Sture Jönsson berättar – Om torv

Sture Jönsson berättar i dialog med Kulturgruppen i Förslöv februari 1993. Nedtecknat från audioband av Ulrika Malmberg 1995. Redigerat av Anders Ragnarsson 2003.

Dessa träbitar som ni nu har tittat på, t ex den som Gunvor håller i, vad säger den er för någonting?
– Det verkar som en känga, en toffla, en sko eller någonting som de kunde gå i mossen med.

Vad är det för träslag?

– Ja, det vet jag inte. Det måste vara ett hårt träslag.

– Är det mossaek?

Ja, det är det. Det är ett ekträ. Men vad säger den för någonting? Den har mycket att tala om för oss!

För det första har det varit ett ganska stort träd, som har växt upp för ca 1000 år sedan. Och det har kommit ganska långt på väg eftersom det har haft stora grenar. Jag har själv tagit upp hela träbiten tillsammans med min fader. Den var mellan fem och sex meter lång och drygt sextio centimeter i diameter och flera sådana här utväxter fanns på den. När trädet har varit stort och kraftigt har det antagligen sett ut ungefär som en ”sparbanksek” med kraftiga grenar på sidorna. Det har råkat ut för en olycka, antingen en svår storm som har bräckt grenarna eller så har det varit nedisning som har tyngt av grenarna och bräckt dem. Trädet har varit friskt och bra, det har kunnat skjuta ut över dessa såren, dessa avbräckta grenar, och växt över där. Det som fanns inuti har jag ”pelat ut” och det var murket.

Det är på denna mosse som jag arbetade. Vi kan börja med den.

Jag kommer att berätta om flera stycken.

Jag har hittat fem sådana ekstammar. Den andra träbiten, vad är det för en träbit – är det samma sort?

– Är det asp?

Nej det är björk? Den var stor. Jag tänkte jag skulle sätta hästarna för och dra den loss, men den rörde sig inte så hästarna blev lite oroliga. Men jag hade såg med för jag var beredd på det här och skar av där den låg i graven så högt ovan vattenytan jag kunde. Jag hade kilar med och var mycket försiktig så att jag inte skulle tappa kilarna ner i graven när jag hade sågat av och klyvt den. Sedan orkade hästarna med att dra upp den. Det blev ett lass ungefär av den stocken. Jag trodde ju att det var ek från början, men jag märkte ju vad det var när jag fått upp rotsystemet.

Då kan vi fråga oss, hur uppstår en mosse? Är det någon som har ett hum om hur en mosse kan växa upp?

– Är det inte så att det har varit en svacka, sedan förmultnade och förmultnade det och genom tidernas lopp.

Jo, det kan det. Så har det nog varit med denna mosse som jag nu pratar om. För den är cirka två meter djup med torvdynga, alltså mitt ute i mossen – vid sidorna blir den ju inte det. Men när man kommer ner så djupt så är där ett lager med riktig mossa, det ser ut till att ha varit vitmossa. När man kommer ner där så duger det inte till torv, då lyfter vattnet och då är där inget mer att hämta.

Där har varit någon sorts liten sjö eller vattensamling som den där mossan har växt på. Sen har den bildats, med löv och gräs och växt upp lite. Där var också mycket hasselbuskar i den mossen, där var till och med nötter som ekorrar hade gnagt på. Man såg dem ligga ovanpå torvorna när det var torrt. Dessa hasselgrenar tyckte man inte om i torven, dessa fick plockas bort. Fanns det bara sådana här bitar som hade kommit med upp blev torven smulig av det. Låg det där som man sedan skulle resa blev det inte bra. Detta hasselsystem, det fanns ett mycket stort område som det fanns sådana grenar och buskar när det var i sin uppväxt, det blev mycket bra torv utav det. Lade man in en torv blev spiselringarna röda och jag kunde till och med ha det ute i smedjan för att värma sådana järn som jag sen gjorde svarvejärn av, alltså stål. Det var inte bra med smideskolen, de brände stålet för hårt så det blev sprött.

– Då menar du att avlagringar efter hassel skulle vara det allra bästa, om det nu inte hade varit grenar med?

Är det någon av er som har eldat med hasselved i någon spis? Är det någon som har hört talas om vilket som var det bästa gengasbränslet under kriget?

– Var det inte bok?

Det var hassel, där är någon särskild gas i det.

– Bränner hassel långsamt när det är som ved?

Det är ungefär som att lägga in bokebränne eller äppelträd, det brinner ganska sakta med klar låga. Asp och pil är värdelöst att elda med, det bränner fort och ger inte mycket värme. Nu talar de ju om de här pilplanteringarna för energiskog – jag ger inte mycket för det.

Hur många av er har varit med i mossen för att göra torv?

– Var det ”klabbetör” eller ”skäretör” som de sa.

– Först ”skäretör”. Först skar man ju och sen så gjorde de ”klabbetör”.

– Vad var ”klabbetör” för något?

Det beror helt på vad det är för sorts mosse. Det finns olika sorters mossar. Vi kan börja med den jag nu berättar om, den kallas för ”Brinkamossen” och den ligger på Salomonhögs yttre utmark knappt en kilometer från ”Värdslahuset”.

Där en fyrtio centimeter mull ovanpå som man gräver av och kastar ner i den föregående graven. Sedan är det att gräva upp ett, som man säger, sporramål och ösa vatten på det och slå sönder så det blir som en gyttja. Det första är ganska hårt att slå sönder, det blir bättre när man kommer djupare ner. Det ska vara så att det blir jämnt precis som en välling, blir det knutigt blir torven ”stumped” och håller inte ihop. Den kan då brista, bli smulig och sämre. En gräver och en slår sönder med en grep och skaffar vatten på. Sedan är det en eller två som lastar upp i ”rullebörar”. Eller, som vi hade där uppe, ett ”as” nästan stort som detta bordet med två rullar under som inte gick så långt ut till kanterna. Det gick ungefär tre ”rullebörar” i ett sådant ”as”. När det var fullt och man körde det till ”brejan” kunde man tippa det eftersom rullarna inte gick ut ända ut, utan det balanserade. Det gick ju lättare än när hästarna drog det. Vi hade ju två hästar, den ena fick dra ”aset” och den andre fick stå och äta gräs, så fick de skiftas om att drag. Det var ju en god hjälp emot hur det var innan. Jag minns att det var två människor som fick köra våra ”rullebörar” och de var ju tunga.

Det var som regel en dam som skulle lägga ut ”brejan” och i början fick hon inte lägga det för tjockt, för den nedersta delen torkade inte in så mycket som den nedersta. Sedan skulle hon ”risa” det, som det hette.

Man kan risa på tvärs och på längden.

Men om hon inte risa rätt så blev torvorna krokiga, och då förstår ni vilket hon risa först.

Hur länge skulle det ligga och torka innan de kunde röra det igen? Det berodde ju dels på väderleken, naturligtvis, och dels på platsen på mossen. Om det var fritt och öppet så sol och vind kunde komma till eller om det var fuktigt . På den mosse som jag nu berättar om tog det fjorton dagar, sedan kunde man ta upp det. Man kallar det för att vända torven, men det gjorde vi aldrig utan vi bara lutade den upp på nästa. Ovansidan var alltid uppåt, där hade blivit en skorpa på den och när det regnade så rann det av. Hade man vänt den så var den mer skrovlig och då hade vattnet trängt ner.

Om det var solsken och torrt som det är på försommaren, så kunde man ta upp åtta dagar senare och ”rögla”.

Åtta dagar senare så gick det att köra hem när det var soligt och grant väder, men det är som jag säger, det berodde på väderleken på sommaren.

Sättesplatsen den var fin och slät som en fotbollsplan, den som vi hade, och den var torr så att man kunde köra ut med hästarna och lasta i vagnen med detsamma. Men för min del tog det en timma i alla falla att lasta. Det gick cirka femtio korgar i vagnen och de skulle fyllas först i botten och när de kom ovanför ”häckastängerna” skulle de lavas upp lite grant.

De sista åren hade jag sådana här Norgesaltsäckar, gjorda som dom, uppsprätta och snören i hörnorna. Dom hade jag som en presenning över. Ni som har varit där uppe i Utmarken på vägarna, vet hur vägarna var. Särskilt där som var lite små branter, där var sten och ojämnt. Slog det loss en torv vid framändan till exempel, så dröjde det inte länge förrän nästa och nästa hoppade efter. Då kunde det falla av flera stycken torvor, men då hade jag presenning över så det var inget bekymmer.

– Vilken väg körde du ner?

Genom Axelstorp.

– Körde du fram vid Fältans kors då?

Nja, mossen var inte där, alltså denna men vi kommer dit också. Om ni vill höra på så länge!?

Där var inte mindre än elva grindar över vägen så det var till att hoppa av och öppna och köra hästarna rakt igenom och sedan stänga efter sig. Nåde den som inte stängde när djuren gick där! Ibland var där grindar vid järnvägarna också

De här presenningarna var bra för det hände någon gång att de blev ett åskregn när vi var där uppe, jag och min yngsta syster. Då var det tur att vi hade presenningar över för vi blev plask genomvåta innan vi kom hem.

Vi ska flytta till en annan mosse. Någon nämnde om Fältans kors. Är det någon som har varit där och lagt märke till att där är en liten mosse vid sidan av? Om ni har gått vägen ner, och inte har gått stigen genom skogen, då har ni mossen på vänster hand. Men nu är där ju uppväxt så att det är knappt att man ser eller förstår att där har varit en mosse.

Min farfar kom till Salomonhög 1872, till en fälad till kronobostället i Salomonhög. Han fick rättighet att göra torv på mossen vid Fältans kors. Den var inte så djup. Där var också, som Fride säger, både ”skäretorv” och ”klappetorv”. Men de var inte ovanpå varandra utan de var på var sin sida om mossen. Jag var inte gammal när bostället frisåldes 1918, då var mossen uppskuren och därför blev där inte lagt någon väg dit. Så sen fick vi inte göra någon torv där, men innan hade de hållt på där från 1872 till 1918. Det var kört många lass därifrån under de åren!

Den mossen var det också eketräd i, efter vad far har talat om. Men den var också så att vattnet stod jämns med jordytan så det fanns ingen möjlighet att köra ut på den. När de gjorde torv där var det mycket sämre torka där. Jag vet att far alltid körde hem senare än vad jag nu berättat, ibland var det inte förrän på hösten. Därför skulle torven bäras från mossen och uppför en annan gång. Om ni kommer dit till Fältans kors så ser ni och vet där vägen går fram och mossen ligger en fyra, fem, sex meter djupare så skulle det bäras upp till vägen. Den gamla vägen som gick där gick där den nya går nu.

Kanske jag kunde vara fem år när jag fick vara med där uppe. Jag skulle plocka torven i korgarna, han hade två korgar och jag skulle plocka den ena full medan han bar upp den andra i vagnen. Det kan jag minnas. Och jag minns också när vi körde därifrån, då var granet inte så högt så då kunde jag se Fältans kors över grantopparna! Det är väl knappt någon som tror det! Men det kan jag garantera. Då stod de på ”lut” och för det andra så tror jag att det var ganska mycket högre än vad det är som har stått nu till slut. Nu har ju Grevie skola gjort ett nytt kors och satt där, det är inte högre än det gamla. Jag är inte alldeles säker på om Sven-Gunnar tog vara på någon del av det gamla korset.

Är det någon av er som kände till Johannes eller Amanda Fingal i Häljarp? Har ni hört talas om Petter Fingal i Böske?

Fingals Karl var släkt med dem. Namnet Fingal är utav valonsläkt, men där var flera stycken. Både Amandas och Johannes Fingal har berättat för mig, att deras fader Petter Fingal bodde i Böske och där var han svåger med denne Pernilla Olsdotter, den så kallade Fältan. För Petter var gift med Påls brors Fälts syster den andra gången. Men Pernilla Olsdotter var hos Petter Fingal på vintern 1860 och hon blev sjuk och låg där någon tid. Men hon bättrade sig och så skulle hon gå till, jag tror det var, hennes systerdotter i Önnarp om jag inte tar fel. Hon hade en brödkaka och en flaska brännvin när hon gick, men några dagar innan på natten hade hon haft en dröm. Hon såg ett brudfölje komma utanför, så hon sa på morgonen: ”Petter jag ett brudfölje komma här och bruden hon hängde sin krona på fönstret”. ”Åh”, tyckte Petter, ”var det inte bara någon äpplekvist ifrån trä’et i månaskenet som speglade sig på rutan?” Nej, hon hade sett att brudkronan hängdes på fönstret. När hon då sa att hon skulle gå till Önnarp sa Petter: ”Nej, du ska inte göra det. Det blir oväder och du är inte stark.” Men hon lyder honom inte och hon går. Det blev oväder också, snöstorm och hon gick vilse. De lär har sagt där på Flintalycke att de hörde något skrik där på kvällen eller natten, men de trodde att det var räven som var ute och skrek.

De hittade ju ingenting när de var där och letade. När snön hade smält bort så, nu har jag glömt vad det var han hette som hittade henne, han var ridande där uppe i backarna. Han tänkte att Petter Fingal är i kyrkan nu, för nu är det gudstjänst. Han red direkt till kyrkan, öppnade dörren, prästen stod i predikstolen. Han skrek: ”Petter, nu har vi hittat henne!”. Hur stor uppståndelse det blev i kyrkan, det vet jag inte, men de gav sig iväg och de finge någon till att köra henne från Böskestorp. Och John Sonessons moder hade sett när hon låg på vagnen, det är John som har berättat detta för mig, att kråkorna hade hackat henne på kinderna.

Men Petter han hade en jordbit på sin livstid på väg ut emot Västra Karup. Alltså när man kommer igenom Böske och upp för lien, så där vägen går upp till Salomonhög och på andra sidan, där var en liten skogsdunge. Och, enligt Amanda och Johannes, så högg Petter ett eketräd där och lät göra koks av det eketrädet. Det är var de berättat, och jag skulle tro att de hade reda på det.

Men den mossen där är ju vattenhålor ännu fastän de sista grävdes 1918. Jag har varit där ute på den och tittat, men det har inte växt fort igen där.

Nästa mosse. Jag har legat inkallat vid Pionjärplutonen i Växjö 1930 och en bit utav exercisfältet där skulle dikas. Alltså Pionjärerna hade att göra med broar, taggtråd och hinder och sådant, men vi hade tid till att dika där på den mossen. Där la’s hälften tegelrör och hälften spikas ihop med 2,4 tums bräder, hackas lite hack i toppen. Den mossen var fast och bra, så den kunde man skära ut riktiga torvor precis som tegelsten och kasta upp. Jämn och grann, inga rötter, inte något skräp i den. När vi kom ner till botten så var där den finaste vita sjösand man kunde tänka sig. Det hade en gång varit en sjö, den mossen. Hur det hade kommit till och växt på den det vet inte jag.

Ja, det är mystiskt. Det kan ju ha varit en skogsinsjö.

Vi kan flytta till en annan mosse igen. Jag har varit på flera stycken. Även om jag inte har arbetat så långe, kanske bara någon dag på någon mosse. Som uppe i Växjö hade vi fjorton dagar med det dikandet. Men Kåre mosse eller Häljarpe mosse – har ni hört talas om den?

År 1770 och 1780 då var det gemensam utmark för Häljarp, Karstorp, Sinarp och Drängstorps byar. Då var där ju ingenting skiftat. Men då kom Båstads styrelsegubbar och ville ha en bit utav den och då var där ju ingen som ville ge med sig. Men de tog kontakt med Erikstorp och sedan tog de kontakt med Länsstyrelsen i Kristianstad. Det finns ju inga protokoll från dessa samtalen och bestämmelserna, men Båstad och Erikstorp tog hand om den bästa biten och det mesta innehållet. I Erikstorp var det fem hemman, de finge väldigt stora remsor tvärs över. I Båstad var det arton sädesparter, hette det, och det är väl det samma som hemman annars men det räknas nog på ett annat sätt. Men där delades ut arton remsor av mossen till dessa fastighetsägare. Det andra som blev över fick delas mellan de andra fyra byarna, så det blev inte så stora områden.

Tänk att detta håller i sig fortfarande 1993 och detta var på 1700-talet. Om man läser i tidningen i dag så är Båstad sig helt likt under det ena århundradet efter det andra. De är helt suveräna alltså! Detta var bara en parentes!

Den som har varit på den mossen, den ser att den har varit uppskuren först en gång för, ska jag våga säga, hundratals år sedan. Det är underligt. Är det någon som har lust att följa med en gång och se, så är den gärna välkommen. Och sedan är det skuret upp på 1800-talet. Mina föräldrar kom mycket väl ihåg när det var, som man säger, full rulle på den mossen. Men det var dåligt dynga, man kom aldrig ner till botten. 1937 gjordes det en kanal till mossen och ut till Västra Karups gräns. De kom uppe i mossen och där var kalkgrus i botten och bland det gruset fanns små snäckor, cirka en och en halv centimeter långa och i den grova änden kunde de vara 3 millimeter. När man tog dem så smulade de. Där tror jag har varit någon sorts liten sjö.

Det var flera stycken mossar. Och lika många sorters torv blev det ju. Tätt uppe vid Värslahuset är en mosse som heter Brunbäcks mosse och där är också samma sorts torv som jag berättade om uppe från Växjö. Man kan skära den med en skärsporre och bara kasta upp dem och de som är där uppe, de får vara tre stycken att köra undan torvorna. Så sätter de dem så här, tre stycken upp till varandra och en ovanpå. Det kallas att tresätta.

Samma gjorde de med, som Fride säger, mosstorven. Mosstorven blev ju strö, liksom torvströ, och den var inte lätt att riva sönder. Min läskamrat, hans fader hade sådant på Malla måse och gjorde torv där som han körde hem och la på gården. Den lille pojken fick sitta med en gammal yxa och hacka varenda torv i småbitar så att de skulle bli smått till torvströ. Sedan låg det på gården i solskenet och torkade, och sedan bar de in det. Så det fanns många sorters arbete vid en mosse.

Det kunde sysselsätta de flesta tydligen.

Det finns något som heter Elle mosse.

Det är från motellet och rätt mot Lya till, där Skåneleden går. Den är så säregen för den liknar ju mest ett norrlandslandskap. Där växer ju sådant som inte växer på några andra ställen här nere.

Är det någon som har något fråga?

– När bildades mossarna?

Enligt vad jag har hört och läst så växer en millimeter per år.

En mosse som är en meter djup är tusen år. Där jag hittade detta träd, där var många sådana utväxter, de låg såg djupt nere under ytan. Vi hittade en gång ett trä i mossen, då sa far ”Jag tror att vi kör upp och ta’r ekestocken där uppe, för vi behöver stängselstolpar.”. Det var ju på sommaren och grant väder och vi hade den stora tvärsågen med oss, så vi skar av i lämplig längd till stolpar. Far började klyva och jag började bära upp sådana som blev granna till stängselstolpar i vagnen. Det andra staplade vi för att torka vid sidan om där. När vi hade tagit ett träd så sa han: ”Det ser ut som om där är ett träd till under”. Ja, de var ju bra. Så var det till att fortsätta med det med, det var ungefär lika grov. Det här var ganska vresigt, inte rakklyvt och grant. Men det andra som låg under, var rättklyvt och en grann stock. Men det var maskätet, små maskar ungefär som sytrådar hade gått i det. Så tog vi upp det och gjorde på samma vis. Sedan sa han ”Här ligger ännu ett undertill.”. Då var det ju rätt så djupt nere, men det var inget vatten där, för vi hade gjort gravor där för att en bäck skulle rinna vid sidan så att sättsplatsen skulle bli torrare. När vi kom ner där så var den stocken som en urholkad båt. Den var också svart och grann och inga maskaborror i den.

Sextio centimeter ner i den mosse, vad tror ni där var?

Där var ett lager träkol. En skogsman har gått över.

– En mosse den talar om rätt så mycket, om man bara har ögon för det. Jag tyckte det var intressant. Jag har jobbat på den mossen från 1922 till 1937 och jag har varit där senare och tagit upp två andra träd. Det är lite bekymmersamt för de vill spricka. Jag hade tagit upp en grann träbit och den tog jag ner till timmergården och fick sågat i brädebitar. De sprack inte, men de vred sig. Det var väl ungefär vad jag har att berätta om mossar.