Ture Karlsson om torvupptagning

Torvskärning och torvupptagning

Av Thure Karlsson, Förslöv år 2001.

Jag har aldrig själv varit med om att tillverka torv, men min far berättade hur det gick till. I slutet av maj efter avslutad sådd vidtog torvskärningen. Varje hemman hade sin särskilda mosse där torv skars huvudsakligen till husbehov. Med torv eldades såväl i järnkakelugnen som under den stora inbyggda kitteln i brygghuset eller sterset. I somliga byar hade man en vid skiftet undantagen gemensam torvmosse, i vilken varje hemman i byn hade en utstakad lott. Även vid torvskärningen, som pågick en eller två dagar allt efter behovet och antalet arbetare, engagerades främmande hjälp, några manliga torvskärare, med sina skarpslipade torvspadar samt ett motsvarande antal kvinnor utrustade med torvbårar. Männen borde helst även medföra träskostövlar eftersom det ofta kom vatten i torvgraven.

Torvskärarna lade upp de rektangulära torvorna på mossen invid graven, där kvinnorna tog dem med händerna, lastade dem på rullebören och körde bort dem till ”brajan” där torven ställdes på lut för torkning. Torvskärningen var ett ganska ansträngande arbete, men torvmåsafolket bestods också en frikostig bespisning såsom alltid då man hade främmande arbetsfolk på en gård. Dagen hade inletts med kaffefrukost hemma på gården, men daver, middag och mer oftan bars färdiglagad, om inte mossen låg nära gården, ut till arbetsplatsen, där man både åt och tog sin middagslur i det fria under något skuggigt träd. Matmodern hade givetvis inte glömt flaskan hemma och både män och kvinnor tog gärna sin lilla sup till maten, varvid kvinnorna dock i regel nöjde sig med en halv. Ett ankare med svagdricka hade medförts på en torvbör redan på morgonen. Torven vändes sedan fram på sommaren och efter ytterligare torkning sattes den i röglar varefter den senare kördes hem och lades in i torvhuset.

En torvskärares daglön under slutet av 1800-talet var en krona om dagen och kvinnorna 75 öre. Där mossen var torr och fast var torvskärningsmetoden vanlig. Där mossen var blötare, så att den inte gick att skära ut i bitar, måste man göra klappetorv. Man grävde då upp den blöta torvmassan ur mossen. Massan breddes ut på en i förväg iordninggjord plats. Där trampades massan för att torven skulle bli av jämn kvalitet och överflödigt vatten skulle förmås att rinna bort sedan torvmassan på detta sätt bearbetats, klappades den ut till en kaka med hjälp av torvspadar. I kakan ritsade man ut torvstyckena med en hötjuga. Torvkakan fick sedan ligga och torka.

Den bästa torven som var nästan svart till färgen, ansågs vara nästan lika bra att elda med som stenkol. Det förekom någon gång att strötorven tillverkades på sommaren. Man banade då av markytan på mossen och körde därefter med harv flera gånger och rev upp ytan. Då det upprivna ytskiktet torkat, samlade man ihop strötorven och körde hem den.

Då jag under årens lopp har intervjuat många människor, även torpare och torparbarn, så har de berättat att i slutet av 1800-talet och långt in på 1900-talet så kom bönderna i Karstorp och Fogdarp körande med häst och vagn lastad med folk, torvbörar och torvspadar. De hållde till i ett torp som låg på deras ägor. De hade också mat med sig och något att dricka. Då var det fest i torparstugorna och särskilt barnen kunde få äta sig mätta ty de levde annars på svältgränsen med mest sill och potatis, någon gång en fläskbit. På hösten när bären var mogna, det var blåbär, lingon, hallon och hjortron, kunde detta hjälpa till att stilla hungern.. bönderna körde hemmaifrån vid femtiden på morgonen och slutade arbetet så att de kunde vara hemma vid sjutiden på kvällen, någon gång tidigare för myggen kunde vara väldigt besvärliga, här fanns ju ingen myggsalva på den tiden.

Min far som var född 1879 berättade att han i slutet av 1800-talet fick följa med min farfar, Johannes Persson, upp till Mutarehultet för att hämta torv. Mutarehultet ligger alldeles intill Hallandsgränsen, ägaren hette Sven-Petter Olsson och kallades för ”Grammers SvenPetter.

Det var lång väg att köra, uppför Stenhotten så följde man en mycket dålig väg som i början delar Karstorp och Fogdarps byar åt. Här upp var det lite bokskog annars var det mest kala och sterila marker. Min farfar kände de flesta av torpen och han nämnde namn som : Boles Johannes, Drillens, Nordens, Plådra Pillan, Israels, Kronotorpet och Värslahuset.

/renskrivet för hemsidan av Anders Ragnarsson, bearbetat 2007 och 2011/eh.