Gert Heberlein om Heberleins

Heberleins i Förslöv

Slakteriet kommer i Heberleins ägo
Gert Heberlein berättar för Ebba Artman den 19 januari 2001:

Min far Hilmer Heberlein (1896-1980) var slaktare i Lyckorna, Hjärnarp – snett emot Rydsgård. Det huset är rivet och ett nytt hus har byggts på tomten. Jag föddes där år 1927.
Tyvärr dog min mor före jul samma år. Hon repade sig aldrig efter förlossningen. Då flyttade farmor från Malmö upp till oss i Lyckorna för att ta hand om far och mig.

Ett av mina tidigaste minnen från Hjärnarp är den gången, som far skulle slakta en ilsken tjur. Det var först ett stort problem att få in tjuren i slaktehuset. Sedan måste han kasta en filt över tjurens huvud för att det skulle gå att hålla den i hornen, innan den klubbades. Jag kan ha varit fyra år den gången.

Omkring 1930 började far att då och då hjälpa Ester Trägårdh med slakteriet här i Förslöv men familjen bodde kvar i Lyckorna. Slakteporten låg då cirka 10 meter in på nuvarande Kvarnfallsvägen och sträckte sig en bra bit uppåt vägen. I slakteporten fanns bl a slakteri, kylrum och charkuteri. (Se teckning).

1932 hyrde far slakteriet och hela familjen flyttade till Förslöv. Jag var 5 år då. Far hade strax innan gift om sig med min styvmor Rut. Fru Trägårdh bodde i den norra delen av huset. Där hade hon en stor bykegryta, i vilken hon tvättade kläder åt folk. Marken som tillhörde fastigheten sträckte sig ända ner till bäcken och jag minns, att fru Trägårdh brukade ha en ko, som betade där. Den kon hette Rebecka. Nere vid bäcken hade hon dessutom en grisstia. Den 25 maj 1937 blev far ägare till slakteriet. Ester Trägådh bodde kvar hos oss några månader, men flyttade i november samma år till Kyrkbacken, där hon hade bott under sina första år i Förslöv. Trots ett hårt liv med många motgångar blev hon 97 år gammal.

Där nya kyrkogården är belägen, fanns det tidigare en stor grusgrav. Nerfarten till denna låg ungeför där, som grindarna till kyrkogården finns idag. Det var en livlig trafik med lastbilar, vilka hämtade grus. Men Förslövs församling insåg behovet av mark för att bland annat kunna utvidga kyrkogården, då behov förelåg, och köpte därför ett område av far 1939. Det dröjde emellertid ända till den 22 oktober 1972, innan den nya kyrkogården invigdes.

Liksom J. Trägårdh så körde far ut med lastbil för att hämta djur. Far hade uppköpare på flera platser, till exempel i Yxenhult och Markaryd. Två gånger i veckan bar det iväg långt upp i Småland. Jag fick ofta följa med och har många minnen från de turerna. Vid 7-tiden på kvällen kom vi hem med kanske 25 kalvar, vilka sedan skulle slaktas på natten. Han hade hjälp av 6-7 slaktare, bland dem Martin från Gånarp, som hjälpt far även i Ryet, Gustav Andersson i Fogdarp, Karl Johansson (Eve Karlssons far), Einar Karlsson från Hjärnarp och Allan Håkansson, son till stenhuggare Håkansson uppe på åsen.

Jag fick tidigt vara med och hjälpa till. Som 6-åring fick jag t ex hålla i hornen på kalven, som skulle slaktas. Vid slakten av nötdjur gick det till så; Djuret hade ett rep om halsen, vars ända fästes i en ring i betonggolvet. (Vi hade betonggolv i såväl slakteri som kylrum). När djuret var fastbundet med huvudet sträckt neråt, var det min uppgift att vrida djurets huvud lite snett, så att slaktaren lättare skulle kunna träffa dess panna med släggan. Slaktaren slog med full kraft, så djuret dog omedelbart. Sedan följde upphängning, styckning o s v.

Det var far, som påfordrade besiktningstvång i Förslöv. Det var nog inte så populärt hos alla slaktare. Besiktningstvånget innebar att kropparna skulle köras in till besiktningsbyrån i Ängelholm, där man kontrollerade lungor, lever och körtlar. Om de upptäckte något fel, t ex igel – små vita prickar på levern – fick hela djuret kasseras. Besiktningsbyrån tog mot ersättning hand om kasserade djur. Om de grävdes ner eller förstördes på annat sätt, vet jag inte. Alla godkända djur fick en blå stämpel och var sedan klara för försäljning. På 30-talet sålde vi nästan allt kött till Kooperativa Svea i Helsingborg. De tog hand om hur mycket kött som helst och betalade kontant.
Besiktningsbyrån låg på Storgatan i närheten av nuvarande Åhléns. Man körde in genom ett valv in på gården, där även polisstationen låg. I valvet fanns också ingången till Eliassons bierschapp – café – som oftast var fullt av andra slaktare och torgfolk. Jag tyckte, att de var ena råbarkade gubbar allihop. Men för en liten påg var det mycket intressant att få följa med in. Jag var imponerad av den stora cigarsnopparen på disken och av korköppnaren, som drog upp korkarna med en smäll. Jag minns också de röd-vit-rutiga gardinerna och smådukarna på borden, sådana som då fanns på nästan alla caféer förr.
Alla hästar i Bjäre, som var sjuka eller för gamla, slaktade vi. Lantbrukarna lämnade ofta sina uttjänta men älskade hästar till slakt, hellre än att sälja dem till uppköpare och sedan inte veta, om de skulle behandlas väl. Far köpte även upp hästar till slakt. Efter slakt och besiktning tog vi hand om allt kött, som var bra och rökte. Rökt hästkött var gott liksom köttet runt revbenen, som påminde om renskav. Mycket av det rökta köttet såldes också till Kooperativa Svea.

Ett minne från 1930-talet, som jag aldrig glömmer, är det svåra åskovädret år 1937, då bl a stallet vid Önnarp träffades av blixten och brann ner. Regnet hade forsatt ner och grävt djupa fåror lite överallt. Far skulle köra in till Ängelholm och jag var som vanligt med. Komna över bäcken vid Bygdegården så rasade plötsligt bron. Far fortsatte, men vid Errarp blev det stopp. Där hade bron också rasat. Far måste då ta vägen över Skälderviken, men sen gick det bra.

1936 blev det förbjudet att frakta blåstämplat kött över länsgränsen till Helsingborg. Malmöhus län hade rödstämplat kött. Varför bestämmelsen kom vet jag inte. I stället för att sälja kött till Helsingborg började vi göra BJÄREKORV, som vi sedan sålde till bl a Tempo-affärer i Helsingborg. Jag tror, att vi brukade göra omkring 300 kg korv i veckan.

1937 öppnade vi en köttaffär. Den låg där, som grönsaksavdelningen finns idag. Kunderna kom in i affären via trappan mot Grevievägen. Tidigare hade några kommit och köpt kött i slakteriet, men nu blev handlandet mer lättillgängligt.

I samband med att vi börjat med köttaffären, köpte vi en fordlastbil av 36 års modell och behövde en kur till flaket. Snickare Erik Nilsson kom hem och snickrade till en sådan. Innan han var riktigt färdig med bygget, ringde Gästis och ville ha varor. Far tog bilen med kuren på. Men han hann inte så långt. Kommen till Hjältabacken (strax efter tillfartsvägen till f d Gunnar Johanssons gård), for kuren av och blev spinkebränne.

Erik Nilsson blev förstås ilsken, men det var bara att snickra till en ny kur, som han fäste ordentligt.

Omkring 1939 upphörde besiktningsbyrån. Då slutade vi med slakt och rev slakteporten. Senare byggde vi en ny slakteport, där kylmaskinen finns idag, fast den hade vi inte så länge – kanske till 1945.

Lite längre bort i slakteporten hade vi charkuteriet, där vi gjorde korvar, leverpastej, leverkorv m m samt rökeriet, där vi rökte korvar och fläsk. I rökeriet använde vi aleträ och alespån. På den tiden fanns det inte plast för korvtillverkning, utan vi tog till vara hinnor från de slaktade djuren. Den s k guldslagarhinnan , som var runt magen , var värdefull, då vi gjorde rullekorv, pressylta o dyl.

Riklig vattentillgång är nödvändig för ett slakteri. För oss blev bäcken mycket betydelsefull både för att få vatten och för att bli av med avloppsvattnet. Vi hade en vädur nere i bäcken i en tegelbrunn strax nedanför bron. Väduren pressade upp vatten genom en nergrävd ledning till en cistern ovanför backen. Med hjälp av en motordriven pump fylldes sedan stora kärl på vinden. Om väduren i bäcken stannade, fick man ner och hälla vatten i tryckklockan. Vattnet från de fyllda kärlen gick sedan med självtryck i rör ner till slakteriet. När far tog över slakteriet gick avloppet rakt ut i bäcken ovanför brunnen. Då fick man se till att inte ta vatten från bäcken, när avloppsbrunnarna tämdes. Det var förstås inget bra system, varför far ändrade avloppet, så att vattnet rann ut nedanför brunnen. Så hade vi det sedan ända fram till krigsutbrottet.

Grisarna slaktades med hjälp av en pik, som träffade grisen på pannbenet mitt emellan ögonen. Piken slogs till med en klubba, varvid piken trängde in i hjärnan och dödade grisen omedelbart. Grisslakten krävde mycket vatten. I slakteriet hade vi ett stort skålletråg, som hade plats för 4 grisar. Varmvatten fick vi från en ångpanna, som stått på Rögle tegelbruk. Denna panna hade blivit för liten för tegelbruket, något som Trägårdh fått nys om och köpte den billigt. Sedan grisarna skållats, hängdes de upp och genom ett perforerat rörsystem duschades vatten över grisarna . Därefter skar vi upp grisarna och styckade dem.

Lantbrukarna i trakten hade stor nytta av vår ångpanna. De kom med sina ”mögbonnavagnar” – häckavagnar – fulla med potatis, som blev kokta med hjälp av ångan. Därvid blev potatisen utmärkt grismat. 1936 eller 1937 sålde far ångpannan ”i befintligt skick”. Hemkommen undersökte köparen ångpannan och såg, att den var alldeles rostig inuti. Han ville då att köpet skulle gå tillbaka, men far sade nej. När vi hade sålt ångpannan, fick vi varmvatten från en ”bygegryda”, tvättgryta, ute på gården.

Kyrkoherde Anselm brukade få sin gris slaktad hos oss. Alla hans grisar fick hette ARON. Anselms var noga med att grisen skulle vara ren och ha det bra, så de tvättade grisen då och då. Men en gång klagade fru Anselm över att svålen på den slaktade grisen var hård och omöjlig att äta. Efter en förfrågan om de gjort något särskilt med grisen, visade det sig, att de hade tvättat grisen med rödsprit. Där var förklaringen!

Vi födde förresten också upp grisar. I den gamla byggnaden hade vi ett par kättar med plats för ungefär 20 grisar i varje. Förr fick grisarna gärna vara feta, för det ville folk ha på den tiden.

I fråga om djuren, som vi skulle slakta, så måste djurägaren ha en slaktlicens. Allt som oftast kom det en kontrollant sent om kvällen för att kontrollera. Då gällde det att ha alla papper klara. Men far kunde även köpa kalvskinn från bönder, som slaktat själv, utan licens. Jag minns särskilt ett tillfälle, när kontrollanten kom klockan 10 en kväll. Vi hade inget kött, som hängde, men kontrollanten hittade ett kalvskinn. Far visste inte, hur han skulle förklara varifrån det kommit. Då fick jag en idé. Jag smög mig iväg och ringde till kyrkvaktmästaren i Grevie och frågade: ”Hade du licens på kalven, som du slaktade”? ”Jovisst hade jag det”. Jag tackade och gick ut till far och kontrollanten. ”Far. Det där skinnet – kom inte det från kyrkvaktmästaren i Grevie”? ”Jo. Nu kommer jag ihåg” Därmed räddade jag far från en besvärlig situation.

Ett kylrum är absolut nödvändigt i ett slakteri. Till avkylning använde vi oss av stora isblock. Dessa hämtades med lastbil från Västersjön, där några arbetade med att såga ut ungeför 50 cm stora isblock. Isblocken lastades med sågspån emellan, så att de inte skulle frysa ihop. Hemma på gården lade vi en lång stege från lastbilen och ner i källaren under garaget. Sedan kasade isblocken ner i källaren ett efter ett. Där låg de hela sommaren utan att tina. Då vi skulle bära upp isblock från källaren till kylrummet, använde vi oss av en särskild sele. En bred hylla, full med små hål, gick runt väggarna i kylrummet och på den lade vi isblocken. Genom att sedan blåsa luft över isblocken från en fläkt i varje hörn spreds kylan i rummet.

Under kriget körde vi med gengas på bilen. Det gick väl bra, men det var värre med däcken. När de var utslitna, gick det inte att få tag på nya. I stället fick jag ta hand om leveranserna med hjälp av min cykel. Jag hade en trälåda fastbunden på var sida om bakhjulet samt en trälåda på pakethållaren. Två gånger i veckan fick jag cykla iväg – innan skolan skulle börja – först till Margretetorp och affärerna där (Torsten Paulsson och Martin Johnsson) sedan till Arons och Gunnar Olsson i Hjärnarp, vidare till Tengvalls, som hade en liten affär i statarlängan på Huntly Gård och slutligen till Barkåkra, där prosten Ehde och skollärare Agelii skulle ha sina beställningar. Ibland hände det, att jag kom för sent till skolan, men Henry Winke lät mej passera utan snubbor. ”Det är bra. Du kör ju ut med livsmedel”. Många gånger fick jag också cykla till Gästis i Margretetorp. I fråga om Gästis, var det tradition, att vi en gång om året blev bjudna dit. Då vankades det alltid lax. Det ansågs vara finare än kött. Andra cykelbud bar iväg uppför åsen till Lembkes eller till någon på Stenhotten. Det var slitigt och kämpigt, men jag tyckte om det.

Jag fick inte bara hjälpa till med att köra ut varor. När jag var 12 år, fick jag stycka min första gris. Dessförinnan hade jag styckat mycket kött till korv. Far var en duktig läromästare. Han var mycket noggrann, renlig och pedantisk. Det fick inte finnas en fettremsa med, när jag skar köttet till korv.

En annan händelse måste jag också få berätta, en händelse som spelade stor roll, då jag skulle ta körkort. Jag var omkring 17 år. Bilskoleinspektör Linders ägde Mutarehultet uppe på åsen. En lördagkväll klockan 11 ringde han hem och frågade efter far. ”Han är inte hemma. Är det inte något jag kan hjälpa till med”, undrade jag. Då berättade han, att ett får hade hängt sej på ett stängsel och dött. Han ville därför, att jag skulle åka upp för att slakta och flå fåret. ”Men det duger väl inte nu”?. ”Jo då”. Han beskrev var det låg och att jag skulle dra in det i ladan för att slakta det där. Eftersom det inte fanns något ljus i ladan fick jag ta en ficklampa med mig. När jag var färdig, undrade han, vad han blev skyldig. ”Det ordnar sej nog”, svarade jag och cyklade hem. Jag var hemma runt klockan två på natten!

Så blev jag 18 år och skulle ta körkort. Hugo Andersson från Förslöv var körlärare med en Plymouth av 28 års modell och som gick på gengas. Då jag kommit in till Ängelholm för att anmäla mej som elev, dök Viktor Linders upp. Jag sade vem jag var och att vi hade haft affärer ihop. ”Det är bra”, sade Linders. ”Hoppa in i min bil , så kör vi”. Efter att ha kört högst 150 meter bad han mej stanna. ”Det gjorde du bra” – och mitt körkortsprov var klart! Visst hade jag kört bil där hemma, men ändå.

Sedan jag fått mitt körkort, körde jag runt och sålde kött med en gammal Ford av 29 års modell. Detta höll jag på med, tills jag skulle göra rekryten. Under min militärtid tog jag trafikkort och därefter ville jag pröva på att köra lastbil. Jag fick plats på Ahringbergs åkeri. Mitt veckoschema kunde därefter se ut så hör: Klockan 12 startade jag en bil lastad med marmelad från Björnekulla fruktindustri. Målet var Gävle, dit jag kom runt klockan 6 nästa morgon. Där kände jag en familj, som jag stannade till hos, innan nästa körning gick till Stockholm och Siewertz kabelverk. När bilen var lastad, bar det iväg till Malmö för att lasta av kabellasten och åter till Björnekulla för att hämta marmelad, som skulle upp till Stockholm och så ner till Malmö igen. Då hade jag varit igång en vecka, men Ahringberg var en krävande chef. Jag skulle fortsätta till Ljungbyhed och lasta bilen med träkubb och lastningen fick jag göra själv för hand.

Det arbetet höll jag på med i 8 månader. Man skulle kunna tro, att jag fått nog av att köra bil. Men inte. Jag skaffade mej en Cheva av 39 års modell och åkte runt och sålde kött igen. Nu hade Gunnel kommit med in i bilden – och i bilen ibland. Vi gifte oss 1952. I 25 år, eller till 1976, höll jag sedan på med mina köttrundor! Charkuteriet skötte far och Eve Karlsson om. Eve var sonson till slaktare Johannes Nilsson och började hos oss, när han gick i sjätte klass. Därefter blev han en trogen och duktig medhjälpare i många år.

Utbyggnaden av affären från den första 1937, då vi bara sålde kött och korv, till dagens har skett i tre omgångar. Omkring 1962 gjorde vi en andra tillbyggnad och då för korveriet, som vi byggde mot Hallgrens i gattet mellan köksingången och rökeriet. Året dessförinnan (1961) hade Gunnel och jag övertagit affären.

Våren 1970 invigde vi en större utbyggnad av själva butiken, som sedan sträckte sig parallellt med Hallgrens tomt mot kyrkouppfarten. För att kunna göra tillbyggnaden, fick vi köpa en markremsa på ungefär två meters bredd av Ulla Jennehall. Senare har vi gjort flera smärre ändringar både i butiken, charkuteriet och på gårdsplanen. 1972 blev ICA vår varuleverantör.

1989 lämnade vi över driften av affären till våra barn, Marie och Jonas, vilka sedan hyrde den av oss. Hösten 1996 öppnade vi en charkuteributik på Storgatan vid torget i Ängelholm, och den blev mycket uppskattad av många. Då HEMKÖP öppnade i nya lokaler på Grönvalls-området hösten 1998, hade vi tecknat ett avtal med dem om att leverera charkuterivaror till deras köttdisk och även till närliggande HEMKÖPS-butiker i Helsingborg, Landskrona, Malmö och Halmstad. Samtidigt upphörde vi med vår butik på Storgatan.

Från januari 1999 blev ”Heberleins” i Förslöv en HEMKÖPS-butik i hyrda lokaler. Marie, Nisse och Jonas arbetade sedan i stället med det nya charkuteriet, som var under uppbyggnad på industriområdet i Förslöv. Det blev klart hösten 1999 och drivs sedan dess av Marie och Nisse Heberlein, eftersom Jonas i juni 1999 blev chef för HEMKÖP i Förslöv och hamnade bakom charkuteridisken igen. Det nya charkuteriet har en mycket större kapacitet och levererar varor till samtliga HEMKÖPS-affärer i Sverige.

Redan efter ungefär ett år lade emellertid HEMKÖP ner verksamheten i Förslöv. Till många kunders stora glädje köpte Jonas och Margareta Heberlein affären, så från den 1 september 2000 lever ”Heberleins” i Förslöv vidare, från januari 2002 som en FAVÖR-butik inom Bergendahlsgruppen.

FÖRHISTORIA TILL HEBERLEINS
Uppgifterna är hämtade från kyrkböcker och tingsböcker samt från anteckningar efter telefonkontakt med Anders Trägårdh. Anders är son till Johan Trägårdh.

Om vi går tillbaka till år 1890, så kom fastigheten det året i Johannes Holmgrens ägo, strax efter det att han blivit änkling. Sedan 1872 hade han och hustrun Lucia ( Lovisa) även ägt grannfastigheten mot söder. Båda fastigheterna har en gång varit ett lantbruk med mark upp mot kyrkan och bort mot Gunnar Johanssons ägor. Sedan har gränserna ändrats genom många avstyckningar och markinköp. I kyrkböckerna tituleras Johannes Holmgren som f d husar, f d åbo och kyrkovaktmästare.
1898 köptes nuvarande ”Heberleins” av Elof och Ida Winberg. Ida var dotter till Johannes Holmgren. Elof Winberg var skomakare och han öppnade en skoaffär i uthuset, vilket det här gamla fotografiet från 1900-talets början visar.

Från vänster ser vi: 1. Hugo f. 1893, Helga f. 1895, Inez f. 1897, Elof Winberg, hustrun Ida, Johannes Holmgren, Helmer i Harnacka samt Idoff f. 1889. (Vem som är vem är närmast en gissning)

1908 kom slaktare Johannes Nilsson från Fogdarp nr 3 hit med sin familj. Johannes Nilsson hade inget eget slakteri här utan hjälpte till med slakt på olika ställen i bygden. Han köpte senare det tredje huset mot söder från Heberleins räknat, där han hade ett hönsslakteri.
Så här såg huset ut under Johannes Nilssons tid. (Foto efter en oljemålning)

1912 blev Elin Nilsson ägare till fastigheten, men det tycks som om familjen Johannes Nilsson bodde kvar här till oktober 1919, då slaktare Johan Trägårdh köpte den och flyttade hit den 5 januari 1920. Johan Trägårdh med hustru Ester och två barn hade kommit från Välinge till Förslöv redan den 28 mars 1918. Han efterträdde då slaktare Johannes Persson, (död den 11 aug 1916) ,som bott på Kyrkbacken (Vistorp 7) i det första huset på höger sida räknat från Grevievägen. (Johannes Persson var far till den kände Förslövsprofilen Gunnar Persson).
Johan Trägårdh hade troligen sett möjligheten att kunna ha ett slakteri i sin nya fastighet. Han byggde till och ändrade om f d skomakeriet och inredde ett slakteri där i stället. Hans bror Gustav, som också var slaktare, flyttade till Förslöv i april 1921, och de båda bröderna drev sedan ”Bröderna Trägårdhs slakteri”. Tyvärr dog Gustav i TBC redan 1926, endast 32 år gammal. Han var då förlovad med Edit Andersson, en syster till Ester Trägårdh. Edit var strykerska och bodde tidvis här.
I mars 1927 köpte Ester Trägårdh grannfastigheten, som tillhört Johannes Holmgren och som från 1920 övertagits av Elof och Ida Winberg. Den gamle Johannes bodde emellertid kvar i huset men dog redan 1922. Därefter dog Ida 1925 och Elof 1926, varefter Ester Trägårdh tog tillfället i akt att köpa gården. Utöver mangårdsbyggnaden längs vägen, fanns det ladugård och stall in på gården. Där hade Johan Trägårdh sedan kor, grisar höns och t o m en häst. Som nämnts i inledningen hade gården mark bort förbi Bjerningers mot Gunnar Johanssons gård. Tyvärr brann byggnaderna ner den 10 januari 1929, men som väl var lyckades man rädda de flesta djuren. Se tidningsartikeln. (Linda Schlyter hade hyrt in sina möbler i mangårdsbyggnaden, efter det att hennes hus brunnit ner).

Johan Trägårdh ville få hem sina föräldrar från Välinge till Förslöv, och han lät därför uppföra en vinkelbyggnad mot Grevievägen innehållande två rum. Tillbyggnaden blev klar hösten 1927, och då flyttade hans far Anders, som varit maskinist på Rögle tegelbruk, och mor hit, men de fick inte bo här så många år. Modern dog 1930 och fadern ett år senare.

Ytterligare en förändring skedde i fråga om fastigheten. I juni 1928 köpte Ester Trägårdh även slakteriet och därmed kom de båda husen ännu en gång i en ”mans” ägo.

Tröskan har kommit till byn. Framför den syns Johan Trägårdhs lastbil och han står själv längst till höger. På trappsteget står Eve Karlsson, född 1919, och till vänster om honom ”Lille-Kal” Jansson. Tröskan var av märket Munktell.
Här ser vi också vinkelbyggnaden, som Johan Trägårdh uppförde åt sina föräldrar 1927.
Huset bakom tröskan och lastbilen brann ner 1929. Ett nytt hus uppfördes 1933 av vägmästare Axel Lundqvist. Redan 1931 hade han köpt en avstyckad tomt av Ester Trägårdh. Januari år 2000 ägs huset av Ebba Artman.

Liksom brodern Gustav drabbades Johan Trägårdh av TBC. Båda hade haft hand om så kallad veterinärslakt och slaktat TBC-sjuka kor och sedan hade båda smittats. På grund av sin sjukdom måste Johan tidvis vistas på sanatorium, innan han dog den 24 okt 1930 och efterlämnade hustru och fyra barn.

Trots alla motgångarna måste Ester Trägårdh kämpa vidare. Hon försökte hyra ut slakteriet. En kort tid var där två bröder, Nils och Kjell Christiansson, men de fick snart sluta, eftersom de misskötte sig. Dessutom var de inte slaktare. Men sedan blev Hilmer Heberlein hennes räddare. Hilmer och Johan Trägårdh hade varit kompanjoner i Saluhallen i Helsingborg under den tiden, som Hilmer bodde i Tånga.

Viktiga årtal för Heberleins
1920 5 feb flyttade Johan Trädgårdh hit och inredde ett charkuteri i uthuset där det tidigare varit ett skomakeri. (Köpebrev 5 okt 1919)

1932 9 nov flyttade Hilmer Heberlein med sin familj från Ryet till Förslöv och hyrde av änkan Ester Trädgårdh.

1937 25 maj köpte Hilmer Heberlein fastigheten och rörelsen samt öppnade en köttaffär samma år.

1961 15 mar övertog Gert och Gunnel Heberlein affären.

1970 på våren var en större tillbyggnad klar.

1989 på hösten tog Marie och Jonas Heberlein över i hyrda lokaler.

1996 på hösten öppnades en charketuributik vid Stortorget i Ängelholm.

1998 i nov lades charketuributiken i Ängelholm ner i samband med att HEMKÖP startade med charketurivaror från Heberleins i Ängelholm.

1999 1 jan hyrde HEMKÖP in sig i Heberleins lokaler i Förslöv.

1999 1 jun blev Jonas Heberlein butiksföreståndare för HEMKÖP i Förslöv.

1999 på hösten var det nya charketuriet på industriområdet i Förslöv klart under Marie och Nisse Heberleins ledning.

2000 31 aug lade HEMKÖP ner sin butik i Förslöv.

2000 1 sep köpte Jonas och Margareta Heberlein affären.

2002 1 jan gick Heberleins in i Bergendahlsgruppen med FAVÖRs varor.