Hugo Andersson berättar om Lerhuset i Vistorp

Hugo Andersson berättar om Lerhuset i Vistorp 7:16

Texten är redigerad av Anders Ragnarsson.
1916 köpte pappa, Edvin Andersson, Torpet Vistorp 7:16 i Förslöv av Andreas Borg. Borg hade arrenderat området 1884 och senare friköpt torpet från kronohemmanet Åkagård. Arrendet kvittades mot dagsverken på Åkagård. Inga byggnader fanns på området. Borg byggde boningshus, stall och loge med egna medel. Någon väg till området fanns inte i egentlig mening. En stig fanns genom skogen (Pugeget) från landsvägen Förslöv-Grevie, eller en stig från söder längs gränsen (gärdet) mellan byarna Förslöv och Vistorp, nedanför Kyrkbacken över krönet och ner till byggplatsen. Spår finns kvar i backen. Boningshuset byggdes i halländsk stil: kök med öppen spis och bakugn. Från köket eldade man i utliggaren för storstugan. Det var jordgolv och utsläpp under golvträt. Köket var placerat ungefär mitt i huset, storstugan till vänster, Lillkammaren till höger, bakom kammaren och bakugnen, förråd för ved och torv. Längst till vänster finingången, farstu, och bakom denna fanns klädförråd, s k garderob. Vindsutrymmet nåddes med stege och lucka vid bakugnen.

Borg utförde byggnationen på egen hand. Först planades marken intill gärdet mot Förslöv. Grunden lades i norr och söder. Golvstockarna och stolparna av ek. Det mesta materialet fanns på plats. Inköpt material transporterades på ”rullebör” eller enspänd ”mögbonnavagn” längs stigen antingen genom skogen eller över backen. När huset var tillyxat och målat kläddes det med furubräder och ribbor. Därefter murades lerväggarna upp. Lerstenen (Y2-stens) var av egen tillverkning, även bruket. Enda tillsatsen var grus och vatten (obs! även köksinredningen och skorstenen). När det gäller dörrar och fönster har jag inga uppgifter. Huset målades i grönt med vita knutar och vindskivor.

Loge och stall byggdes i vinkel -logen öst-väst. Stall vinkel och gavel mot norr. Dörr mot väster. Kospilta (bås?), får, gris, hönshuset separat. Loge med ingång mitt på långsidan: till vänster hö och halm, i mitten loge, stampad lera för tröskning med plejel, till höger hö och ha1m.

Stallutrymmet murat med lersten (samma som boningshuset) (halvstens vägg). Logen med ”klineväggar”. Mellan golvträt och boträt ställdes ene- eller hasselpinnar med 3 till 4 tums mellanrum. Hålen i golvträt och boträt gjordes med en gnavert (borr), samma sak mellan boträt och lejden. Därefter virades halm eller tunna raftar av hassel mellan pinnarna. Därefter lades ett lager av lera över det hela (= klinevägg). I stallet var det fönster men inte i logen. Stall och loge målades röd (sillalake och falurött).

Vid köpet 1916 ingicks avtal att Andreas Borg och hustrun Kersti skulle bo kvar i orubbat bo. Pappa övertog uthus och jorden. Jag minns att pappa cyklade till Våxtorps marknad för inköp av en ko. Fram på kvällen kom han gående, ledande en svart ko och en cykel. Detta var mitt i första världskriget. Glädjen var stor -egen mjölk! Silla-Nilssons fru i Pugeget köpte en liter mjölk varannan dag. Strykerskans Emeli vid kyrkan en liter var kväll. Mamma var bonnatös så mjölkning och skötsel gick bra.

Åkrarna dikades och stenar sprängdes. Underhandlingar med grannen Anton Ljunggren gick bra. Många ansåg att förhandlingarna inte skulle lyckas men dom bedrog sig. Nu stod vägbygget överst på programmet och stenen från åkerlapparna kom väl till pass (arealen var ca 3 tunnland). Jorden grävdes bort -2,5 m brett och 35 cm djupt. Packsten i botten, hela sträckan upp till skogen. Från infarten till skogen var bredden 1,25 m (där var en stig längs järnvägen, i söder Adlers smedja -i norr Vadebäck, som kom till när järnvägen byggdes 1875-80). Över packstenen lades grus. Karl P Olssons Sante körde åtskilliga lass (tvåspännar-mögbonnavagn). Farbror Anton var expert på att klyva och hantera stenar. Dessa förarbeten tog lite mer än ett år. Vid denna tid ägde pappa Folkets hus i Förslöv, Hotellet i Skottorp och Musiksalen i Barkåkra samt förhandlade med Barkåkra musik om köp av Holta-bana i Stora Hult. Han sålde hotellet och köpte Holta-bana, som monterades ner och ingick i byggandet av Åselid (Här föddes namnet). Vid nedmontering och byggande var farbror Anton, farbror Alfred, Allan Andersson och Knut Nilsson med. Samtidigt på höstkanten annonserade farbror Martin om stor sillamarknad. Det var åtskilliga lådor sill som såldes. Pappa övertog lådorna. Lådorna användes till innerklädsel över brösthöjd i danslokalen. De kläddes med förhydningspapp, som sedan målades av Leonard Nilsson, Skottorp och Einar Jansson, Lilla Hult. Åselid öppnades troligen i oktober november 1918.

Andreas’ hustru Kersti avled 1919. Han hade svårt att vara ensam, varför det överenskoms att han skulle äta som familjemedlem. Andreas överlät lillkammaren och köket. Pappa byggde ett tvåvåningshus om ett rum, sängkammare och förstuga i varje våning. Lillkammaren blev vårt kök. Köksspis placerades närmast nybygget. En galt murades på vinden för att ansluta spisen med befintlig skorsten. En del av gaveln togs bort och en tvårumslägenhet var ett faktum. Huset blev aldrig riktigt färdigt -vindskivor, fönster- och dörrfoder saknades.

Övre våningen kom aldrig till sin rätt. Ingången var en landgång från skogen. (Andra våningen var i jämnhöjd med skogspartiet = backen, dörren var placerad på östra gaveln.)

Huset var byggt med panel både in- och utvändigt och med förhydningspapp som isolering. Köksspisen var enda värmekällan. Inget vatten fanns och inget avlopp fast utedass. Vatten hämtades i en killa halvvägs ner mot järnvägen och det var väldigt besvärligt vintertid. Efter något år installerades en ”ricke~pump” i köket. Gamla entumsrör lades ner till källan -härligt friskt ”killevann”!

Så bodde familjen Andersson fram till hösten 1926. Då planerades en ny bostadsbyggnad. Början var schaktning för att få ett större plant område. Med hjälp av en tvåhjulig dragkärra, lånad av Adler, startade bygget. Kärran rymde två rullebörars mängd. Vi tippade lasten från tomten rakt västerut mot järnvägen. Det var många ton jord och lera som lades i bunken. Halva mängden användes sedan till lerstenstillverkning.

All grävning utfördes för hand med hjälp av spett, pik, hacka, spade och skyffel. Jobbarna var Pappa, jag, Morbror Herlev och John på Rosenhult. När tomten var plan och frilagd började rivningen av boningshusets norra del, byggd 1884. Inredningen flyttades ner till sammanträdesrummet på andra våningen i danslokalen. Köksspisen anslöts till befintlig skorsten. Rummet var stort men skulle rymma 6 personer, matlagning, sovplatser, telefon m m. Herlev och jag hade vår sovplats i biografen första våningen. Därefter revs även tvåvåningstillbygget. Grävningen av källaren påbörjades. Profiler sattes ut och avvägdes. För att slippa kasta upp materian grävdes en ca två meters gång genom trädgården västerut mot järnvägen. När vi kom in där boningshuset stått var materian så hård att när man slog med nyvässad pikhacka gick den inte ner mer an 2-3 cm. Det gick bäst när man från botten hackade sig in i örväggen ca 30-40 cm. Därefter kunde man med spett borra sig ner uppifrån och bryta loss den överhängande materian. Det kunde bli upp till 20 lass om det ville sig. Allt från källaren kördes ut på samma sätt som vid gårdsplaneringen fast 25 m längre norrut. När kallaren var utgrävd var det någon som med slagruta fann en stark vattenåder i källaren. Vi satte igång att gräva en brunn, 4 m djup. På detta djup var materian ännu svårare att forcera. Full kraft i pikhackan -resultat 1 cm. Ett ok av ek lades i botten, därefter lavades brunnstegel varv efter varv upp till källargolvet. Brunnen gav rikligt med vatten, tyvärr allt för kalkhaltigt.

Nu blev det tid för formsättning till grunden. När formarna var monterade satte man igång med att blanda gjutning: 1 skyffel cement, 3 skyfflar grus och 3 skyfflar makadam var receptet. Vatten efter behov. En flage av bräder 1,80 x 2,0 m. Först grus därefter cement enligt recept. När grus och cement blandats väl med skyffel tillsattes vatten. När dessa tre element var vä1 blandade tillsattes makadam -mer skyffelarbete. Blandningen lastades i en rullebör och transporterades till gjutformen -mycket sparsten minskade cementåtgången. Makadam lades i ett tunt lager i hela källaren. När gjutformarna plockats bort lades ett tunt magert lager cementgrus över makadammen.

Nu var det tid för snickarna. Farbror Alfred kom ner från Vallberga. Grunden belades med tjock sandad tjärpapp, därefter fodträ och golvstockar. Stolparna var 2 x 4 tum i två våningar. När golvstockarna lagts stabiliserades de med kryss. Revlar spikades för trossbotten. Sparrar tillyxades, takstolen restes och kläddes med 3/4 tums panel och tjärpapp. Så blev det murarnas tur. De började med mellanväggarna i källaren, skorsten och bakugn.

Innan jag går vidare måste stentillverkningen framhållas: Pappa beställde 24 smidda knivar att placeras i en 4 tums trästock som var axeln i en 1,80 m lång balja. Remskiva i ena ändan. Stocken var lagrad på längden i baljan. Knivarna var något snedställda så att massan i baljan matades från remskivan. Drivkraften för denna blandare var en T-Ford-motor, placerad i ett stativ, tillverkat av smeden Adler. Bensintank 5 liter.

Kylningen var en avsågad tunna placerad vid sidan av stativet, sifonkylning. Materialet som blandades togs i den södra bunken. Större stenar togs bort vid blandning till mursten. Till murbruk risslades materialet. Mycket grus gick åt. Till murbruket var blandningen: 1 del materia, 2 delar harpad grus -vattenmängden stor -bruket skulle vara tunt och flytande. Vid tillverkningen av lersten betydligt fastare. I nedre delen av blandarkaret var en lucka för utsläpp av färdigt bruk eller materia för lersten. Remskivan på axeln var diametern 1,5 m, på motorn ca 15 cm. Stora remskivan var egen tillverkning.

Stentillverkningen började på försommaren och tillgick på följande sätt. Blandaren matades med materia, grus och vatten. Färdigblandat kom det ut genom luckan i blandarens nedre del. En rullebör placerades under luckan. När den var fylld kördes rullebören bort till ett tidigare placerat och tillverkat, stabilt bord. Materialet lades upp på bordet med skyffel. Egen tillverkning av formar användes. Varje form rymde två stenar – storlek bränd tegel. Bordet måste vara fuktigt, besprutat med vatten. Formen låg på bordet, det var bara att fylla den med materia och stryka överdelen jämn. Obs! inget verktyg. När formen var fylld och ”struken” skulle den tagas från bordet till något ställe där den skulle torka. Vid tegeltillverkning ströks formen från bordet och lades på plattor som sattes till tork före bränningen. I vårt fall vände man den strukna sidan ner mot gräset. Var det soligt torkade stenen ganska fort så att man kunde vända stenen på kant. Efter något dygn kunde stenen kuas -som torv .Därefter staplades de på utlagda bräder och med regnskydd -papp eller presenning. Nu var stenen lagrad i väntan på transport. Vi var tre man – jag, Herlev och John – som arbetade med lerstenstillverkningen. John planerade att emigrera till Amerika, vilket han också gjorde. Herlev och jag fortsatte med tillverkningen.

När murarna Elof Svensson, Viarp och Knut Nilsson -strykerskans Knut och hans svärfar – kom blev det stentransport och murbrukstillverkning. Knut ville absolut ha kalkbruk. Elof påstod att det gick lika bra med det material vi hade gott om i backen om den var vä1 harpad och inte för fet. Så blev det. Till och med bakugn och skorsten murades med detta material. Skorstenen ovan tak murades dock med kalkbruk. Samtliga innerväggar putsades med lerbruk och finputsades med tillsats av kalk. Ingen målning eller tapet före 1930. Målare Wallin, Ängelsbäck, limmade samtliga innerväggar, mönstrade med schablon. Samtliga tak reviterades och finputsades med kalkbruk. Transport av sten och bruk till murarna skedde med en T-Ford av 1925 års modell – ett lastflak tillverkades av två plankor, 2 x 4 tum. söm vilade på bakre tvärgående fjädern. På de utstickande ändarna spikades bräder (flak). På detta flak lastades sten för transport från tillverkningsplatsen nere vid järnvägen till byggplatsen 5 m högre upp i backen. Vid för stör belastning på flaket, reste sig framhjulen från marken i backkrönet. Murbruket transporterades på samma sätt fast i ett kar (halva delen av en tunna) som placerades på flaket. Väl uppe på gården bars stenen på hare. Bruket bars i spannar eller brukkista. Åtgången av bruk var enorm när innerväggarna skulle grovtäckas för finputsen.

Snickerierna beställdes av Anselm Pålsson, Önnarp 1:10. (1941 köpte jag för övrigt nämnda fastighet) Vinkeltrappan till andra våningen, fönsterbågarna -1,5 cm bredare än vanligt. Fönstren i bottenvåningen och södra flygeln skulle förses med dubbla glas med 10 mm mellanrum. Pappa var 40 år före sin tid! Detta med dubbla glas fungerade bra – isolerade kyla och värme, även ljud. Kittet hö11 bra i 10-15 år. Snickarna var färdiga med trossbottnarna 1 vån, 2 våningarnas golv och loftet på andra våningen.

Murarna byggde ytterväggarna med helstensvägg, första och andra våningen, de fyra gavlarna med halvsten. Mäster Elof konstaterade att det var det enda lerstenshus han murat 2 våningar upp till taknocken. oturligt var att en söndag regnade det kraftigt och länge, vinden låg på från norr. Murarna skyddades med presenningar, men på norrsidan blåste presenningen ner med följd att lerstenen löstes upp och rasade ner i stora sjok. Ca 15 cm försvann men kunde repareras med flera lager putsbruk.

Stolparna 4 tum stod omedelbart utanför murningen, en luftspalt på ca 4 tum, utanpå stolpen förhydningspapp samt underlag för revitering. Begagnade formbräder –l, 3/4, 4 eller 5 tum. Varje bräda klyvdes med yxa. Ingen del fick vara bredare 1 till 2 tum. Av någon anledning spikades de på skrå på stolparna. På dessa rester av bräder spikades reviteringsnät (Bambu eller vass under galvaniserat kycklingnät). När detta var klart kom murarna och stänkte väggen med kalkbruk och när det torkat putsades väggen med kalkbruk, då blev denna slät. Stänkte man denna blev den skrövlig. När detta var färdigt klarade lerstenen alla väder.

Elektrikern Birger Adler lade in elledningarna. En nyhet på området var dolda ledningar. Man högg ut gångar eller rännor i väggarna och lade in bleckrör isolerade med tunnpapp. l dessa skulle eltrådarna dras. För att rören skulle bli på plats spikades de med 3-tums-spik. Dosorna var av samma material som rören. l trossbottnarna låg rören ytligt, När de korsade golvstockarna sågades ett hack i dessa. Rören blev helt dolda när golvbräderna lagts. Samtliga tak i första våningen reviterades, även i södra flygelns andra våning.

Trossbotten = utrymmet mellan golvstockarna fylldes med först bräder, på dem papp eller grovt papper, ovanpå papperet torkad lera, minst 3 tum tjockt

Putsade innertak = reviterat utförande men slätputsat Snickarna monterade fönster och dörrar

Murarna reparerade efter elmontören och snickare

Snickare lägger golv och monterar trappor till andra våningen och källare, vindskivor,
hängrännor och stuprör Antal tegel? (lertegel)
Inga ritningar till myndigheter för godkännande!

Inget bygglov!

Lerhuset Vistorp 7/16