ty där spikade man fast ett par läderbitar, mellan vilka man hade stoppat in svinborst. Denna svinborst fick man genom att tillverka den borst, som man vid svinslakten skållade och rakade av svinen: Dessa pudeträskor blev ju helt naturligt en hel del behagligare att använda, i all synnerhet blev träskostövlarna, som var försedda med pudor, nära på något eftersträvansvärt. Träskostövlar, det var något som hade sin givna användning vid upptagning av torv i torvmossarna, vid arbete i gödselkårran, då gödseln skulle köras ut på åkern och vid många andra tillfällen inom jordbruksarbetet. I regel skulle träskorna göras något större än vad foten var. Det skulle nämligen vara plats för en del halm eller som det kallades träskobås i dem, så att de inte blev så kalla att använda. Ett gammalt talesätt var, att om man frös om fötterna, så skulle man springa så att båset to ill = tog fyr. Då kunde man bli varm. Det lär väl i vår tid vara så gott som omöjligt att nu uppbringa ett par gammaldags träskor.

Ett annat yrke var trätoffelmakarens. Även det var ett yrke, som fordrade god skicklighet för att med dåtida verktyg av en alkubb tälja till bottnar, som passade foten, och över de hemmagjorda lästerna spänna läder så att det liknade något. Nå, detta yrke är ju ännu i vår tid inte helt utdött, fast nu behöver inte toffelbottnen sättas i en hållebänk för att med bandkniv och hålekniv få den form, som den skall ha. Nej, nu går det helt maskinmässigt som industri. Skomakarna med sin skomakardisk, läster, prylar och spännrem (för vilken skomakarlärlingarna nog hade en viss respekt, när den användes av en förtörnad mästare på lärlingens rygg, när han inte utfört det arbete, som han var ålagd, till mästers belåtenhet) besökte gårdarna för att tillverka skor av de grovgarvade hudarna. Nå, det tillverkades både grövre och finare skor, och skulle de vara riktigt fina, så skulle de vara med knarr. Det betraktades som något mycket fint att ha knarr i skorna. Ja, många historier berättades förr om hur den något högfärdiga pigan eller drängen så innerligt vackert bad mäster om att få knirk i skorna. Att innan skomakaremaskinerna mera allmänt kom i bruk sy skor med begrisp av grovt läder, det var ett arbete, som fordrade sin lärotid. Många av nutidens ungdomar har säkerligen inte en aning om vad en begrisp var för något, eller hur den tillverkades. Det kan kanske vara lämpligt, att jag lär ut, hur man tillverkar en begrisp. Av skogarn, tog man så många trådar, som man ville ha rispens grovlek, så snodde man dem tillsammans och drog dem genom en bit skomakarbeck, tills det blev en jämn och stark begrisp, men den var inte färdig med det. Den skulle i båda ändar förses med spetsar (en ersättning för synål). Dessa rispspetsar plockades mycket noga och sakkunnigt ut av styv svinborst. När skomakaren så med sin syl gjorde ett hål i lädret, så gick det bra att i detta hål från båda sidor sticka in borsten och på så sätt göra en stark söm. Det var inte bara skor, som byskomakaren tillverkade, utan selar för arbete och finare bringeselar, som skulle användas, när fjädervagnen eller charabangen skulle vid högtidligare tillfällen användas. – Ja, det vore mycket att skriva om detta numera nästan helt maskin- och industriövertagna yrke, men då jag inte är fackman på detta område, så får detta vara nog.

Ett annat yrke, vars utövare var gärna sedd och efterlängtad i gårdarna, var byskräddarens. Här i Förslöv hade vi flera sådana, vilka sydde såväl arbetskläder av mollskinn och fårskinn som också finare kläder av hemvävd vadmal. En mollskinnströja fodrad invändigt med fårskinn, det var ett plagg, som var både varmt och slitstarkt och kunde hålla i många år. Jag glömmer aldrig, hur lycklig och glad jag var den dagen, då skräddare Annersen fick min första skinntröja färdig, och hur mallig och betydande jag kände mig, när jag var klädd i den. När så den hemmasydda skinnmössan också kom på huvudet, ja, då kände man sig som en mycket stor ”karr”, fast jag inte var mer än fyllda 10 år.

När symaskinerna började användas, då kunde det hända, att dessa byskräddare tog symaskinen på ryggen, när de gick från gård till gård för att en vecka eller kanske något längre på varje gård sy, vad som behövdes, eller kanske rättare sagt sätta piff på gårdens folk, ty det gängse talet var ju, som nog de äldre av oss hört mer än en gång, att Gud skapte människan, men det var skräddaren, som satte piff på henne.

Sömmerskorna gick i regel inte omkring utan sydde i sina hem de hemvävda grövre tygerna och för all del även de finare tygpackorna, som husmor tillhandlat sig av de kringvandrande judarna.

Rockadräjaren, som tillverkade spinnrockar och tillbehör till dem, hade ett ganska bra yrke, då han kunde stå hemma och göra sina tillverkningar. Och han saknade ingalunda kunder, ty alla behövde ju en eller flera spinn- eller spolterockar. Varpor, häretöj, hasper och vävstolar tillkom det bysnickaren att göra, likaså möbler och husgeråd samt räfsor och mejetöj, såvida inte de köptes på marknaden i Ängelholm eller av de kringresande knallarna. Vävskedar och vävskottor ( = vävskyttlar) köptes alltid av väveskegubbarna, som regelbundet besökte gårdarna. Baljor, kar och träspannar var det alltid någon tunnbindare, som snickrade till.

I regel hade varje socken också sin likkistesnickrare. Liesmederna, som i många fall även smidde andra eggjärn, såsom yxor och knivar, bra slakteknivar och vassa tälleyxor med bra bett i, inte så lätta att tillverka.

Eggjärnssmederna körde i regel omkring med sina tillverkningar. Bysmederna däremot kunde stanna hemma vid sin smedja, dit kunderna fick komma.

Bysmeden var en mycket anlitad yrkesman, inte minst för att sko hästar. Smedens arbete var ett ganska tungt arbete, innan maskinerna gjorde det mera industrimässigt. Det är nog mången smedlärling, som fått svettas mer än en gång, när han skulle slägga med den stora släggan tillsammans och i takt med mästare. Att dra den stora blåsbälgen var inte heller något latmansgöra. Nå, smidesyrket det är ju inte ännu utdött, men det drives snart mer som industri.

Mjölnarens yrke var också det ett yrke, som krävde skicklighet. Att hacka de grova kvarnstenarna, så att de blev lämpligt såväl för grövre som finare malning, var ett av mjölnarens precisionsarbeten.

Vagnmakarna hade ett både noga och många gånger hårt arbete. Det skulle ju tillverkas inte bara mögbonnavana och höstavana utan även finare fjädervagnar, charabangvagnar, droskor, karosser, kupeer, landå och gigg, som skulle göras. Både bra och vackra.

Korgmakare var nästan varje gårdsägare eller, som det hette, åbo själv till husbehov, men det fanns även korgmakare, som bedrev det som yrke.

Halmtäckarens yrke håller ju på att dö ut, men förr i tiden hade halmtäckaren god sysselsättning. Det var inte heller vilken täckare som helst, som kunde binda tillingarna, så att taket motstod stormarnas påfrestningar. Att skära ett tak på så sätt, att det blev vackert, var ett arbete, som krävde yrkesskicklighet.

Plåtslageriyrket har på senare tid så gott som helt övergått till industri.

Byggnadssnickeri och byggnadsmureri var förr yrken, som även de fordrade lång lärotid och skickliga utövare. Numera har under senare tider dessa yrken sammanslagits till byggfirmor, som under ledning av byggmästare håller ett antal anställda yrkesarbetare.

Målar- och tapetseraryrkena är ett par hantverk, som inte blivit industrier eller utträngts av maskiner, nej, i dessa yrken behöver inte yrkesmannen befara, att det blir arbetsbrist.

Hembiträden och drängar kunde förr i tiden mycket väl kalla sina arbeten för yrkesarbete, men även på detta område har maskiner och hushållsredskap gjort, att de mer och mer blivit överflödiga.

Detta var något litet och en kortfattad beskrivning över hantverk och yrken, som i äldre tider hade sin stora uppgift att fylla. Hantverket i Bjäre följer idag mera med tidens krav, varför hantverkarna och yrkesutövarna organiserat sig så, att i Bjäre finns en livskraftig och framåtsträvande hantverksförening. Denna startade för första gången redan år 1880, men hade inte mer än två års livslängd. Efter att ha vilat till 1942 återupptogs arbetet. Efter att vid starten ha haft ett 20-tal medlemmar är nu medlemsantalet uppe i över hundratalet.