Om Guds räddning – Hemma vid

av Sante Gudmundsson

År 1921 fick jag min villa så pass färdig att vi kunde flytta in i den, men mycket saknades ännu då kostnaden för villan hade gått till mer än vad jag beräknat så det var knappt med pengar. Arbetsinkomsten vid SJ var ungefär 5 á 6 kr per dag och det var endast säsongsarbete, tre till fyra månader under året, sen var det att gå arbetslös eller försöka att få något arbete hos grannarna eller lantbrukarna.

Som nämnts så var det ännu mycket som saknades vid min villa, däribland en brunn. Då jag dels vid SJ arbetat vid brunnsgrävning och dels hos mina grannar så beslöt jag att på fritiden själv gräva en brunn.

Det blev år 1922 som jag fick en äldre släkting till att hjälpa mig och så satte vi igång. Nog för att jag tyckte att vi tog bra till i omkrets när vi började, men allt efter som vi kom djupare så blev det allt snålare om utrymmet i brunnen, vi hade utan att märka det fått brunnen något strutformad. Jag var kommen 12 alnar djupt och ännu hade jag inte fått något vatten. Själv var jag nere i brunnen och min släkting hissade ensam upp all den materia som jag grävde ut. Som hissvajer hade jag tagit en gammal vajerlina ungefär av en blyertspennas grovlek. Jag hade en tid arbetat vid Ängelholms Sockerfabrik och varit med om att lasta skrot där, bland annat var det en massa vajerlinor som var rostiga och skulle lastas på skrotvagnen, jag tyckte att en av dem såg för bra ut till skrot så den fick jag med hem. Det var den vajer som nu kom till användning vid brunnsgrävningen. Vidare hade jag en vid Bjäre Mejeri kasserad mjölkkylare av ungefär ½ meters diameter och en meter hög. I denna plåtburk lastade jag den materian som jag grävde ut och så hissade min släkting upp. Då utrymmet i brunnen blev allt mindre så hade jag svårt att arbeta när plåtbaljan var nere hos mig varför jag hackade löst då den gick upp, utan att tänka på att den av en eller annan anledning skulle kommit omigen så hade jag varit ohjälpligt såld. Nå allt gick väl och vid 13 alnars djup började det så smått märkas vatten, det var en fredagseftermiddag och jag hade just fått baljan full och min släkting hade just börjat att dra i veven för att få den upp, just som baljan hade kommit i brösthöjd med mig brast vajerlinan och den tunga baljan kom åter ned framför fötterna på mig. Vad gjorde jag nu? Inte tänkte jag väl så mycket på att det var ett Guds ingripande som gjorde att inte baljan hade kommit så högt att jag åter hade börjat att arbeta. Hade den varit halvvägs eller lägre eller högre när vajern brast så hade jag fått den på mig och då hade det säkert varit slut både med mig och med brunnsgrävningen, nå jag knöt samman linan och så gick det vidare med arbetet utan att jag tänkte på att jag med detta frestade Guds hjälp. Det blev förståss inte så många baljor till med den linan ty på lördagen bytte jag ut den. Men ju mer jag tänker på detta ju mer förstår jag att jag ännu en gång hade av Guds ingripande räddats till livet. Ännu många gånger skulle jag få uppleva att Gud hjälpte och räddade inte bara mig utan jag fick även bevittna verkliga Änglavakter som utan Guds ingripande hade kunnat få hemska följder.

(Avskrivet från originalet: Anders Ragnarsson)